Ta inte livet av dig!

Läs Bodil Malmstens blogg "Finistère" idag - hon skriver insiktsfullt och starkt om hur det är att vilja dö, fast kanske inte för alltid, mera "tillfälligt" - jag tänker på Heberleins bok "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" - och jag tänker på egen förtvivlan som aldrig nått längtan att dö... Precis som Bodil Malmsten har jag lärt mig att "det går över". Allt går över, till slut. Ibland blir livet till och med gott! Sedan!

Så låt det få finnas ett sedan även för dig som är förtvivlad idag - du har ännu ett liv. Håll i det, och lev det. Och se till att få den medicin som faktiskt kan hjälpa dig - jag äter för första gången i mitt långa liv sedan en månad antidepressiv medicin, jag mådde illa (fysiskt!) till att börja med men börjar nu känna mig en aning gladare, eller mindre deprimerad. Det är en början! Majsan, på bilden, lever inte längre. Men hon gav mig vardagsglädje många gånger och jag saknar henne. Någon skulle sakna dig också.

hundar och vackert väder

Promenad i Tanto, längs vattnet där brobygget idag är tyst. Solen lyser på knallblå himmel, hundarna är glada och snurrar snart in mig i kopplen, t ex när de går på varsin sida om en lyktstolpe! Vi är inte ensamma, många andra glada Söder-bor går med oss där vi kryssar fram för att undvika alltför intima möten med andra hundar. Frankie skäller nämligen för att morska upp sig.

Nu är vi hemma igen, trötta allihop. Jag ska duscha, hundarna ligger uthällda på köksgolvet och halvsover. Om några timmar är det dags att gå ut igen, men på en kortare vända. (Bilden visar Louie vid en tidigare sovstund på ett annat köksgolv!)

Prickig Malmsten-soffa!

November är här - och blev lite gladare igår när jag såg den prickiga galna soffa som Bodil Malmsten visar i sin blogg Finistère! Kolla!

Har flyttat i helgen - livet är mera kaotiskt än vanligt. Lådor och kassar och kläder, skor överallt. Huset är betydligt mindre än det förra, men trivsamt och blir bra när jag väl hittat platser för allt. Och sonen har lovat måla om väggarna så att jag slipper blomrankorna i blågrått och bården med nottecken... Vedspis som fungerar finns det också.

Just nu är jag annanstans och passar hundar åt vännen som är bortrest. Ganska bra att lämna kaoset för en vecka - det lär finnas kvar när jag kommer igen.

Oscar är död

Oscar är död, 19 år gammal, stor vacker svart och vit kastrerad hankatt. Hans kompis Zimba är ensam nu. Oscar blev blind, fick näthinneavlossning berättade veterinären och vi bestämde att han skulle få "somna" som de kallar döden. Han låg i min famn och fick en spruta i magen och allt liv försvann omedelbart. En död att önska sig själv när den tiden kommer...

Oskriver roman

Jag ler åt Bodil Malmsten som spiller vitamindryck över fötter och allt, och skriver om det och annat icke-viktigt i stället för den roman hon ivrigt ägnar sig åt att inte skriva, år efter år... Ibland inbillar jag mig att jag gör detsamma, ivrigt ägnar mig åt att inte skriva det jag skulle skriva, i stället för det jag skriver.

Svampen från igår torkar sakta, jag eldar så spisen glöder, och det är kallt ute. Blåser, humlen som slingrat sig runt antennsladden (eller vad det nu är) som hänger snett utanför fönstret slår mot rutorna. Det är svart därute.

Det lilla huset är fortfarande inom räckhåll, vedspis finns men den fungerar inte utan åtgärder. Och än har jag inte fått något besked om jag snart ska flytta eller inte - hur som helst blir det min son som hyr huset. Huruvida det blir mitt hem återstår att se.

Bonden har kört in halmbalarna från åkern. Jag har städat papper och slängt. Och kokat äppelmos.

frostnupen skog

Idag var jag och grannfrun i skogen 4 timmar och plockade svamp - trattkantareller, gul och svart trumpetsvamp och vanliga gula kantarelller. Alltihop lite frostigt, det var -5 grader i natt och inte mycket varmare när vi kom ut vid halv 10-tiden. Men det var skönt, vackert, kändes nyttigt på alla vis, Det tog tre timmar att rensa de två fulla svampkorgarna, och nu är köksgolvet täckt av gamla lakan med svamp som förhoppningsvis ska torka framför vedspisen.

Apropå vedspis, det där mindre torpet med dylik som jag längtar efter kanske är inom räckhåll - om de som kanske vill hyra det här huset verkligen vill det, och värden sedan vill hyra ut det hus som var tänkt för dem, till mig. Om och om omigen... Jag får snart veta vilket.

Husdoktorn gav mig något som tar udden av mitt nedstämda humör - och kanske en kontakt med någon att prata med - det är snart november och ännu svartare utanför fönstren, jag vill ladda någon sorts energi för den tiden! Jag lär väl märka hur det går med den saken, också.

höstsjäl

Frankie, Louie (hundar) och jag är tillbaka i stan hos matte och har just tagit en kvällspromenad. Fr o m i morgon är det hunddagis som gäller igen - för dem. Själv får jag skjuts tillbaka till det hyrda huset i Norrtälje-trakten. Jag skulle säkert må ganska bra om jag fortsatte ta en lång "hundpromenad" varje dag även utan hundsällskap.

Men först ska jag besöka husläkaren för första gången och se om han kan hjälpa mig bli lite gladare trots att det är mörk och kall höst. Kroppen är nog hyfsat OK, men själen vill inte riktigt. Och ensamhet på landet är väl inte det bästa, men det¨är vad jag har att tillgå just nu. Om nu inte någon erbjuder sig att hyra ut ett välisolerat, omöblerat torp med vedspis nära någon sorts kommunikationer!!

Te och tidig kväll, lite läsning och sedan förhoppningsvis en god natt.

livsgäldenär

Vet ni vad en livsgäldenär är?

1. Det är en människa.
2. Den människan är skyldig så mycket pengar att det kommer att ta resten av livet att betala dem. Justitieministern Beatrice Ask lärde mig detta igår på TV...

Apropå skuld och skulder, skyldigheter, sådant vi gör eller inte gör.

Skam är något annat - det handlar om hur jag upplever att jag ÄR, längst innerst inne - jag skäms för den jag är. Den skammen lärde jag mig förmodligen mycket tidigt i livet - och den sitter i länge, länge - så även här finns det livsgäldenärer...

Å andra sidan kan ju det återstående livet vara kort! Kanske känns det bättre att vara livsgäldenär då?

Tak över huvudet - och hemlös

Att ha något som är "hemma" handlar inte enbart om tak över huvudet. Det är mera en känsla av att ha en plats på jorden som jag kallar "mitt hem". Just nu har jag inte det. Jag bor i ett hyrt hus, eller hos vänner och släkt - men är inte hemma hos mig någonstans. Jag har tappat fotfästet.

Hur hittar jag en ny bostad, ett nytt hem? Det där välisolerade torpet med vedspis, gärna men inte nödvändigtvis i Stockholms-trakten? Där jag törs tro att jag kan stanna tillräckligt länge för att låta det bli mitt hem?

Jag kan inte köpa något hem, det har jag inte pengar till.

Det jag har är bättre än ingenting, bättre än en gammal husvagn någonstans. Men inte hemma. Ytterväggarna får gärna se ut som bakgrunden till min blogg...

söner och motorcyklar...

För en stund sedan fick jag veta att min äldste son kraschat med sin motorcykel - han ringde inte mig och berättade, utan lät sin far framföra budskapet. Han var blåslagen, och har ont överallt, men han lever! Cykeln är skrot.

Och vi har fått en Nobel-pristagare i litteratur, och Niklas och Idol-jury-hustrun väntar tillökning. Kungen kör för fort, Carl-Philip vinner biltävling, jag är hundvakt. Det regnar och är svart utanför fönstren. Sängen är blöt på ena sidan där en av hundarna passade på att ligga en stund.

Vem vill hyra ut ett omöblerat torp med vedspis till mig? Jag har fått ett fint armband av min bästa vän idag, som också själv har ett likadant! Min älskade försöker just nu sälja det som var vårt hem. Och jag hoppas han lyckas, av det som är kvar av mitt hjärta önskar jag det. Vår kärlek har redan flyttat ut.

Har hittat den

Boken "Skämmerskans dotter" är en ungdomsbok skriven av Lene Kaaberbol (stavas med danskt ö, och det fixar inte jag). Himlen är blå och grå, vinden stark - det blåser kallt idag.

Skämmerskans dotter

Hur kan det komma sig att jag, just nu,  omedelbart hittar en blogg som berättar om boken "Skämmerskans dotter" och att jag direkt skickar iväg den bloggen ut i rymden och inte hittar den igen? Det jag har kvar är titeln på boken...

Skam och skuld?

Har just läst Marta Cullberg Weston´s bok "Från skam till självrespekt" - gör det du också!

Det som fastnar är ett citat från Nietzsche: Kärnan i frigörelse är att inte längre skämmas inför sig själv...

Skam känner du inför den du är, skuld inför det du gör. Skillnad som  inte alltid är så lätt att se - eller känna.

"Skamfilad" är ett ord jag gillar (fast jag ogillar det ordet står för) - för mig betyder det att vara nött och  kanske nernött av skam, som kanske dessutom inte är din egen utan en skam du har ärvt.

Läs boken och se vad du behåller som viktigt för dig.

Oktoberskärgård

oktober

Spegelblank sjö, sol, frost på gräset och taken, blöta spår av hundtassar  på trägolvet därute. Vackert, men HÖST. Det må vara Bodil Malmstens årstid, det är inte min. Allt blir bara mörkare, tystare, kallare.

glädje, sorg, deppmonster och bloppis

För några timmar sedan satt jag i solen i en åter utburen sommarstol, medan Louie och Frankie (svart-vita engelska cocker spaniels) sprang sprang sprang på gräsmattan vid bästa vännens hus. Jag är hundvakt några dagar ute i skärgården, som idag bjuder på alla sorters väder: som sagt sol, nu moln och vind, strax förmodligen regn. Ännu ganska varmt, men nu känns det gott att vara inomhus. Kanske t o m tända en brasa senare. Hundarna sover en stund.

Tidigare i veckan plockade jag svamp - kantareller, trattkantareller, gul och svart trumpetsvamp. Tog mig tid att grovrensa i skogen, skönt när jag sedan väl kom hem.

Nu har jag ansat pelargonerna, det av dem som rådjuren lämnat kvar. Hasselbusken som tidigare var full av nötter är renrakad - ekorrarna? Fåglar kanske? Gräsmattan är gul av björklöv, men gräset växer fortfarande och behöver nog klippas åtminstone en gång till före vintervilan. Sommarstolen är undanställd igen, jag har just slagit på luftvärmepumpen, det ÄR höst. Vad jag vill gör ingen skillnad...

Läste igår att "ljus, motion, mat och mindre alkohol" är sådant som motar höstdepressionen. Jaha. Det är riktigt, det hjälper att gå ut och gå sig trött, så trött att tankarna som snurrar inte orkar snurra längre. Och ljusterapi var ju inne för något år sedan. Jag nöjer mig med att tända många ljus, överallt i huset - och blåsa ut dem innan jag somnar! En Dry Martini eller några glas vin "skymmer sikten" en stund, men bara för ögonblicket. Sedan dyker monstren upp igen. Ofta starkare än någonsin...

Så här års får jag anstränga mig för att hitta glädjeämnen: att plocka svamp är ett, vara ute och busa med två vilda hundar ett annat, läsa, lösa sudoku (SvD´s extrasvåra emellanåt, DNs "geni" hittills endast en gång, men försöker igen varje dag). Blogga är kul ibland, läsa andras bloggar likaså.

Bloppis läste jag också om, dvs att man säljer något via sin blogg, tydligen ofta kläder som modebloggarna tröttnat på. Jag säljer ju böcker via Bokbörsen - ska kanske lägga in en del även här? Och kanske en del av de auktions- och loppis"fynd" som samlats. Det kanske också kan bli glädjeämnen.

Att jag såvitt jag vet är fysiskt frisk glömmer jag bort att glädjas åt. Och absurt nog gläds jag åt att jag gick ner drygt 10 kg i vikt under det år som gått. Absurt, därför att det varit och fortfarande är ett helvetes år. Ett år där jag är beroende av söner, fd äkta man, systrar och min bästa vän för att ha någonstans att bo, för att ta mig någonstans, för att hålla näsan över vattnet och överleva. Ett år där jag kämpat och kämpar med att försöka vara den människa jag vill vara. Det är ofta inte den människa jag är.

Sorg är inte en viktminskningsmetod jag rekommenderar.

Jag har förlorat "allt" - min älskade lever men är inte "min" längre, och min lilla trösterika katt dog i våras. Hon är begravd vid huset jag hyrt in mig i, med penséer som i försomras var vackra och som kanske fortfarande finns under all den övriga grönska som nu gömmer hennes grav. Hon finns i mig, i graven ligger ett skal i min gamla fleecetröja i en pappkartong.

Till höger syns Frankie, en i hög grad levande glädjekälla!

analys, vånda, demonstration - och en ny bakgrund till bloggen

Jag har bytt bakgrund - kanske en reaktion på valresultatet som det hittills framstått - på bloggen... Önskar att jag kunde påverka allas vår bakgrund - den som handlar om vem som bestämmer vad i vårt land - lika enkelt! Och vackert, jag blir glad och lugn av att titta på de plankor som nu ligger bakom mina ord. Och en annan räknare än den som startade på 17 är inlagd, med färg som går att se. Det går att få sådant här att fungera om man/jag inte ger mig!

Dagen har annars varit full av ruelse, ett ord som jag annars aldrig har använt såvitt jag vet. Ruelse/ångest/ånger över att jag och alla andra som röstat eller inte röstat inte kunde bidra till en regering i vårt land som kanske skulle vara bättre än den vi nu (troligen) har.

Just nu utnämns JÅ i SD att vara lika "statsmannalik" som moderatledaren - och det kan ju inte t ex Mona S slåss mot! Finns ordet "statskvinna"?

Heja Mona som slagits, pratat, skakat händer och engagerat och engagerat dig så länge nu - jag vet inte om jag ska önska dig fortsatt ledarskap för partiet eller om jag ska önska att du får vila och leva ett sk normalt liv! Det kan du inte ha haft på länge... En blomma till dig, en pion från i somras!

För att byta ämne totalt - titta in på Bokbörsen på Internet, där finns mängder av nya och äldre böcker från säljare som liksom jag själv vill att deras böcker ska läsas av någon annan - min säljarsignatur är "kultamanka" - så hette den trasdocka jag hade när jag var liten... (mindre och yngre än nu)!!

räkna hit och dit

Nu har jag lyckats lägga in en räknare på "rätt" ställe - men den startar på 17...

flugsvamp och val

Dagen efter - såg vackra svampar i skogen igår - röda och granna, väldigt synliga. Och alla vet att de är giftiga. Lite som en viss sorts politiker just nu, synliga och giftiga. Inte speciellt vackra.  Men, de finns, de syns och blir då också hanterliga, åtminstone möjliga att undvika och utesluta. Alla kan välja bort dem.

Jag har aldrig varit särdeles politisk av mig, men just nu är jag åtminstone räddhågat engagerad. Vad blir det av detta? Kaos säger en del, oreda är ett mindre laddat ord, rörigt hur som helst. Nyval? Vi kanske inte behöver vänta fyra år för att vända Sverige. Omvärlden lär vara skadeglad över att självbelåtna Sverige har fått sig en törn. Kanske är detta en typisk svensk storm i ett vattenglas - tiden lär visa oss.

Nog av.

27 minuter sedan...

Vallokalerna är stängda sedan nära en halvtimme. Prognoserna för ögonblicket antyder att SD kommer in i riksdagen... Jag vill inte vara med!! Än hoppas jag. Första och sista gången SD kommer in, säger en annan partitalesman!

Jag har plockat svamp idag, hittat mycket svart trumpetsvamp, kantareller och trattkantareller - och hade en skön och tröttande vandring i vacker skog. Plus ett par timmars rensande därhemma. Det kanske inte är politik, men det är liv. Liv i Sverige, just nu.

De här rosorna har vissnat nu, i verkligheten. Hoppas de politiska står sig längre!

Dag(s) att välja

Valet idag känns som ett av de viktigaste i mitt 68-åriga liv. Jag har röstat alla gånger - kan det handla om 12-13 möjligheter hittills? - den här gången är jag rädd. Rädd att främlingshat och segregering ska växa sig ännu starkare, rädd att politiskt samspel ska skymma sikten för oss alla, rädd att alla vi tämligen små och vanliga människor ska bli ännu mindre, ännu fattigare, ha ännu mindre framtidstro än nu.

Än är det några timmar kvar tills vallokalerna stängs - gå dit och rösta alla ni som ännu inte gjort det! RÖSTA!

ännu en räknare...

Förmodligen är även denna på fel ställe! Kan inte någon berätta hur man gör för att få in räknaren i bakgrunden, inte i texten i ett inlägg? Please...

"Jag hade en gång en båt"...

Fast när jag sjöng melodin i huvudet  bytte jag ut "båt" mot "vän" och fortsatte "men det var för länge sen, så länge sen" - "var är han nu?" etc. I kväll ringde han, för första gången sedan i november...

Jag var sur och ledsen, kände mig övergiven - och han hade uppfattat att jag ville vara i fred.

Då ville jag det, men nu vill jag ha kontakt igen med världen, och framför allt med dem jag kallat vänner förr.

Ingen av oss kollade, eller talade om, eller tog kontakt. Jag kanske gjorde det med mina tankar för han har varit där oavbrutet de senaste dagarna. Det var gott att pratas vid en stund.

sysslolös 2

Om man inte har något annat att göra kan man alltid ägna några timmar åt att försöka få in en besöksräknare i sin blogg - den jag lade in igår ligger i texten och följer inte med när jag skriver ett nytt inlägg...

Hur gör man?

Sysslolös - ett mycket bokstavligt begrepp

Jag har dammsugit, plockat med blommor ute och inne, ätit lunch, slagit in en bok till Bokbörsen-kund, plockat ihop det jag ska ha med mig morgon till syrrorna, talat i telefon med den ena - några djupfrysta kräftor ville hon inte ha - vad ska jag göra nu? Klockan är bara halv 2 denna torsdag, ut vill jag inte gå, det hinner inte sluta regna förrän det börjar igen.

Har försökt lösa DNs "geni"variant av Sudoku, och som vanligt inte lyckats. Det är inte kul hur många gånger som helst...

Behöver någon en kvarglömd passagerare till sitt Fischer-Price flygplan så har jag en! Han (?) ser i alla fall glad ut!

Besöksräknare

Nu kan jag inte låtsas längre att jag inte bryr mig - jag vill veta hur många (om några) läser min blogg! Men jag vet inte om jag har lagt den på rätt ställe... Jag har också skiftat bakgrund, denna passar bättre till väder och humör.

Svart galla

Ovanstående är översättningen av de grekiska ord som är grunden för ordet "melankoli" (vilket för övrigt sedan 1924 är en sjukdom i Sverige). Freud liknade melankoli vid sorg - även om sorgen oftast riktar sig utåt mot omvärlden eller en/flera personer, melankolin är inåtvänd, mot jaget...

De gamla grekerna menade att människans själsliga balans berodde på olika vätskor i kroppen - och om den "svarta gallan" dominerade blev man melankolisk. Om alla vätskor var i balans mådde man bra!

Jaha.

Idag duggregnar det, jag är definitivt mindre melankolisk än igår, även om jag inte knallar omkring och sjunger för mig själv. Skrivandet är ett sätt att hålla melankolin (eller missmodet, eller sorgen, vad ni vill) stången. Måla naglarna är ett annat sätt - men naturligtvis drack jag kaffe samtidigt och blev akut kissnödig och att få av sig trosorna och sätta sig på toaletten utan att sabotera nymålade naglar går inte... Gör om. Nagelmålandet.

Jag har också hittat ett batteri till den lilla reseklockan på nattduksbordet - den som det står "Väck kärleken" på... Nu tickar den och går, även om det är si och så med kärleken. Alla utbrunna ljus i mina utspridda ljusstakar är utbytta mot nya, kvällarna är mörka nu på landet. Utom när jag krupit i säng och månen lyser rakt in i rummet, stor och rund. I morse var det höst. Nu störtregnar det.

Melankoli

Idag har det varit en regntung och mulen dag, ute som inne, i mig. Att sitta ensam på landet när  himlen är blöt och grå och inte ens duvorna flyger - det gör mig inte glad!

...och den här

Följer också med

Johan Jansson, morfars stol och den toapappershållare min älskade konstruerat följer med mig när jag flyttar igen - kanske till det där torpet ni vet, vinterbonat, lagom litet, med vedspis!

"Känner du Johan Jansson..."?

Nej, han bor inte på Söder, är inte bror till Fia, men lite vindögd är han nog.

Eller var, rimligen är han död sedan länge. Jag tror att han bodde någonstans i Västmanland, eftersom jag köpt bilden av honom där på en auktion. Jag vet inte när tavlan är gjord, men den är gammal - baksidan består av plankor, därmed före masonitens tillblivelse. På baksidan är skrivet med sirlig handstil

"Du Johan Jansson gamle hedersbror!
Jag nu ditt konterfej har ritadt,
Till minne åt dig sjelf och åt din Mor,
Som mången sömnlös natt för dig har setadt,
Då du långt bort i vida verlden for,
Till Mexico, Niagara, Columbia och Kalifornien.
Ifall du skulle komma hem igen
Så har du här ett minne af din gamle
Barndomsvän."

Signaturen tolkar jag som "J.E. Butén".

Det är en tung tavla, och stor, omsorgsfullt inramad med passe partout och allt - och den fyller mig med ömhet.

Jag undrar om den här resenären någonsin kom hem till sin mor och sin barndomsvän - jag fantiserar om hans liv där borta i "vida verlden" eller därhemma i Västmanland, Sverige, någon gång före förra sekelskiftet. Och jag undrar om hans mor sov gott om nätterna eller om hon fortsatte att vara sömnlös?

Tomt?

Jag glömde ta med mig morfars stol i den framtida flytten! Apropå tomhet...

Tom lägenhet

Favoritbloggerskan Bodil M skriver idag om den fridfullt tomma nya lägenhet hon befinner sig i, med enbart en portabel dator och ett USB-modem - det kan nog ge en känsla av frid och nya möjligheter. Allt som är nerpackat och tänkt att flyttas kanske inte behöver följa med till det nya livet.

Jag har flyttat nyligen till ett (lånat) hus, och ska förmodligen snart flytta igen -för varje gång minskar mitt behov av alla en gång förmodat nödvändiga saker. Det känns inte alltför svårt att lämna en hel del bakom sig, och det blir allt tydligare vad som känns viktigt att ta med sig.

Böcker, numera reducerade till några omlästa och omläsbara trotjänare - övriga sorterade i banankartonger för försäljning på utomordentliga Bokbörsen. Inga stora förtjänster, ganska mycket administration och packande och postletande och -lämnande - men böckerna blir lästa igen av någon som vill. Och så kan de gå vidare.

Vackra glas, några älsklingstallrikar, några bra vassa knivar och skärbrädan av en befaren planka med dekorativt hål i (hittades under segeltur nära Fredlarna i Stockholms skärgård). Skärbrädan som min älskade gjorde åt mig. Tekanna och stor mugg, bra kastruller och stekpannor/-grytor, över huvud taget bra redskap. Svärmors gamla sybord, mosters mässingsmortel och fotot på min ledsna mamma och hennes andra syster. De tavlor jag numera har kvar. Cykeln, och ett par svampkorgar, lite sänglinne, handdukar och vackra gamla dukar. Rottingvinstället på hjul, bara för att det är så knäppt. 40-talstaklampan med glasskiva som kostade 400 kr att laga. Sängen. Min Tempur-kudde.

Datorn (lånad), skrivaren och modemet. Lite kläder och toalettsaker, hårtorken. Alla mina ljusstakar, ca 15 stycken, men de tar inte stor plats.

Det blev en del, blir förmodligen ännu mera när jag väl ska till, om jag ska till. Det beror på vem som kan ställa upp och hyra ut ett vinterbonat torp med vedspis till mig!!

Stulen bil återfanns på okänd ort

Anslut eller koppla från har varit frågan för dagen - datorn har sprattlat och vill inte vara stabil - om det är mig, datorn eller Telia - eller vädret - det är fel på är oklart! Nu vill den igen så jag passar på. Jag har just läst Finistère, med glädje som vanligt, och BM pratar om Östermalmsnytt och dess polisrapporter... Jag tror att Sala Allehanda slår Östermalmsnytt,vad sägs om denna rubrik: Stulen bil återfanns på okänd ort!!

Hur gick återfinnandet till?

Den rubriken lockar fortfarande fram ett leende, trots att det är något år sedan jag såg den i tidningen. Intet ont om den lokala pressen för övrigt, när jag bodde däruppe så var det utomordentligt bra att läsa tidningen, jag saknade inte alls Stockholms-pressen.

Jag har ätit kräftor i goda vänners lag, och vännerna har nu återvänt till sina världar. Det är både skönt och ensamt. Det går kanske lite för lätt att vänja sig vid att vara ensam, samtidigt som jag ju klagar över det. Och cykel till en landsvägsbuss som går ett par gånger om dagen till centralorten för att där ta nästa buss till Uppsala där syrrorna bor ids jag inte. De tycker jag är lat. Jag tycker de kunde åka hit i sina bilar, eller i en bil, det räcker. Stackars jag har ingen bil...

Men den är inte stulen, har just aldrig haft någon egen bil, en gammal Opel några år efter skilsmässan, tills den var skrotfärdig men jag lyckades sälja den till accepterande man som skulle fixa det som behövdes. För ögonblicket (vilket "understatement" - borde skriva "för åtskilliga år framöver") tillåter inte min ekonomi någon bil, varken inköp av eller drift och underhåll etc.

Vem har ett torp att hyra ut, förresten? Vedspis och vinterbonat, men det behöver inte vara stort. Rymma några lådor böcker och annat livsnödvändigt - det räcker.

Nåja, livet går på - solen skiner på stubbåkern utanför fönstren, regnfukten mellan fönsterrutorna har torkat under dagen, svalorna flyger fortfarande och getingarna kravlar omkring. Lite höst känns det som i luften. Men bara lite, ännu.

Jag läser Vikram Chandra´s ”Sacred Games” – en TJOCK bok som lär ha tagit 7 år att skriva… Den är förmodligen mycket indisk – indisk film-isk inbillar jag mig – mycket våld, korruption, poliser som måste ta mutor och svarta pengar för att öht fungera, statens medel förslår ingenstans. En annan värld, väl? Kommisariens gamla mamma talar om ”the unspeakable pleasure of being alone” – det kan jag känna igen, samtidigt som det är eländigt att vara ensam. Boken är full av sådana goda tankar. Någon tidning skrev ”att du kan läsa om den sju gånger och ändå varje gång hitta något nytt” – det tror jag på.

Jag tänker på tid – idag är en sådan där dag när jag har för mycket tid i det korta perspektivet, dagen – och för lite i det långa, livet. Det senare har jag för övrigt varje dag.

Igår läste jag om en kvinna sjuk i ALS, ”än är jag inte död” – hon sommarpratade tydligen i juli med hjälp av sin syster som läste för henne, själv kan hon inte längre prata. Det är nog den värsta sjukdom jag kan tänka mig. Demens och Alzheimer är förfärliga sjukdomar också, men övergår väl i barmhärtig tomhet småningom? Förmodligen är det inte vettigt av en frisk (såvitt jag vet) människa som jag att jämföra sjukdomar och försöka begripa vilka som är värst!

Senare läser jag igen i Chandras bok om en gammal man som ligger på sjukhus och får frågor som han har svårt att besvara - han har sina minnen, han kommer ihåg - men han har ingen tidsrelation till sina minnen, han vet inte längre vad som är nu och vad som är då. "If you lose your mind - what is left? Iif you misplace your mind? If there is no mind, is there still a self? Bliss or numbness, a presence or an abscence?"

Vem observerar - vad?

Apropå hoppet om barmhärtig tomhet ovan, och apropå Bodil Malmstens "nedmontering" häromdagen...

ensam på norska

"Du går fram til mi inste grind,
og eg går òg fram til di.
Innanfor den er kvar av oss einsam,
og det skal vi alltid bli. "



En dikt av Halldis Moren Vesaas, norsk poet som var 90 år när hon dog 2008; jag mötte henne i en blogg, Ingrids boktankar – tack!

Jag känner igen mig väl i den innersta ensamheten, som är allas, oavsett relationer.

Slokande blomma

Jag tyckte den här bilden av en gammaldags begonia med alltför stor och därmed slokande blomma skulle passa som illustration till mitt föregående inlägg - fråga mig inte varför - och jag lyckades inte få dit den! Gör därför ett nytt försök.

Bodil Malmsten var förkyld

Hon är tillbaka idag, har varit förkyld - jag har saknat hennes "röst". Idag hade hon t o m fått kontakt med en vänlig, levande kvinna på Telia - efter att ha jobbat på det länge (som alla vet med någon erfarenhet av Telia-krångel och absurda, Moment 22-liknande situationer i det sammanhanget)!

Det är måndag, jag har städat lite halvslarvigt, plockat fram kräftknivar och gjort i ordning "servietter" av handdukar och klädnypor med snöre. Hittills utevarande vackra krukväxter är inplockade, ljus satta på matbordet, sonens mest påtagliga jakttroféer är undanplockade (utom de som sitter på väggarna, eller är monterade på små hyllor). I morgon är det dags för kräftpremiär! När jag drar ett Tarot-kort visar det sig vara "Eremiten"...

Mitt humör svajar hit och dit idag. Nyss tog jag ut mitt och fd mannens bröllopsfoto ur ramen för att i stället sätta in ett gammalt kort på min mamma och hennes syster, sista kvällen 1934, innan Astrid åkte till Amerika. Mamma ser så ohjälpligt ledsen ut, hennes storasyster ska försvinna, kanske för gott. (Astrid kom tillbaka till Sverige en gång, 1950, och det var en stor händelse - jag var åtta år och kommer ihåg - eller tror att jag minns, kanske bara från fotografier - hur hon och morbror Erik lät oss åkai den stora Dodgen.)

Kanske är det fotot som gör mig svajig. Kanske är det ovisshet inför framtiden, ingen har erbjudit mig något litet torp med vedspis ännu! Att jag vaknade klockan 6 i morse kanske också bidrar - jag har för mycket tid och samtidigt är livet för kort. Olika perspektiv. Varje dag ska man fånga, heter det - men ibland vill jag bara att dagen ska gå, vara över så jag kan gå och lägga mig och vara borta från mitt levande liv. Mina drömmar är surriga, finns bara kvar som glimtar när jag vaknar. Jag hittar inga stora slutsatser att dra ur dem.

Vikram Chandra´s "Sacred Games" bidrar också till min melankoli - en nästan alltför innehållsrik bok, 947 sidor - en rescensent säger att man kan läsa den sju gånger om och ändå varje gång hitta något nytt tänkvärt och bra i den. Jag är beredd att tro det, även om jag ännu bara är i den första fjärdedelen av boken.

Det är tyst omkring mig idag, hör bara grannen som kör bort diverse grovsopor med traktorn, och bondens skördetröska en bit bort. Fåglarna har tystnat för i år, tror jag åtminstone - när jag är ensam bryr jag mig inte om att använda hörapparaten.

Jag hoppas BM´s förkylning är bättre, att Telia lyckats lösa de problem hon haft med dem, och att hon orkar skriva och berätta på sin hemsida - hon gör mig oftast glad, och ibland medkännande. Tack ska hon ha!

design?

Jag har försökt fixa till min bloggsida - vi får väl se om jag trivs med detta. Har egentligen ingen aning om vad jag gör... Inte helt ovanligt.

Just nu får jag se mig för var jag sätter mina bara fötter, getingar ligger "överallt" och dör sakteliga. Är det så dags redan? Det betyder att höst och värre ändå, vinter, inte är långt borta. Innan dess vill jag ut i skogen och leta svamp, är lite feg eftersom det finns både varg och vildsvin i dessa obekanta skogar.

Det är varmt och skönt, jag sitter i skuggan ute på trappen och skriver. Ingen granne på taket idag. Kom just ihåg att jag ska hänga tvätten jag satte på i morse! Och när jag förhandsgranskar det här inlägget inser jag att mina försök att fixa bakgrund och färger inte har sparats! Så kan det gå...

Fredag, igen...

Bodil Malmsten tycks ha tagit ledigt några dagar, efter sitt senaste inlägg om alltför få organdonatorer = alltför många hjärndöda beslutare som knallar omkring...

Inte vet jag, själv har jag idag gjort vinbärssylt, blandat röda och svarta vinbär som de senaste dagarna ropat på mig att komma och plocka innan vi faller ner eller blir uppätna av fåglarna - så idag gjorde jag det, plockade. Tvättat har jag också, och pysslat med Bokbörsen-beställningar.

Något ska man ju göra när man är pensionär! T ex skriva i en blogg som ingen mer än jag själv läser! Alltid får det en stund att gå - det känns konstigt att vara fullt frisk (åtminstone kroppsligen, och såvitt jag vet) och inte ha något vettigt att göra om dagarna.

Äta frukost, städa lite, tvätta lite, plocka lite, äta lunch, dricka kaffe däremellan ibland, ta några bilder med telefonen på de vackra rosorna som växer vid husets gavel och som jag annars inte ser om jag inte går dit och tittar. ta en bild på grannen som jobbar med skorstenen på sitt hus, och blir en fin silhuett mot himlen i motljus. Kolla e-posten, lösa Sudoku (har lärt mig stava till det, men lösa de "genialiska" varianeterna är svårare). Fotbad, fila fötterna och måla tånaglarna. Middag och ett glas vin, läsa lite till. Något telefonsamtal, några mail att besvara.

Mycket energi som förtvinar när den inte används, ungefär som muskler. Jag skyller på att jag ju sitter långt ute på landet, utan bil, så därför KAN jag ju inte - vad det nu är jag inte kan. Delvis är det sant. Delvis vill jag inte, fast jag vet att jag skulle må bra av att - vad det nu är jag skulle göra om jag kunde.

Och innan jag vet ordet av (vilket ord åsyftas?!) är jag ännu mera pensionär, sitter/ligger på hemmet och försöker få i mig mat från Sala, lagad för flera dagar sedan och inte människovärdig, inte i Sverige i alla fall. Jag vill inte det heller. Någon av kvällstidningarna hade en omröstningsfråga "är du rädd att bli gammal?" - 98% var det! (Jag vet inte hur många som röstat.)

"Nedmontering" talade Bodil M om och menade sin egen hjärnkapacitet - nedmontering handlar det om i det som kallas vård av äldre människor också. Värdighet är det inte fråga om, inte ens vad matintag gäller. Hemma får man inte bo, ens om sonen vårdar en och vill ta hand om en. Vad håller vi/ni på med - vi har en "äldreminister" som säkert tituleras något annat - men vad gör hon? (för det är ju en hon, "äldrefrågor" hanteras av kvinnor i den mån de hanteras över huvud taget.

Burr.

Energiöverskottet gör också att jag vaknar tidigt om morgnarna, i morse t ex runt 5-tiden, dimmigt och vackert var det utanför det öppna fönstret. Solen tog sig igenom efter någon timme, och det var skönt att sitta på altanen med tekoppen. Och i morgon är det lördag, sedan kommer söndag, måndag - och på tisdag kommer två goda gamla vänner med kräftor mm - deras sängar är redan renbäddade, rummen städade och fräscha - kanske hinner vi med någon vända Canasta, före eller efter kräftätandet!

En hel del energi går åt att överföra bilder från telefonen till datorn - men här är de nu. Granne på tak och ros! Fina båda två!

3 år fast inte

Heja Bodil Malmsten! Du gläder mig varje dag - kanske kände jag igen mig idag speciellt i åldrandets glömska och virrighet som ändå är medveten och än så länge möjlig att skämta om! Glad blir jag av dig.

Tittar ut över sjön (som inte är min eller någons men ligger nedanför en god väns hus) - nu alldeles spegelblank och stilla, frånsett någon liten vaken skräddare eller tusenbroder (abborre, mindre modellen). Badade tillsammans med Frankie, cockerspaniel, energisk och springglad sådan, därmed lika trött och svettig som jag efter en runda på ön. I sjön med oss båda - härligt!

Inte lika härligt att du smiter ut från tomten så fort du kan, eller att du skäller så grovt och så högt du bara förmår när du tycker att du ska - jag tycker inte att du ska. Tittar på Caesar´s program på TV, han som uppenbarligen kan prata med hundar - och önskar att jag begrep hälften av det språket... Nu har vi varit ute för kvällen, ni har gjort det ni ska - och jag med. På söndag kommer matte och husse hem igen, då blir livet som det ska för er igen.

Jag vet inte när det blir så för mig - jag vet bara just nu att jag åker till huset "i Norrtälje-trakten" på måndag. Och det är så det ska vara just nu - men inte så jag vill att det ska vara. Jag vill fortfarande ha ett litet "vinterbonat, omöblerat torp med vedspis" någonstans - där jag kan känna mig fri, där jag betalar rimlig hyra för rimligt boende, där jag inte hela tiden behöver känna att jag inte hör till, inte borde vara där jag ju faktiskt är. Ibland "ville jag vore hund" - även om det innebär tillåns-matte en vecka. Mat och kärlek får vi hundar ju även då.

Sol igen, härligt torkväder för tvätten som hänger ute!

Björklund (fp) röner inga lovord idag i tidningarna för sitt utspel om att varje skola ska få bestämma om burkha får förekomma eller inte. Det är jag tacksam för! En skribent beskrev det som "ett dopp i en valpopulistisk dypöl" eller så, minns inte riktigt men gillade att hans förslag görs ner.

Varför inte låta varje kvinna/flicka bestämma? Flickan som inte fick bli barnskötare har ännu inte fått sitt ärende prövat - det tar tid för myndigheterna att hantera det som uppenbarligen är svårhanterligt!

Läste även idag med glädje Bodil Malmstens blogg Finistère - hon skriver om ett annat myndighetsSveriges ingripanden - den man som tröttnade på att vänta på akuten och sydde ihop sig själv, tyvärr med sjukhusets nål och tråd... Han blev polisanmäld för att han använt sjukhusets material - hade det varit OK om han haft med sig utrustningen själv?

Och hon funderar över hur Frankrike som annars fungerar dåligt vad gäller organisation och ordning - hur man där kan ha en fungerande sjukvård, när vi i Sverige är så bokstavligt klena! För mycket papper och blanketter här, ordning men ingen vård!

Själv gläds jag idag åt att jag är frisk, att jag är gladare till sinnes än häromdagen nu när solen skiner och vattnet på sjön glittrar - jag badade igår i regnet och även det är en behaglig upplevelse. Ibland är livet gott.

En av mina bokköpare (Bokbörsen är ett utomordentligt bra ställe för att se till att ens böcker får ett längre liv och glädjer flera) kallade mig också tacksamt för "hederlig" eftersom jag ville veta hans kontonummer för att betala tillbaka 160 kronor som han betalt för mycket för en bok - han hade lyckats lägga in betalningen tre gånger i stället för en! "Hederlig" känns bra att benämnas.

Och, till och med två ägg på tork i ett diskställ är vackra en sådan här dag! Jag skulle aldrig kasta dem på NÅGON...

Hungrig som en varg?

Idag kan man läsa om vargen som rivit en kalv vid en gård nära Norrtälje - ska jag bli rädd för att gå ut i skogen nu, jag som bor i trakten? Ett äldre par jag talade med plockade inte längre svamp, eftersom "det finns vargar i skogen" - och det var innan den hungriga vargen jagade! Jag måste erkänna att det är lättare att gilla vargar när de finns på lite längre håll - i ett anonymt Norrland kanske - men jag vägrar att tro att ens den här vargpappan eller -mamman skulle vara intresserad av en äldre tant med svampkorg, dvs mig!

Eftersom svampen inte hunnit fram ännu, och jag för ögonblicket befinner mig på annan ort, behöver jag inte bevisa min tes ännu.

Läs för övrigt Bodil Malmstens blogg - hon är som vanligt så bra! Jag blir glad till och med en sådan här regnig och seg dag. Jag beundrar också hennes disciplin, hon skriver något så gott som varje dag. Själv har jag just insett att jag skriver bara när jag är ensam. Hundars sällskap räknas inte.

De (lånade, två vackra svartvita cockerspaniels) är som jag idag, sega och vill helst sova, inte ens kisspromenaden i morse lockade, den ena vände i dörren och fick dras ut.

Sjön jag ser ut över från köksfönstret rör sig hela tiden, av vind eller av regn. Fåglarna duckar någonstans idag och syns inte till. Gräset är grönt igen, allt är blött. Idag tror jag inte att det blir något dopp.

ensam i bloggvärlden?

Numera är jag ensam i de flesta bemärkelser, separerad från min man och självvalt isolerad utom från några få vänner och familj. Vem är intresserad av detta? Inte vet jag, men en gammal väns kommentar kring mina tidigare bloggar som han hittat fick mig att skriva igen...

Jag har strukit det som inte längre stämmer i min profil, tagit bort mitt vinskålande fotografi från en trevligare tid - och det blev inte mycket kvar. De intressen jag fyllt i kändes inte längre aktuella, så även där blev det tomt. Och min/vår katt är död.

Det senaste året har varit plågsamt. Plågan finns kvar, men har dämpats något, när det värsta hade hänt överlevde jag ju.

Akut är oron för var jag ska bo om några månader, liksom ångesten inför att inte ha något vettigt att sysselsätta mig med i ensamheten. Det alternativ jag ägnat mig åt på senare år vill jag inte fortsätta med. Varje dag är en kamp att låta bli, trots att jag inte vill!!Skuld och skam försöker jag lägga på en ouppnåelig hylla där de inte gör mig illa varje stund.

Mycket av min tid går åt att försöka förstå mig själv, fortfarande. Ibland känns det som om jag hållit på med det alltid - utan att bli klokare! Tid är svårbegripligt det också, jag har samtidigt för mycket tid och för lite tid - jag är tillräckligt gammal för att begripa att det inte är så många år kvar av liv, och ändå kan jag inte bestämma mig för att använda den tid jag har på ett bra sätt. Ofta vill jag bara att dagarna ska gå så att de har gått.

Min bästa vän genom åren finns kvar, hon är ett stöd jag litar på och litar till - och försöker undvika att överutnyttja. Några gamla vänner har vågat sig tillbaka, trots min bryskt avvisande attityd, åtminstone för några månader sedan. Andra har jag lyckats skrämma bort. Mina söner, systrar och fd man är mig mera nära nu än på länge. Det är gott.

Kanske är det dagens ihållande regn som lockar fram min melankoli. I mitt huvud gnolar någon "skynda dig älskade, skynda att älska, dagarna mörkna minut för minut - tänd våra ljus, det är nära till natten, snart är den blommande sommaren slut" - och så är det ju. Tända ljus kan jag, till kvällen - skynda mig att älska är svårare, den jag älskade är inte min att älska längre. Vår sommar är redan slut.

Vem har ett litet vinterbonat torp med vedspis att hyra ut för längre tid - till låg hyra - ett hus som behöver en hyresgäst lika mycket som jag behöver ett litet hus. Nära någon sorts kommunikationer eftersom jag inte har någon bil. Var i Sverige? Det spelar inte så stor roll var - helst inte i mörkaste Norrland eftersom november snart är här!

Just nu är jag hundvakt, vi har varit ute i regnet och jag har två halvtorra cockerspaniels runt fötterna - de är ett mycket konkret hinder mot alltför stor självömkan. Det är också gott - och därmed är det slut för idag. Kanske kommer jag igen...