Jag läser Vikram Chandra´s ”Sacred Games” – en TJOCK bok som lär ha tagit 7 år att skriva… Den är förmodligen mycket indisk – indisk film-isk inbillar jag mig – mycket våld, korruption, poliser som måste ta mutor och svarta pengar för att öht fungera, statens medel förslår ingenstans. En annan värld, väl? Kommisariens gamla mamma talar om ”the unspeakable pleasure of being alone” – det kan jag känna igen, samtidigt som det är eländigt att vara ensam. Boken är full av sådana goda tankar. Någon tidning skrev ”att du kan läsa om den sju gånger och ändå varje gång hitta något nytt” – det tror jag på.

Jag tänker på tid – idag är en sådan där dag när jag har för mycket tid i det korta perspektivet, dagen – och för lite i det långa, livet. Det senare har jag för övrigt varje dag.

Igår läste jag om en kvinna sjuk i ALS, ”än är jag inte död” – hon sommarpratade tydligen i juli med hjälp av sin syster som läste för henne, själv kan hon inte längre prata. Det är nog den värsta sjukdom jag kan tänka mig. Demens och Alzheimer är förfärliga sjukdomar också, men övergår väl i barmhärtig tomhet småningom? Förmodligen är det inte vettigt av en frisk (såvitt jag vet) människa som jag att jämföra sjukdomar och försöka begripa vilka som är värst!

Senare läser jag igen i Chandras bok om en gammal man som ligger på sjukhus och får frågor som han har svårt att besvara - han har sina minnen, han kommer ihåg - men han har ingen tidsrelation till sina minnen, han vet inte längre vad som är nu och vad som är då. "If you lose your mind - what is left? Iif you misplace your mind? If there is no mind, is there still a self? Bliss or numbness, a presence or an abscence?"

Vem observerar - vad?

Apropå hoppet om barmhärtig tomhet ovan, och apropå Bodil Malmstens "nedmontering" häromdagen...