Blogg också på WordPress

Har nu en blogg också på WordPress - "beskrivarblogg.wordpress.com" - har inte lärt mit lägga in länkar här ännu - och bloggar på 1av3.se... Det är som om korken gått ur flaskan, om det är en ande som kommit loss vet jag inte, men jag skriver, går ut med hundarna, skriver igen (till deras pockande otålighet, de vill att jag ska sitta i soffan och kela med dem).

Kela förresten, när kelade du senast? Det var åtminstone länge sedan jag skrev det ordet eller såg det i skrift. Finns det i Akademiens ordlista? Trevligt är det hur som helst.

Jag blir lika glad varje gång någon kommenterar något jag skrivit - och på 1av3 upplever jag det mest generösa och tillåtande klimat jag mött på länge. Alla är genuint vänliga och uppskattande mot alla. Och medlemstalet stiger stadigt, nu närmare 600. Härligt och lärorikt och roligt att vistas där.

Jag har ingen idé ännu om hur jag ska fördela mina gracer mellan de olika bloggarna - det får visa sig. Glad blir jag om någon tittar in här eller där. Frankie ovan hade roligt i skogen häromdagen, så roligt att han tog med sig en liten granruska i pälsen under magen...

Sådärja!

Nu har jag bytt profilbild och skriver ut mitt namn i bloggen, det kändes bara dumt att försöka hålla på någon sorts anonymitet... Jag är Margareta och så signerar jag numera också mina inlägg. (Storasyster är jag fortfarande, dock i mindre omfattning än förr.)

Jag läser med glädje Bodil Malmstens Finistère-blogg, idag om "hemkänsla" som hon så riktigt beskriver som just en känsla. inte en plats där man är hemma. Jag är lite vilsen just nu, men börjar kanske tänka på huset där jag bor som "hemma", och det handlar om att jag successivt gör det till mitt (även om det är hyrt).

På tisdag ska jag och en av syrrorna lyssna till Bodil M i Uppsala - vi sitter nära scenen så att jag ska höra henne bra. Det ser jag fram emot. Jag ser också fram emot att se årets snödroppar, de här nedan är fjolårets. Men idag är det ju vårdagjämning även om det inte känts så...

För övrigt försökte jag installera WordPress att blogga i, eftersom många tycks tycka att det är så bra. Ladda ner gick väl an, men sedan tog min ork och min förståelse slut.

antikloppan: 1av3.se

antikloppan: 1av3.se

1av3.se

Har ni hittat dit? Det har jag - härlig sajt för alla som skriver...

sympatikvot

Har ni hunnit med att göra något som är bra för er sympatikvot ännu, så här på söndagsmorgonen. Det har jag - varit ute med jyckarna redan halv 8, det fixade min kvot för dagen! Persbrandts kärlek till kola gör det förmodligen inte...

Kola (inte choklad-) och sympatikvot - nya ord i svenska språket.

I mitt huvud finns mest gamla ramsor, typ "här ser ut som Jerusalems förstörelse" (när jyckarna har rasat runt och alla trasmattorna har samlats i en hög på ett ställe), "ljuger gör jag inte, sa Janne Vängman" (vem var han?), "kuckelpers hushåll" (lär ha varit en barnrik och slarvig granne till mormor när hon växte upp). "Sakta glider, sa Sotar-Murre".

Dagdrömmar - eller snarare kvälls-

Såvitt jag begriper av statistiken på besökare på bloggarna är det just inga som läser eller tittar in. Så varför skriver jag då? Svaret är enkelt, jag skriver för mig själv. För att skriva, inget annat. Det räcker hyfsat, även om det skulle vara roligt om någon läste och kommenterade det skrivna. Beskrivna.

Läste med förundran Bodil M´s bloggberättelse om hotelläventyr idag och påmindes om när N, M och jag själv var i San Francisco för många år sedan, 20 närmare bestämt. När vi skulle åka hem till Sverige igen och M hade tappat bort nyckeln till kassaskåpet, och hotellet hävdade att det inte fanns någon extranyckel. Pass och flygbiljetter låg i skåpet...

Två av oss åkte i förväg till flygplatsen (varför vet jag inte nu), en stannade kvar och lyckades få hotellpersonalen att skaffa en låssmed som öppnade skåpet, och kom flåsande efter oss andra till flygplatsen. Vi kom alla med flyget. Osams var vi redan innan detta hände. Två av oss satt tillsammans hela resan, en ensam. Hon är fortsatt ensam vad oss andra två beträffar. Vi har fortfarande varandra. Inte enbart på grund av den här händelsen.

Jag har tagit konstiga bilder av månen. Hundarna vaknade men gick raskt tillbaka till sovfilten på köksgolvet.

Mina glasögon är sneda. Skulle behöva nya. Det får räcka med att jag faktiskt har betalt de nya hörapparaterna och får dem nästa månad. Terapeuten ska också ha betalt, och jag ska åka tåg till Uppsala... Pengar, pengar.

En av mina dagdrömmar är att jag hittar på något att sälja eller göra och får massor av pengar. Jag kan betala alla mina registrerade skulder, och alla andra dessutom. Och det blir pengar över.

Jag kan köpa ett litet hus på landet, med vedspis, fint badrum och toa inomhus, tvättstuga, öppen spis, ved i uthuset. Ett plan, inga trappor – jag är snart för gammal för sådana. Jag skaffar också den där nya bilen jag alltid drömt om, liten och snabb med mig som första ägare. Inga problem att ha råd med tankning, skatt och försäkringar och allt annat som hör till. Garage har jag förstås.

I huset finns också ett arbetsrum. Ett skrivrum, där jag har en bra dator och skrivare, böcker, skön läsplats i bekväm fåtölj. Jag har nog en platt-TV, i ett annat rum, kanske där öppna spisen är, i det sk vardagsrummet. Huset har ett rymligt kök med stort matbord och plats för 8-10 personer, bra spis och kyl/frys, arbetsytor och ett vackert och skönt trägolv med värmeslingor under. Ingen diskmaskin. Värme även i badrumsgolvet. I vardagsrummet har jag också en bra musikanläggning, många skivor och bra högtalare.

Jag tror att jag har bergvärme, när jag nu ändå fantiserar. Lika bra att vara miljömedveten och spara pengar på att inte betala elkostnader för uppvärmning. En källare finns där också, med plats för viner och annat som mår bra av att förvaras lagom kyligt. En stor klädkammare som jag kan gå in i, för skor och kläder. Ett ganska stort sovrum med två stora sköna sängar, Tempur-kuddar och lagom tjocka täcken, tunnare för sommaren.

Jag har mina tavlor på väggarna, bra lampor på många ställen i rummen, egentligen bara en taklampa, den med lagad glasskiva, inte för att det är en så bra lampa utan för att jag gillar den. Trasmattor på golven. Inga gardiner för fönstren, jag vill se rakt ut i naturen som omger huset. Skog och vatten lite längre bort, gräs, buskar och träd närmare huset. Ingen paradgräsmatta, men lite halvt om halvt äng med diverse blomster på sommaren.

Min katt trivs bland humlorna och jagar verkliga och inbillade möss. Hundarna kommer och hälsar på när husse och matte är bortresta, och trivs med katten och mig. Här finns också en skön plats med utemöbler för samvaro utomhus. Och lite längre bort klädstreck eller torkställning för tvätt. Kanske en liten båt i sjön/havet därborta, eller åtminstone möjligheter att ta ett morgondopp utan att behöva gå så långt.

Frysen är full av vilt och fisk, bär och bröd. Handlar gör jag bara när jag måste fylla på mjölk och andra förskvaror. Ett rum i huset är avsett för alla mina böcker till Bokbörsen, jag fortsätter att sälja böcker där. Och här finns också alla fynd från loppisar och auktioner som jag inte omedelbart vet hur jag ska använda själv, eller som jag kanske ska sälja. Dessutom rymmer huset ett gästrum, med skön säng för den som kommer och hälsar på, och inte sover i mitt sovrum.

I den här drömmen är jag förstås frisk, och jag är inte spelmissbrukare, jag klipper håret hos en duktig frisör. Jag tycker bra om mig själv och har vänner som bryr sig om mig, har kanske t o m dig som jag älskar. Åtminstone ibland. På besök.

Jag skriver regelbundet och har snart fått till en bok som förlaget x är intresserade av att ge ut. Jag är stolt över mig och det jag gör. Mitt självförtroende är numera gott, utan att jag därmed förhäver mig!!

Dagdrömmar. De är understundom trevliga att ägna sig åt.

Författare, skrivare, beskrivare?

Jag skriver, alltså är jag författare.

”Writer” på engelska är bättre, ”skrivare” på svenska låter töntigt. Engelska ”author” kopplar direkt till auktoritet, vilket inte orden på svenska gör – min auktioritet som beskrivare av mitt liv. Kanske just ”beskrivare” är ett bra ord för det jag gör ibland. Några visitkort är det ju inte frågan om, men en bättre etikett än ”pensionär”.

Jag blir så imponerad, och impotent, av alla duktiga skribenter jag möter på nätet. De jobbar på, de skriver och skriver om, de delar med sig av ord, liv, glädje och möda. Och de är disciplinerade.

Har kanske inga hundar som vill sitta i knät som ”mina” just nu. Eller sol som skiner mig i ansiktet och säger ”kom ut i stället”. Jag ska inte skylla min dåliga disciplin på hundarna, den är där dem förutan. Det är inte solens fel heller. Jag är lat. Och lättja går inte ihop med skrivande, det börjar jag inse. Det är bara att jobba på, skriva på. Dessutom är jag ganska feg, törs inte tro att det jag skulle skriva kan vara värt att läsa. Och så tar jag inte reda på det utan nöjer mig (!!) med att leva vidare i det trygga dåliga självförtroendet... 

Var det inte någon som sade att vi ofta väljer att stanna kvar i det trygga helvetet, hellre än att söka upp det okända?

Nyss träffade jag på Svea från Hönö. Hon är trött på alla feel good-böcker, och vill skriva en riktig anti-bok. Kul idé tycker jag. Fast det blir kanske tjatigt, och alltför mycket repetition av det som är tungt och trist och alltför igenkännbart för t ex mig!

Generositeten hos alla dessa skrivare gör mig glad! De delar med sig av det de lärt sig, oftast gratis, några lever på sina kunskaper och tar högst rimligt betalt för det, precis som alla andra gör i vilket jobb som helst. Men också när det är ett yrke finns det generösa med i bilden. Är det kärleken till orden och till att skriva som också skapar givmildheten? Glädjen över att flera älskar att uttrycka sig och berätta?

Helgsyssla

Dagens (lördag, 19 mars) skrivpuff – skriv om en helgsyssla...

Det (skrivandet just nu) är ju en helgsyssla, en annan är för min del att göra i ordning en ”avlagd” dator till sonen, den (datorn) ska tömmas på allt utom relevanta program etc. Någon form av städning blir det nog också, två långhåriga cocker spaniels som är ute i snö blandat med väglera gör det nödvändigt...

En annan syssla – är det detsamma som sysselsättning? – är att grunna över gårdagskvällens syssla, internetspel, igen. Ett spelande som enbart gick med förlust och innebär att det blir svårt att klara månadens utgifter. Hur ska det gå till? Var ska pengarna tas? Grunnande hjälper nog inte...

Var det inte så förr i tiden, att man faktiskt inte sysslade med något just under helgen? Vilodag kallades ju söndagen och att arbeta då var närmast syndigt. Säkert gjorde man någonting, för det var lika syndigt att sitta ”med armarna i kors”, dvs inte göra något nyttigt.

Kvinnorna lagade säkert mat, och diskade och plockade undan, då som ofta nu. Och de stickade kanske, eller lagade kläder, stoppade strumpor med en sådan där stoppsvamp av trä inkörd i strumpan. Ännu längre tillbaka spann de garnet de använde, och vävde tyget eller mattor för de kalla golven. Golven i mitt hus är kalla än idag, och täckta så gott det går av trasmattor.

Helgsyssla? Något jag inte gör till vardags? Det är svårt att skilja på vardag och helg när man som jag inte längre har något avlönat arbete, jag har helg hela veckan. (Hatar etiketten ”pensionär” och gör allt för att undvika att använda den om mig själv och om andra.)

Jag läser mycket, var igår in till biblioteket och kom hem med en härlig hög olästa böcker. Jag bloggar, kollar tidningarna och försöker hänga med i vad som händer i världen (utan att titta på TV, det har jag nämligen ingen). Jag löser sudoku (vet aldrig om jag stavar det ordet rätt). Eller oftast, försöker lösa. Jag skrivpuffar, och skriver emellanåt en av Ann Ljungbergs skrivövningar. Jag dagdrömmer. Jag våndas. 

Allt det där gör jag varje dag, helg eller inte. I stolen på bilden sitter jag INTE, den var skön ett ögonblick i veckan, men inte just nu!

Sannas blogg

Jag läste den för första gången i morse - hon skriver ungefär "måste livet ta slut för att man har någon med någon sorts beroende i familjen" - och vill inte ljuga, hemlighålla etc apropå mannens kokainbrott.

Heja säger jag - det hon skriver är så sant och så klokt - och så svårt att hålla sig till. Att inse att varje människa har sina egna val, sitt eget ansvar för sitt liv, ett ansvar som någon annan aldrig kan ta. Och älska någon också när det ibland blir fel, kanske flera gånger fel!

Säger jag som är den beroende och som vill vara öppen och älskad trots mina ofta katastrofala personliga beslut. "Som man bäddar får man ligga" hette det förr med ett snörp och lite elakhet medskickat. Det var säkert på Sparas och Slösas tid, det var så då. Idag hoppas jag det uttrycks annorlunda - jag vet att det är jag själv som skapar det liv jag lever, jag är ofta inte stolt över det jag göra OCH jag lever.

stavning

det stavas sudoku enligt SvD - jag lyckades för övrigt lösa TVÅ genivarianter igår - undrar om det enbart betyder att jag har för mycket tid och för lite att göra?

geni?

Har just löst DN´s soduku (stavas det så?) med etiketten "geni! - betyder förvisso inte att jag är ett dylikt, jag begriper tyvärr inte riktigt hur det gick till - en chansning gick hem!

Och så har jag städat igenom mina kläder, insett att jag har för mycket gammalt som jag aldrig använder och lagt detta i en hög för sig, att åtgärdas på något sätt inom en förhoppningsvis snar framtid. Solen skiner och vintervantarna är undanlagda (ett par sparas för kalla vintervändor med hundarna).

tillkämpat?

"skriv om något tillkämpat" säger skrivpuffande Ann Ljungberg idag. Jaha - tillkämpat lugn, dito tyst, dito glad - vaddå? Ett konstigt ord, som bara blir konstigare ju flera gånger jag skriver och tänker det. Men visst är delar av mig tillkämpade emellanåt - om därmed menas att jag hårt anstränger mig för att vara något jag inte är, visa en känsla jag inte riktigt har, göra något jag kanske inte vill.

Eller kan tillkämpat ha en mera positiv betydelse? Innebära att man/jag kämpat hårt och vunnit vad det nu är?

Inte vet jag, men "tillkämpat lugn" kanske är vad de styrande i Japan just nu försöker visa folket. Själv ska jag vara med om den tysta minut klockan 12 idag som utlysts för Japan - vi är tack och lov långt därifrån, men deras sorg och skräck inför det som kallas framtid kan vi ändå dela, lite grann. Om vi alla tystnar, och låter våra känslor och våra tankar gå till människorna i Japan en enda kort minut kanske något av den omtanken och kärleken når fram. Om den gör någon "nytta" vet jag inte, den nyttan kanske mest gynnar mig själv. Men den tystnaden är inte tillkämpad, så mycket vet jag.

etiketter

F-n vad jag tycker illa om etiketter på människor - nyss läste jag ett inlägg i en blogg som jag hittills följt med nöje om att "alla pensionärer alltid gör si eller så". Jag blev arg, jag är pensionär - också - och kanske gör jag och massor av andra (däribland bloggaren ifråga) samma sak som "alla pensionärer". Men varför i allsin dar vara så korkad att man hävdar att alla pensionärer gör något?

Alla, alltid och aldrig är ord som sällan har någon täckning. Åtminstone enligt mina erfarenheter.

Undrar varför jag blev så tvärarg? En anledning är nog att jag faktiskt upplever att etiketten "pensionär" ofta står för något antingen förklenande, vad heter "patronizing" på svenska?, något som antyder att den som gör något eller säger något om/till pensionären är större, starkare, vackrare, klokare etc. Ofta är det sant - men det är inte kul att vara i den mottagande änden.

Även som pensionär vet jag t ex att jag ska byta underkläder och tvätta mig - jag minns hur en då (för sådär 25 år sedan) välkänd och ibland kolerisk skribent och pensionär var legitimt upprörd över Socialstyrelsens goda råd till nyblivna pensionärer...

Det här lilla blogginslaget var inte av den kalibern, men ändå retade det mig.

söndagsblues

Jag har inte skrivit något på flera dagar. En orsak kan vara att jag har haft besök av min älskade - medförandes ostron och bubbel, hemlagad rostbiff, dito chokladkola och sig själv! Härligt och sorgligt, samtidigt.

Det sorgliga är att jag mer och mer inser att vi inte har en chans. En av hans söner ringde och undrade var han var, och han ljög, korsade fingrarna och sade "på landet"... Det härliga är det vi ändå ger varandra.

Senaste veckan har varit upp och ner när det gäller mina tankar och känslor kring oss två. I början av veckan ringde han för att kolla om vi skulle fira gemensamma vänners födelsedag hemma hos den ena vännen - och det var första gången på en månad vi pratade med varandra. Jag hade nämligen inte ringt honom, ansträngt mig att låta bli.

Och i förbifarten berättade han att han "hade skaffat sig en dam" - som om han varit ut och köpt 2 kg potatis. Damen ifråga hade svarat på en kontaktannons han satt ut "för längesedan, det har jag ju berättat". Jo, men inte att den givit resultat. Jag var ledsen, arg, nyfiken - alltihop på en gång. De har varit på bio och på konstutställningar - "du vet ju att jag inte gillar att vara ensam". Jo.

Jag kunde till slut tala om att jag nog var glad att han hade sällskap av damen, när han så önskade.

Sedan ringer han nästa dag och undrar om jag vet "hur det kan komma sig att han har två lådor ostron och två flaskor bubbel i bilen" - damsällskap föreslog jag, men han hade tänkt komma ut till mig om det passade. Och det gjorde det förstås!

Vi har haft trevligt, ätit gott, älskat, jag grät mitt i kärleken men det såg han inte, upptagen med annat. Vi spelade kort och jag förlorade (dåligt) som vanligt. Han har lagat proppen till handfatet med en av bubbelkorkarna, satt upp talg till fåglarna i ett nät och fixat några krokar. Alltihop härligt och sorgligt. Hur ska jag kunna vara tacksam för det jag får och inte sakna det jag inte får?

På lördag far vi uppöver landet till födelsedagsfirandet.

Och jag får jobba på att hitta balansen igen, på egen hand när vi väl firat vännens födelsedag. En dag i taget, med kärlek eller vad det nu är, precis som med spelandet. En dag i taget.

Och det har kommit upp små små knoppar av något slag i den rabatt som börjar skönjas när snön drar sig undan. Det blir vår igen.

"I ett så exklusivt hem hade jag inte väntat mig lukten av"

stekt strömming. Lukten vällde ut i hallen och kom förstås från köket, där en spisrosig man i 30-årsåldern stod och stekte strömming i två stekpannor på en gång. Han stekte strömmingarna en och en, inga flundror alltså, men med en blandning av dill och persilja mellan varven av nystekta strömmingar på uppläggningsfatet.

Han såg lycklig ut, glatt förväntansfull, medan han varsamt vände strömmingarna. Det skulle serveras hemlagat potatismos till, och om någon ville ha så fanns det lingonsylt också. Vi middagsgäster fick duka, och plocka fram hårt bröd och extrasaltat Bregott. Någon kanske ville göra moset ännu lite godare, eller lägga en strömming på mackan.

Köket såg ut som om det ”stylats” av en professionell inredare. På något sätt gick inte strömmingarna ihop med inredningen. I den sortens kök skulle det ätas ostron, färsk sparris, kanske Thai-mat, eller någon exklusiv mat från dyr cateringfirma. 

Mina fördomar sade mig också att en så ung man inte skulle tycka om eller ens kunna steka strömming! Framför allt skulle han inte vara så effektiv och kökssmart att han använde två stekpannor samtidigt. Jag trodde inte sådana ynglingar (relativt min egen ålder) fanns! Jag hade fel! Full av goda strömmingar och riktigt potatismos (inga lingon) tackar jag för att jag misstog mig! God middag!

Bilden visar ett helt annat kök, ingen exklusiv inredning men väl en nyfiken och möjligen hungrig hund, räkhungrig! Och skriveriet var dagens skrivövning, enligt Ann Ljungberg... Skrivandet fick mig att längta efter strömming och potatismos, när vi var in till staden tidigare idag hade man dock ingen strömming, men färsk makrill från Spanien - där gick det någon sorts gräns för mig. Det blev ingen fisk till kvällen, det blir frysta räkor och jag har inte har en aning om varifrån de kommer.

"Det värsta som kan hända i min familj är", skrivövning nr 6 - en deprimerande historia

 Det värsta som kan kända i min familj är att något av mina barn eller barnbarn dör före mig. Jag vill slippa uppleva det. Min syster förlorade en av sina döttrar utan förvarning en sommardag för ett antal år sedan – och jag glömmer aldrig det ljud jag hörde från henne i bakgrunden, när min andra syster ringde och talade om vad som hänt. Det var inte ett skrik, det var någonting som inte tog slut, någonting som inte gick att omfatta, en smärta bortom allt. Låt mig alltså dö före dem.

Förr kunde jag tro att det värsta som skulle kunna hända vore om jag och barnens far skilde oss; vi gjorde det och de och vi överlevde. Och därefter har jag ställt till det rejält för mig, blivit en belastning för mina barn och min fd man, istället för den klippa både de och jag själv utnämnt mig till. Det går också.

Inte bra för min del, jag hatar att vara beroende, men det kanske t o m är lite bra för de numera vuxna barnen att få hjälpa sin gamla morsa på ett sätt de aldrig kunnat föreställa sig. Äldsta sonen sade ungefär ”först så har man tonårssöner och ska oroa sig för dem, och nu så har man också en morsa med problem, som man ska oroa sig för” - välkommen i de oroandes klubb tänkte jag!

Obotlig hemsk långsam sjukdom skulle också vara bland det värsta som kunde hända. Jag fantiserar ibland om ALS, som är en sjukdom som kanske skulle få mig att fundera över att ta livet av mig, själv innan sjukdomen gör det. Att långsamt kvävas och tappa all förmåga till kontroll föreställer jag mig som djävulskt. Nu får den här övningen vara över, den är totalt deprimerande. Det finns ett otal ”värsta-scenarion” och jag vill inte ens börja föreställa mig dem, än mindre skriva om dem! Nog av.

En ljusnande himmel mot en mörk skog är kanske en lämplig bild i sammanhanget!

besökare

Jag tittar på besöksfrekvensen hos (heter det så?) mina bloggar, den i Expressen tycks ha tätare intittare. Vad beror det på? Har rubriken "Nytt liv 60+" större kraft att attrahera läsare än "antikloppan" - som i och för sig är ett namn som hänger med sedan fornstora dar, då jag var en lycklig loppa som gillade antika saker och loppis! Kanske dags att byta namn på bloggen?

I köksfönstret just nu blommar den gamla cyklamen som återfanns på en komposthög i mitt förra liv...

"förvalta"

Idag tycker Ann Ljungberg att jag ska skriva om att förvalta (dagens skrivpuff) - vad i allsin dar ska det kunna bli? Vad förvaltar jag? Andra förvaltar fastigheter och pengar, kapital, arv och möjligen annat som jag inte känner till - men jag?

Betyder förvalta "ta hand om", är det att se till att något inte tar slut, att det man förvaltar fortsätter att finnas? Förvaltar jag mig? Som fortsätter att finnas, tack och lov. Den förvaltningen är inte hundraprocentig som läsare av min blogg väl känner till, bättre förvaltare finns.

Av någon anledning får mig ordet också att tänka på kossor, visst är det väl så att man/män kan vara förvaltare på en gård? Finns det en kvinnlig form av ordet, eller är ordet könsneutralt? För mig känns det maskulint. Medan lokalvårdare är mera både och. Handlar förmodligen om min brist på kännedom om verkliga förvaltare.

"Förvalta sitt pund" far genom hjärnan, var det inte något någonstans? Bibliskt, att leva gott och rättfärdigt, inte begå några synder, hjälpa sin nästa och frukta gud och prästerskap? Det var länge sedan, men kanske betyder det något för någon även idag. I Brasiliens favelor och dess livsfarliga gränder med tungt beväpnade kokainfurstar överallt finns en pastor Johny. Han förvaltar guds pund numera, efter en tidigare karriär som knarkbaron. Det innebär att han erbjuder andra knarkstorheter en fristad i kyrkan, hos gud - både myndigheter och andra knarkkrigare lämnar honom och de som annars skulle dött, i fred. För mig i ett annat fängelse än brott och knark, men dock vid liv. Han förvaltar det pund som blev honom givet! Dokumentär i TV berättade bl a om detta. Jag orkade inte se hela filmen, det blev för blodigt.

Långt ifrån mitt förvaltande, eller snarare icke-förvaltande. Jag har inte förvaltat det liv jag (och andra) skapat åt mig. Men jag kan kanske börja en ny förvaltning, med samma gamla förvaltare? Ovan syns två dåligt förvaltade trädgårdsstolar på verandan till huset där jag bor...

tidig tisdagsmorgon

Klockan är inte 7 än, det är grått ute och jag har sovit på vännens soffa i natt. Ska til terapeuten för näst sista gången snart och hjärnan är full av flimrande tankar. Hundarna är lugna ännu, var ute sent i går kväll. Vad kommer jag att prata om idag hos terapeuten? Oftast överraskar jag mig själv.

Något skrivande blev det just inte igår, däremot härligt vänprat om ditten och datten. I England är det vår! Och syrran och jag ska gå och lyssna till Bodil Malmsten i Uppsala i slutet av mars - syrran bjuder. Det ser jag fram emot.