onsdag 6 april 2011

Ni som kanske vill veta vad jag gör nu - kolla 1av3.se eller beskrivarblogg.wordpress.com - där finns jag!

tisdag 22 mars 2011

Blogg också på WordPress

Har nu en blogg också på WordPress - "beskrivarblogg.wordpress.com" - har inte lärt mit lägga in länkar här ännu - och bloggar på 1av3.se... Det är som om korken gått ur flaskan, om det är en ande som kommit loss vet jag inte, men jag skriver, går ut med hundarna, skriver igen (till deras pockande otålighet, de vill att jag ska sitta i soffan och kela med dem).

Kela förresten, när kelade du senast? Det var åtminstone länge sedan jag skrev det ordet eller såg det i skrift. Finns det i Akademiens ordlista? Trevligt är det hur som helst.

Jag blir lika glad varje gång någon kommenterar något jag skrivit - och på 1av3 upplever jag det mest generösa och tillåtande klimat jag mött på länge. Alla är genuint vänliga och uppskattande mot alla. Och medlemstalet stiger stadigt, nu närmare 600. Härligt och lärorikt och roligt att vistas där.

Jag har ingen idé ännu om hur jag ska fördela mina gracer mellan de olika bloggarna - det får visa sig. Glad blir jag om någon tittar in här eller där. Frankie ovan hade roligt i skogen häromdagen, så roligt att han tog med sig en liten granruska i pälsen under magen...

måndag 21 mars 2011

Sådärja!

Nu har jag bytt profilbild och skriver ut mitt namn i bloggen, det kändes bara dumt att försöka hålla på någon sorts anonymitet... Jag är Margareta och så signerar jag numera också mina inlägg. (Storasyster är jag fortfarande, dock i mindre omfattning än förr.)

Jag läser med glädje Bodil Malmstens Finistère-blogg, idag om "hemkänsla" som hon så riktigt beskriver som just en känsla. inte en plats där man är hemma. Jag är lite vilsen just nu, men börjar kanske tänka på huset där jag bor som "hemma", och det handlar om att jag successivt gör det till mitt (även om det är hyrt).

På tisdag ska jag och en av syrrorna lyssna till Bodil M i Uppsala - vi sitter nära scenen så att jag ska höra henne bra. Det ser jag fram emot. Jag ser också fram emot att se årets snödroppar, de här nedan är fjolårets. Men idag är det ju vårdagjämning även om det inte känts så...

För övrigt försökte jag installera WordPress att blogga i, eftersom många tycks tycka att det är så bra. Ladda ner gick väl an, men sedan tog min ork och min förståelse slut.

antikloppan: 1av3.se

antikloppan: 1av3.se

1av3.se

Har ni hittat dit? Det har jag - härlig sajt för alla som skriver...

söndag 20 mars 2011

sympatikvot

Har ni hunnit med att göra något som är bra för er sympatikvot ännu, så här på söndagsmorgonen. Det har jag - varit ute med jyckarna redan halv 8, det fixade min kvot för dagen! Persbrandts kärlek till kola gör det förmodligen inte...

Kola (inte choklad-) och sympatikvot - nya ord i svenska språket.

I mitt huvud finns mest gamla ramsor, typ "här ser ut som Jerusalems förstörelse" (när jyckarna har rasat runt och alla trasmattorna har samlats i en hög på ett ställe), "ljuger gör jag inte, sa Janne Vängman" (vem var han?), "kuckelpers hushåll" (lär ha varit en barnrik och slarvig granne till mormor när hon växte upp). "Sakta glider, sa Sotar-Murre".

lördag 19 mars 2011

Dagdrömmar - eller snarare kvälls-

Såvitt jag begriper av statistiken på besökare på bloggarna är det just inga som läser eller tittar in. Så varför skriver jag då? Svaret är enkelt, jag skriver för mig själv. För att skriva, inget annat. Det räcker hyfsat, även om det skulle vara roligt om någon läste och kommenterade det skrivna. Beskrivna.

Läste med förundran Bodil M´s bloggberättelse om hotelläventyr idag och påmindes om när N, M och jag själv var i San Francisco för många år sedan, 20 närmare bestämt. När vi skulle åka hem till Sverige igen och M hade tappat bort nyckeln till kassaskåpet, och hotellet hävdade att det inte fanns någon extranyckel. Pass och flygbiljetter låg i skåpet...

Två av oss åkte i förväg till flygplatsen (varför vet jag inte nu), en stannade kvar och lyckades få hotellpersonalen att skaffa en låssmed som öppnade skåpet, och kom flåsande efter oss andra till flygplatsen. Vi kom alla med flyget. Osams var vi redan innan detta hände. Två av oss satt tillsammans hela resan, en ensam. Hon är fortsatt ensam vad oss andra två beträffar. Vi har fortfarande varandra. Inte enbart på grund av den här händelsen.

Jag har tagit konstiga bilder av månen. Hundarna vaknade men gick raskt tillbaka till sovfilten på köksgolvet.

Mina glasögon är sneda. Skulle behöva nya. Det får räcka med att jag faktiskt har betalt de nya hörapparaterna och får dem nästa månad. Terapeuten ska också ha betalt, och jag ska åka tåg till Uppsala... Pengar, pengar.

En av mina dagdrömmar är att jag hittar på något att sälja eller göra och får massor av pengar. Jag kan betala alla mina registrerade skulder, och alla andra dessutom. Och det blir pengar över.

Jag kan köpa ett litet hus på landet, med vedspis, fint badrum och toa inomhus, tvättstuga, öppen spis, ved i uthuset. Ett plan, inga trappor – jag är snart för gammal för sådana. Jag skaffar också den där nya bilen jag alltid drömt om, liten och snabb med mig som första ägare. Inga problem att ha råd med tankning, skatt och försäkringar och allt annat som hör till. Garage har jag förstås.

I huset finns också ett arbetsrum. Ett skrivrum, där jag har en bra dator och skrivare, böcker, skön läsplats i bekväm fåtölj. Jag har nog en platt-TV, i ett annat rum, kanske där öppna spisen är, i det sk vardagsrummet. Huset har ett rymligt kök med stort matbord och plats för 8-10 personer, bra spis och kyl/frys, arbetsytor och ett vackert och skönt trägolv med värmeslingor under. Ingen diskmaskin. Värme även i badrumsgolvet. I vardagsrummet har jag också en bra musikanläggning, många skivor och bra högtalare.

Jag tror att jag har bergvärme, när jag nu ändå fantiserar. Lika bra att vara miljömedveten och spara pengar på att inte betala elkostnader för uppvärmning. En källare finns där också, med plats för viner och annat som mår bra av att förvaras lagom kyligt. En stor klädkammare som jag kan gå in i, för skor och kläder. Ett ganska stort sovrum med två stora sköna sängar, Tempur-kuddar och lagom tjocka täcken, tunnare för sommaren.

Jag har mina tavlor på väggarna, bra lampor på många ställen i rummen, egentligen bara en taklampa, den med lagad glasskiva, inte för att det är en så bra lampa utan för att jag gillar den. Trasmattor på golven. Inga gardiner för fönstren, jag vill se rakt ut i naturen som omger huset. Skog och vatten lite längre bort, gräs, buskar och träd närmare huset. Ingen paradgräsmatta, men lite halvt om halvt äng med diverse blomster på sommaren.

Min katt trivs bland humlorna och jagar verkliga och inbillade möss. Hundarna kommer och hälsar på när husse och matte är bortresta, och trivs med katten och mig. Här finns också en skön plats med utemöbler för samvaro utomhus. Och lite längre bort klädstreck eller torkställning för tvätt. Kanske en liten båt i sjön/havet därborta, eller åtminstone möjligheter att ta ett morgondopp utan att behöva gå så långt.

Frysen är full av vilt och fisk, bär och bröd. Handlar gör jag bara när jag måste fylla på mjölk och andra förskvaror. Ett rum i huset är avsett för alla mina böcker till Bokbörsen, jag fortsätter att sälja böcker där. Och här finns också alla fynd från loppisar och auktioner som jag inte omedelbart vet hur jag ska använda själv, eller som jag kanske ska sälja. Dessutom rymmer huset ett gästrum, med skön säng för den som kommer och hälsar på, och inte sover i mitt sovrum.

I den här drömmen är jag förstås frisk, och jag är inte spelmissbrukare, jag klipper håret hos en duktig frisör. Jag tycker bra om mig själv och har vänner som bryr sig om mig, har kanske t o m dig som jag älskar. Åtminstone ibland. På besök.

Jag skriver regelbundet och har snart fått till en bok som förlaget x är intresserade av att ge ut. Jag är stolt över mig och det jag gör. Mitt självförtroende är numera gott, utan att jag därmed förhäver mig!!

Dagdrömmar. De är understundom trevliga att ägna sig åt.

Författare, skrivare, beskrivare?

Jag skriver, alltså är jag författare.

”Writer” på engelska är bättre, ”skrivare” på svenska låter töntigt. Engelska ”author” kopplar direkt till auktoritet, vilket inte orden på svenska gör – min auktioritet som beskrivare av mitt liv. Kanske just ”beskrivare” är ett bra ord för det jag gör ibland. Några visitkort är det ju inte frågan om, men en bättre etikett än ”pensionär”.

Jag blir så imponerad, och impotent, av alla duktiga skribenter jag möter på nätet. De jobbar på, de skriver och skriver om, de delar med sig av ord, liv, glädje och möda. Och de är disciplinerade.

Har kanske inga hundar som vill sitta i knät som ”mina” just nu. Eller sol som skiner mig i ansiktet och säger ”kom ut i stället”. Jag ska inte skylla min dåliga disciplin på hundarna, den är där dem förutan. Det är inte solens fel heller. Jag är lat. Och lättja går inte ihop med skrivande, det börjar jag inse. Det är bara att jobba på, skriva på. Dessutom är jag ganska feg, törs inte tro att det jag skulle skriva kan vara värt att läsa. Och så tar jag inte reda på det utan nöjer mig (!!) med att leva vidare i det trygga dåliga självförtroendet... 

Var det inte någon som sade att vi ofta väljer att stanna kvar i det trygga helvetet, hellre än att söka upp det okända?

Nyss träffade jag på Svea från Hönö. Hon är trött på alla feel good-böcker, och vill skriva en riktig anti-bok. Kul idé tycker jag. Fast det blir kanske tjatigt, och alltför mycket repetition av det som är tungt och trist och alltför igenkännbart för t ex mig!

Generositeten hos alla dessa skrivare gör mig glad! De delar med sig av det de lärt sig, oftast gratis, några lever på sina kunskaper och tar högst rimligt betalt för det, precis som alla andra gör i vilket jobb som helst. Men också när det är ett yrke finns det generösa med i bilden. Är det kärleken till orden och till att skriva som också skapar givmildheten? Glädjen över att flera älskar att uttrycka sig och berätta?

Helgsyssla

Dagens (lördag, 19 mars) skrivpuff – skriv om en helgsyssla...

Det (skrivandet just nu) är ju en helgsyssla, en annan är för min del att göra i ordning en ”avlagd” dator till sonen, den (datorn) ska tömmas på allt utom relevanta program etc. Någon form av städning blir det nog också, två långhåriga cocker spaniels som är ute i snö blandat med väglera gör det nödvändigt...

En annan syssla – är det detsamma som sysselsättning? – är att grunna över gårdagskvällens syssla, internetspel, igen. Ett spelande som enbart gick med förlust och innebär att det blir svårt att klara månadens utgifter. Hur ska det gå till? Var ska pengarna tas? Grunnande hjälper nog inte...

Var det inte så förr i tiden, att man faktiskt inte sysslade med något just under helgen? Vilodag kallades ju söndagen och att arbeta då var närmast syndigt. Säkert gjorde man någonting, för det var lika syndigt att sitta ”med armarna i kors”, dvs inte göra något nyttigt.

Kvinnorna lagade säkert mat, och diskade och plockade undan, då som ofta nu. Och de stickade kanske, eller lagade kläder, stoppade strumpor med en sådan där stoppsvamp av trä inkörd i strumpan. Ännu längre tillbaka spann de garnet de använde, och vävde tyget eller mattor för de kalla golven. Golven i mitt hus är kalla än idag, och täckta så gott det går av trasmattor.

Helgsyssla? Något jag inte gör till vardags? Det är svårt att skilja på vardag och helg när man som jag inte längre har något avlönat arbete, jag har helg hela veckan. (Hatar etiketten ”pensionär” och gör allt för att undvika att använda den om mig själv och om andra.)

Jag läser mycket, var igår in till biblioteket och kom hem med en härlig hög olästa böcker. Jag bloggar, kollar tidningarna och försöker hänga med i vad som händer i världen (utan att titta på TV, det har jag nämligen ingen). Jag löser sudoku (vet aldrig om jag stavar det ordet rätt). Eller oftast, försöker lösa. Jag skrivpuffar, och skriver emellanåt en av Ann Ljungbergs skrivövningar. Jag dagdrömmer. Jag våndas. 

Allt det där gör jag varje dag, helg eller inte. I stolen på bilden sitter jag INTE, den var skön ett ögonblick i veckan, men inte just nu!


Sannas blogg

Jag läste den för första gången i morse - hon skriver ungefär "måste livet ta slut för att man har någon med någon sorts beroende i familjen" - och vill inte ljuga, hemlighålla etc apropå mannens kokainbrott.

Heja säger jag - det hon skriver är så sant och så klokt - och så svårt att hålla sig till. Att inse att varje människa har sina egna val, sitt eget ansvar för sitt liv, ett ansvar som någon annan aldrig kan ta. Och älska någon också när det ibland blir fel, kanske flera gånger fel!

Säger jag som är den beroende och som vill vara öppen och älskad trots mina ofta katastrofala personliga beslut. "Som man bäddar får man ligga" hette det förr med ett snörp och lite elakhet medskickat. Det var säkert på Sparas och Slösas tid, det var så då. Idag hoppas jag det uttrycks annorlunda - jag vet att det är jag själv som skapar det liv jag lever, jag är ofta inte stolt över det jag göra OCH jag lever.

torsdag 17 mars 2011

stavning

det stavas sudoku enligt SvD - jag lyckades för övrigt lösa TVÅ genivarianter igår - undrar om det enbart betyder att jag har för mycket tid och för lite att göra?

onsdag 16 mars 2011

geni?

Har just löst DN´s soduku (stavas det så?) med etiketten "geni! - betyder förvisso inte att jag är ett dylikt, jag begriper tyvärr inte riktigt hur det gick till - en chansning gick hem!

Och så har jag städat igenom mina kläder, insett att jag har för mycket gammalt som jag aldrig använder och lagt detta i en hög för sig, att åtgärdas på något sätt inom en förhoppningsvis snar framtid. Solen skiner och vintervantarna är undanlagda (ett par sparas för kalla vintervändor med hundarna).

tillkämpat?

"skriv om något tillkämpat" säger skrivpuffande Ann Ljungberg idag. Jaha - tillkämpat lugn, dito tyst, dito glad - vaddå? Ett konstigt ord, som bara blir konstigare ju flera gånger jag skriver och tänker det. Men visst är delar av mig tillkämpade emellanåt - om därmed menas att jag hårt anstränger mig för att vara något jag inte är, visa en känsla jag inte riktigt har, göra något jag kanske inte vill.

Eller kan tillkämpat ha en mera positiv betydelse? Innebära att man/jag kämpat hårt och vunnit vad det nu är?

Inte vet jag, men "tillkämpat lugn" kanske är vad de styrande i Japan just nu försöker visa folket. Själv ska jag vara med om den tysta minut klockan 12 idag som utlysts för Japan - vi är tack och lov långt därifrån, men deras sorg och skräck inför det som kallas framtid kan vi ändå dela, lite grann. Om vi alla tystnar, och låter våra känslor och våra tankar gå till människorna i Japan en enda kort minut kanske något av den omtanken och kärleken når fram. Om den gör någon "nytta" vet jag inte, den nyttan kanske mest gynnar mig själv. Men den tystnaden är inte tillkämpad, så mycket vet jag.

torsdag 10 mars 2011

etiketter

F-n vad jag tycker illa om etiketter på människor - nyss läste jag ett inlägg i en blogg som jag hittills följt med nöje om att "alla pensionärer alltid gör si eller så". Jag blev arg, jag är pensionär - också - och kanske gör jag och massor av andra (däribland bloggaren ifråga) samma sak som "alla pensionärer". Men varför i allsin dar vara så korkad att man hävdar att alla pensionärer gör något?

Alla, alltid och aldrig är ord som sällan har någon täckning. Åtminstone enligt mina erfarenheter.

Undrar varför jag blev så tvärarg? En anledning är nog att jag faktiskt upplever att etiketten "pensionär" ofta står för något antingen förklenande, vad heter "patronizing" på svenska?, något som antyder att den som gör något eller säger något om/till pensionären är större, starkare, vackrare, klokare etc. Ofta är det sant - men det är inte kul att vara i den mottagande änden.

Även som pensionär vet jag t ex att jag ska byta underkläder och tvätta mig - jag minns hur en då (för sådär 25 år sedan) välkänd och ibland kolerisk skribent och pensionär var legitimt upprörd över Socialstyrelsens goda råd till nyblivna pensionärer...

Det här lilla blogginslaget var inte av den kalibern, men ändå retade det mig.

söndag 6 mars 2011

söndagsblues

Jag har inte skrivit något på flera dagar. En orsak kan vara att jag har haft besök av min älskade - medförandes ostron och bubbel, hemlagad rostbiff, dito chokladkola och sig själv! Härligt och sorgligt, samtidigt.

Det sorgliga är att jag mer och mer inser att vi inte har en chans. En av hans söner ringde och undrade var han var, och han ljög, korsade fingrarna och sade "på landet"... Det härliga är det vi ändå ger varandra.

Senaste veckan har varit upp och ner när det gäller mina tankar och känslor kring oss två. I början av veckan ringde han för att kolla om vi skulle fira gemensamma vänners födelsedag hemma hos den ena vännen - och det var första gången på en månad vi pratade med varandra. Jag hade nämligen inte ringt honom, ansträngt mig att låta bli.

Och i förbifarten berättade han att han "hade skaffat sig en dam" - som om han varit ut och köpt 2 kg potatis. Damen ifråga hade svarat på en kontaktannons han satt ut "för längesedan, det har jag ju berättat". Jo, men inte att den givit resultat. Jag var ledsen, arg, nyfiken - alltihop på en gång. De har varit på bio och på konstutställningar - "du vet ju att jag inte gillar att vara ensam". Jo.

Jag kunde till slut tala om att jag nog var glad att han hade sällskap av damen, när han så önskade.

Sedan ringer han nästa dag och undrar om jag vet "hur det kan komma sig att han har två lådor ostron och två flaskor bubbel i bilen" - damsällskap föreslog jag, men han hade tänkt komma ut till mig om det passade. Och det gjorde det förstås!

Vi har haft trevligt, ätit gott, älskat, jag grät mitt i kärleken men det såg han inte, upptagen med annat. Vi spelade kort och jag förlorade (dåligt) som vanligt. Han har lagat proppen till handfatet med en av bubbelkorkarna, satt upp talg till fåglarna i ett nät och fixat några krokar. Alltihop härligt och sorgligt. Hur ska jag kunna vara tacksam för det jag får och inte sakna det jag inte får?

På lördag far vi uppöver landet till födelsedagsfirandet.

Och jag får jobba på att hitta balansen igen, på egen hand när vi väl firat vännens födelsedag. En dag i taget, med kärlek eller vad det nu är, precis som med spelandet. En dag i taget.

Och det har kommit upp små små knoppar av något slag i den rabatt som börjar skönjas när snön drar sig undan. Det blir vår igen.

torsdag 3 mars 2011

"I ett så exklusivt hem hade jag inte väntat mig lukten av"

stekt strömming. Lukten vällde ut i hallen och kom förstås från köket, där en spisrosig man i 30-årsåldern stod och stekte strömming i två stekpannor på en gång. Han stekte strömmingarna en och en, inga flundror alltså, men med en blandning av dill och persilja mellan varven av nystekta strömmingar på uppläggningsfatet.

Han såg lycklig ut, glatt förväntansfull, medan han varsamt vände strömmingarna. Det skulle serveras hemlagat potatismos till, och om någon ville ha så fanns det lingonsylt också. Vi middagsgäster fick duka, och plocka fram hårt bröd och extrasaltat Bregott. Någon kanske ville göra moset ännu lite godare, eller lägga en strömming på mackan.

Köket såg ut som om det ”stylats” av en professionell inredare. På något sätt gick inte strömmingarna ihop med inredningen. I den sortens kök skulle det ätas ostron, färsk sparris, kanske Thai-mat, eller någon exklusiv mat från dyr cateringfirma. 

Mina fördomar sade mig också att en så ung man inte skulle tycka om eller ens kunna steka strömming! Framför allt skulle han inte vara så effektiv och kökssmart att han använde två stekpannor samtidigt. Jag trodde inte sådana ynglingar (relativt min egen ålder) fanns! Jag hade fel! Full av goda strömmingar och riktigt potatismos (inga lingon) tackar jag för att jag misstog mig! God middag!

Bilden visar ett helt annat kök, ingen exklusiv inredning men väl en nyfiken och möjligen hungrig hund, räkhungrig! Och skriveriet var dagens skrivövning, enligt Ann Ljungberg... Skrivandet fick mig att längta efter strömming och potatismos, när vi var in till staden tidigare idag hade man dock ingen strömming, men färsk makrill från Spanien - där gick det någon sorts gräns för mig. Det blev ingen fisk till kvällen, det blir frysta räkor och jag har inte har en aning om varifrån de kommer.

tisdag 1 mars 2011

"Det värsta som kan hända i min familj är", skrivövning nr 6 - en deprimerande historia

 Det värsta som kan kända i min familj är att något av mina barn eller barnbarn dör före mig. Jag vill slippa uppleva det. Min syster förlorade en av sina döttrar utan förvarning en sommardag för ett antal år sedan – och jag glömmer aldrig det ljud jag hörde från henne i bakgrunden, när min andra syster ringde och talade om vad som hänt. Det var inte ett skrik, det var någonting som inte tog slut, någonting som inte gick att omfatta, en smärta bortom allt. Låt mig alltså dö före dem.

Förr kunde jag tro att det värsta som skulle kunna hända vore om jag och barnens far skilde oss; vi gjorde det och de och vi överlevde. Och därefter har jag ställt till det rejält för mig, blivit en belastning för mina barn och min fd man, istället för den klippa både de och jag själv utnämnt mig till. Det går också.

Inte bra för min del, jag hatar att vara beroende, men det kanske t o m är lite bra för de numera vuxna barnen att få hjälpa sin gamla morsa på ett sätt de aldrig kunnat föreställa sig. Äldsta sonen sade ungefär ”först så har man tonårssöner och ska oroa sig för dem, och nu så har man också en morsa med problem, som man ska oroa sig för” - välkommen i de oroandes klubb tänkte jag!

Obotlig hemsk långsam sjukdom skulle också vara bland det värsta som kunde hända. Jag fantiserar ibland om ALS, som är en sjukdom som kanske skulle få mig att fundera över att ta livet av mig, själv innan sjukdomen gör det. Att långsamt kvävas och tappa all förmåga till kontroll föreställer jag mig som djävulskt. Nu får den här övningen vara över, den är totalt deprimerande. Det finns ett otal ”värsta-scenarion” och jag vill inte ens börja föreställa mig dem, än mindre skriva om dem! Nog av.


En ljusnande himmel mot en mörk skog är kanske en lämplig bild i sammanhanget!

besökare

Jag tittar på besöksfrekvensen hos (heter det så?) mina bloggar, den i Expressen tycks ha tätare intittare. Vad beror det på? Har rubriken "Nytt liv 60+" större kraft att attrahera läsare än "antikloppan" - som i och för sig är ett namn som hänger med sedan fornstora dar, då jag var en lycklig loppa som gillade antika saker och loppis! Kanske dags att byta namn på bloggen?

I köksfönstret just nu blommar den gamla cyklamen som återfanns på en komposthög i mitt förra liv...

"förvalta"

Idag tycker Ann Ljungberg att jag ska skriva om att förvalta (dagens skrivpuff) - vad i allsin dar ska det kunna bli? Vad förvaltar jag? Andra förvaltar fastigheter och pengar, kapital, arv och möjligen annat som jag inte känner till - men jag?

Betyder förvalta "ta hand om", är det att se till att något inte tar slut, att det man förvaltar fortsätter att finnas? Förvaltar jag mig? Som fortsätter att finnas, tack och lov. Den förvaltningen är inte hundraprocentig som läsare av min blogg väl känner till, bättre förvaltare finns.

Av någon anledning får mig ordet också att tänka på kossor, visst är det väl så att man/män kan vara förvaltare på en gård? Finns det en kvinnlig form av ordet, eller är ordet könsneutralt? För mig känns det maskulint. Medan lokalvårdare är mera både och. Handlar förmodligen om min brist på kännedom om verkliga förvaltare.

"Förvalta sitt pund" far genom hjärnan, var det inte något någonstans? Bibliskt, att leva gott och rättfärdigt, inte begå några synder, hjälpa sin nästa och frukta gud och prästerskap? Det var länge sedan, men kanske betyder det något för någon även idag. I Brasiliens favelor och dess livsfarliga gränder med tungt beväpnade kokainfurstar överallt finns en pastor Johny. Han förvaltar guds pund numera, efter en tidigare karriär som knarkbaron. Det innebär att han erbjuder andra knarkstorheter en fristad i kyrkan, hos gud - både myndigheter och andra knarkkrigare lämnar honom och de som annars skulle dött, i fred. För mig i ett annat fängelse än brott och knark, men dock vid liv. Han förvaltar det pund som blev honom givet! Dokumentär i TV berättade bl a om detta. Jag orkade inte se hela filmen, det blev för blodigt.

Långt ifrån mitt förvaltande, eller snarare icke-förvaltande. Jag har inte förvaltat det liv jag (och andra) skapat åt mig. Men jag kan kanske börja en ny förvaltning, med samma gamla förvaltare? Ovan syns två dåligt förvaltade trädgårdsstolar på verandan till huset där jag bor...

tidig tisdagsmorgon

Klockan är inte 7 än, det är grått ute och jag har sovit på vännens soffa i natt. Ska til terapeuten för näst sista gången snart och hjärnan är full av flimrande tankar. Hundarna är lugna ännu, var ute sent i går kväll. Vad kommer jag att prata om idag hos terapeuten? Oftast överraskar jag mig själv.

Något skrivande blev det just inte igår, däremot härligt vänprat om ditten och datten. I England är det vår! Och syrran och jag ska gå och lyssna till Bodil Malmsten i Uppsala i slutet av mars - syrran bjuder. Det ser jag fram emot.

söndag 27 februari 2011

"Jag minns inte", skrivövning nr 5

”Jag minns inte”

hur ska jag kunna skriva om vad jag inte minns, för att göra det måste jag ju minnas! Det blir en kullerbytta i huvudet på mig. Men jag försöker.

Vart Kultamanka tog vägen vet jag inte, jag minns inte om, att, hur hon försvann – men hon är borta. Hon var min älskade trasdocka, och förmodligen slängdes hon av någon vuxen (mamma?) när jag flyttat hemifrån och hon behövde städa undan efter oss barn. Jag minns inte riktigt hur hon (dockan) såg ut heller, men tror att mormor hade sytt kläderna åt henne.

Inte heller minns jag ”alla mina älskare och hur de rörde vid mig” för att travestera en duktig och numera död författare, Kerstin Thorvall. Och jag minns tacksamt nog inte heller hur förfärligt det var att föda barn, tydligen kom jag inte ihåg det särskilt länge när det begav sig heller eftersom jag fött tre stycken!

Jag undrar just nu vad det är för skillnad på att minnas och att veta? Är ”vetandet” något jag skaffat mig genom studier på något sätt, och minnen något jag upplevt? Och vem håller reda på vad som är vad?

Och hur i all världen ska jag kunna skriva om och berätta vad jag inte minns – det blir som att veta vad jag inte hört, något jag har personlig erfarenhet av eftersom jag är tämligen döv. Det går inte. 

Var det inte något också om ett träd som faller i en skog där ingen människa finns nära, hörs fallet då? Eller så, något zen-igt. Ni vet det där om att leta efter en nyckel utomhus om natten, och någon frågar varför man letar just där, under lampan, så långt ifrån dörren där nyckeln hör hemma? Svaret lär vara, ”därför att det är ljust där”.

Som ni märker så minns jag inte exakt hur det var med ovanstående exempel. Detaljer är något jag ofta inte minns. Roliga historier har jag slutat att försöka återberätta, häromsistens mejlade en syster en jätterolig story ”From one blonde to another” - och jag tänker inte berätta den här. Jag förstör bara poängen, tar den för tidigt eller fel. Någon annan kanske också har hört den?

På senare tid har jag också insett att jag inte alltid minns namn, som när jag var tvungen att slå upp här på nätet vad xxx Aschberg heter i förnamn – javisst, Robert var det ju. Och ibland inser jag att jag är på väg någonstans i huset, har tänkt göra något – men minns inte vad. Jag har lärt mig att backa, gå tillbaka – och oftast minns jag då vad jag skulle göra. Och om jag inte minns  var det förmodligen något som kan göras en annan gång.

Jag minns inte min första kyss heller. Eller vad jag hade för blommot i brudbuketten, eller om jag ens hade någon sådan. Jag minns inte min första lön, minns inte varför jag ett år i folkskolan fick B i ordning!, eller när vi flyttade från huset till lägenheten när jag var barn. Syrrorna säger ett år, jag ett annat – det går att ta reda på.

Jag minns inte hur det gick till när jag letade reda på ett casino på internet och började spela i smyg. Inte heller hur jag gradvis flyttade gränserna för vad jag ansåg vara tillåtet att spela bort... Och jag minns inte när spelandet övergick från att vara ett roligt tidsfördriv till att bli något jag inte kunde låta bli. Jag minns inte när det blev viktigare än vårt liv tillsammans.

Genom livet är det mycket jag inte minns, jag inser att det är en sorts självbevarelsedrift som gör att jag ”glömmer”. Mycket av barndomen är blankt, tomt. Det jag jobbar på nu är att minnas, att känna hur det känns att minnas, att låta det göra ont att minnas – och här sitter jag och skriver om att inte minnas. Absurt!

Vacker. så det så!

Någonstans de senaste dagarna skrev jag om att jag inte känner mig vacker, kanske aldrig gjort det... Men, idag skrev min "bonusdotter" via Facebook "vad vacker du är" - jag blev glad! Och har svårt att tro på det, men jag lovar försöka.

"Jag minns" skrivövning nr 4

”Jag minns”

när du låg och dog, mamma.

Inte visste jag att du faktiskt skulle dö, men när jag följde dig till lasarettet och du fick stanna kvar medan jag satt hos dig – du pratade om att du såg något ljus som jag inte såg, sedan var du tyst mest. Jag satt där och höll dig i handen. Åkte sedan hem till din tomma lägenhet och gick över till moster som var rädd.

Nästa dag var vi båda ner till dig och du var med oss igen, pratade om att åka hem – samtidigt som du inte kunde läsa tidningen, utan bara ville titta i en barnbok. ”När åker vi hem?” 

Då var jag rädd, hur skulle du klara dig, och hur skulle jag klara att ordna för dig etc? Jag hade inga svar, själv skulle jag ju bara stanna en dag till, sedan var jag tvungen att åka till Stockholm och jobb.

Du ville gå ut och röka och jag följde med dig, jag fick hjälpa dig för en gångs skull. Nästa morgon klockan 7 ringde de och talade om att du somnat in under natten. När moster och jag kom till dig var du så lugn och vacker, slät i ansiktet, alla bekymmer borta. Liksom du.

Moster grät, jag var glad.

Jag minns inte att jag någonsin sett dig se så tillfreds ut. Det fanns ingenting skrämmande där, ingen sorg, inget lidande. Bara lugn och frid. Det minns jag. Och jag minns att jag ångrade att jag aldrig såg pappa när han dött – dagen efter att vi fått veta att hans bror dog under ett besök i Lappland. Pappa dog av sorg, hans hjärta brast – men jag åkte inte hem för att se honom, jag åkte enbart hem för att hjälpa till att ordna med begravningen.

Det jag minns när jag inte gräver i allt det jobbiga är din glada nuna, pappa, och att du hade gröna fingrar! Att du var snäll och känslosam. Jag tror du har glädje av alltihop däruppe, och att mamma och du kanske klarar av att leva tillsammans på ett bättre sätt nu – eller också klarar att inte leva tillsammans! Det minns jag att jag önskade många gånger när jag var liten, att ni skulle skiljas...

Jag minns när min yngsta syster föddes, hemma i huset i kvarteret Duvan. Syster nr 2 talade om vad hon tyckte när hon sade ”det är ingen baby, det är en kråka”! Kråkan fick småningom smeknamnet Bom-bom. Om det hade med kråka att göra vet jag inte.

Jag minns, och mina systrar minns. Olika saker. Vad som är ”riktiga” minnen, och vad som är minnen av berättelser är ofta oklart för mig. Ibland är berättelserna mina egna. Jag tror att vi alla av olika skäl skapar historien om vårt liv, någon sorts behov fyller det. Och fortfarande kan jag ju gå tillbaka och checka av barndomen med en syrra eller två så länge vi finns – kanske var det något helt annat som pågick? Eller i alla fall något som inte enbart var som det jag minns. Något som ger ett annat perspektiv.

Jag minns ofta händelser eller skeenden mera som en känsla än som urskiljbara detaljer. Känslominnena blir som en bakgrund som jag lever emot, en levande och lite svajig tapet, ibland förväntansfull och vacker, ibland svår att stå ut med. Det är hål här och där av borttagna bilder. Ganska många borttagna bilder, speciellt från tiden som barn, men också nytillkomna. Kan något vara nytillkommet och borttaget samtidigt? Ja, om man som jag förmår dela upp sitt medvetande i åtminstone två delar, sådant jag står ut med att minnas och sådant jag inte orkar med.

Antagligen har jag gjort så hela livet. Det senaste året har jag haft hjälp av ett mantra som jag täckt alla ovälkomna tankar och minnen med, när jag behövt det. På sistone har jag klarat mig utan det, och jag överlever. Ett friskhetstecken, ett litet myrsteg mot något annat än det elände som jag faktiskt minns att de senaste två åren varit. Eländet ser inte särskilt annorlunda ut nu än då, för två år sedan, men jag kan leva med det.

De senaste månaderna har jag suttit hos min terapeut tre kvart så gott som varje tisdag och kommit ihåg saker – vad heter ”minnas” i perfektum? Jag minns, jag mindes, jag har mints!!??

Nåja, jag har plockat upp minnen och det har varit plågsamt, mycket tårar, några förvånande nya insikter, något glädjeämne här och där. Framför allt tror jag att hela processen har varit läkande, jag är mindre deprimerad över min situation nu trots att egentligen ingenting blivit bättre. Snarare tvärtom.

Jag minns hur rädd jag var att berätta om mitt katastrofala spelmissbruk för min älskade, och hur hans frieri tvingade mig att göra det. Och det värsta hände. Vi tog slut. Vårt liv tillsammans finns inte mer.

Jag minns hur sorgen, desperationen, förtvivlan blandades med lättnad. Ungefär som när mamma dog. Då var hennes svåra liv över (svårt för henne, svårt för oss barn), hon fick frid. Sanningen ska göra dig fri lär det heta någonstans. Jag fick någon sorts frid mitt i den eländiga röra som mitt liv var och är. Inga fler hemligheter, inget mera svek, inga flera lögner, inget leende när jag helst ville skrika. Ingen styrka när jag ingen hade. Inget oberoende, heller. Nu är jag beroende av alla omkring mig, jag är inte längre stor och stark. Jag protesterar ibland inom mig, jag önskar ofta att mitt liv vore annorlunda, men det här är det jag har.

Och jag är inte död.

"Skriv om igår"

är dagens "skrivpuff" av Ann Ljungberg - men det gjorde jag ju igår! Skrivövning nr 4 i hennes skrivarskola har jag inte kollat ännu, har bara hunnit med hundpromenad och frukost ännu idag! Plus glädjas åt ännu en såld bok på Bokbörsen - det är kul när någon annan vill ha böcker man själv är färdig med!

Syster min berättade i mejl att hon just nu gläds åt Bodil Malmstens "De från norr kommande leoparderna" - och jag har bett att få glädjas när hon är färdiggladd! Har också tittat in på Facebook, men det är något med den typen av medium som jag inte riktigt gillar. Har avaktiverat mitt konto, och aktiverat det igen, och nu lutar jag åt att stänga en gång till. Jag gillar mina glimtar ur syskonbarnens vardag, jag gillar att hitta en gammal kompis ibland - men jag tycker inte lika mycket om alla "skrytblänk" (min fördom!) om allt alla gör och alla vänner alla har. Är det min svenska avundsjuka som pratar? Njaa... "Grist for the mill" i alla fall, får mig att fundera över mig själv och andra.

Mulet idag, men ändå skönt, bara ett par grader kallt. Halt. Jyckarna morgondrar och jag åker med. På måndag ska de återbördas till matte som då kommer hem igen - det blir lugnt och skönt här, inga mattor som ligger som en enda skrynkla i någon ände av rummen, men också tomt på annat liv än mitt. Och tomt på keltiggande pussar, och matvädjande puffar.

Nu ska jag läsa en bok av A.M. Homes (vad står A och M för?) som heter "This book will save your life" - en  fängslande berättelse om en man som är totalt "lost", han har slutat leva fast han går omkring - och hur han försöker sig på att ta sig ur sig själv och tillbaka till någon sorts liv. Undrar varför titel och innehåll attraherade mig!!

lördag 26 februari 2011

Oscar Wilde

 Work is the curse of the drinking classes. 

Ett citat från Oscar Wilde som gav mig dagens tredje skratt - det andra kom när jag och hundarna var ute och de plöjde åkern, kom ut igen med SNÖBOLLAR i pälsen. 

Jag skrattade inte lika gott när vi skulle in och vi satt på trappen en lång stund och tog bort det värsta. Hårtorken klarade resten! Nu vilar de trötta, och tämligen torra,  efter dagens strapatser. Själv ska jag äta lunch.

"Måste du gå?"

Harold Pinters fråga till Antonia Fraser som senare blev hans hustru och även titeln på hennes nyutkomna bok om deras liv tillsammans. Den boken vill jag läsa! Apropå citatet från Cecilia Hagen häromdagen, "I shall miss you so when I am dead".

Deprimerande morgonövning...

”Jag vill inte skriva om”, skrivövning nr 3 i Ann Ljungbergs skrivarskola


I morse, när jag vaknade alldeles för tidigt en lördagsmorgon, inga bilar utanför huset på väg till jobb och därmed inga skällande hundar – då låg jag och tänkte på allt jag inte ville skriva om. Och hur absurt det är att ändå skriva om det man inte vill skriva om etc...

Jag ville av någon anledning inte skriva om hästar. Hästar är stora, ibland små, vackra för det mesta, kraftfulla på olika sätt, skrämmande. Jag är rädd för hästar, har försökt mig på att rida men kan inte uppamma tillräcklig bestämdhet, och då blir det hästen som styr, inte jag. Islandshästar är OK, dem klarar jag och det är en härlig känsla av frihet att sitta där och hästen rör sig under mig.

Inte heller vill jag skriva om gulliga små bebisar, barn över huvud taget. Det är så många som gör det bättre och kanske intressantare. Den fasen av livet känns definitivt överstånden, och överlevd. Kanske blir det annorlunda med barnbarnsbarnen?

Scrap-booking är ett annat ämne som jag inte kan tänka mig ta i med tång ens. Har aldrig gillat bollfransar och för mig är det här ämnet bollfrans helt och hållet. Inbillning, säkert, men det är min inbillning.

Och jag ville i morse heller inte skriva om allt jag aldrig kommer att göra igen: stå på Vaksala torg och sälja loppisgrejor, åka bil genom Europa med dig, älska med dig, åka skidor (har inga pjäxor och inte lust att investera i några) eller långfärdsskridskor – det ska man ju inte göra ensam. Segla. Tänker försöka sälja mitt fina seglarställ på Tradera. 

Jag ville inte ens tänka på hur det känns att vara stel i kroppen, att tycka att det är jobbigt att skruva av ett burklock (jag vet att det finns specialverktyg för det), att bli gammal dag för dag, verkligen inse och omfatta och förstå att det är jag som är den Margareta som är 69 år. Jag vill inte skriva om de orden som inte bara är tomma ord. De är verklighet.

Jag har alltid hävdat att en av de vackraste kvinnor jag vet var Viveca Lindfors, speciellt när hon var gammal och skrynklig. Det tycker jag fortfarande. Jag är tyvärr inte lika vacker. Har aldrig varit det. Några år mellan 40 och 50 kunde jag känna mig ganska vacker, eller kanske var det attraktiv jag kände mig. Det gör jag inte nu. Och ingen annan heller!

Då är vi framme vid ett annat ämne som jag inte vill skriva om, att aldrig älska med någon igen. Jag kan inte föreställa mig hur det skulle vara att bli så nära en ny människa. När jag åt antidepressiv medicin några månader i höstas läste jag bland biverkningarna att medicinen också användes för att förhindra förtidig utlösning hos män. Jag upplevde detsamma, dvs jag fick inte orgasm (som annars) den gången du smekte mig, den sista gången du smekte mig. Medicinen fungerade kanske på kvinnor också, eller så var det hela situationen som gjorde det omöjligt att ge upp mig själv. Jag slutade med medicinen, du slutade helt höra av dig. Om något av detta hänger ihop vet jag inte.

Jag vill inte skriva om hur jag kände mig när jag sade att jag inte kunde gifta mig med dig, och berättade om mitt spelande och hur jag använt alla mina pengar och nästan alla dina. Jag vill inte skriva om hur du sade något om ”att du kan ju inte gå här som ett hjon” och att killarna i seglargänget varit på dig. Nu minns jag inte om detta var i anslutning till frieriet, men då gick du ner på knä, och allt jag kunde göra var gråta och tala om mitt svek. Och samtidigt vara förbannad på dig som inte hjälpt mig låta bli. Fast jag vet att jag skulle slagit tillbaka om du försökt! Och jag vill absolut inte skriva om hur chockad jag blev när du nästa morgon sade ”nu är det slut”. Eller hur chockad du var över hela situationen.

Jag vill inte skriva om hur jag kunnat förblinda mig själv till att tro att det skulle gå att fortsätta efter mitt svek. Att jag faktiskt hade trott att du ändå skulle vara med mig, stödja mig i fighten för att sluta spela.

Jag vill inte skriva om den vintern när jag fick bo kvar i huset, ”min plats på jorden”, eller den leriga och skitiga marsdag när sönerna kom med släp för att flytta det nödvändigaste till ett annat hus som en av dem hyrde som jaktstuga. Hur jag satt i bilen, med katten i knät och grät, hela vägen hit där jag bor nu.

Jag vill inte berätta hur jag den vintern gick igenom vårt liv tillsammans, i form av fotografier, saker vi köpt på auktion, saker som jag trots allt kunde kalla mina, och allt jag skulle skiljas från, alla mer eller mindre fula tavlor vi köpt för att vi gillade dem, alla vackra trasmattor och dukar, handdukar, roligt porslin, skåpet i köket, hushållsassistenten och saft-Majan, hallonbuskarna och veden i vedboden som jag klyvt och kastat in. Sparrisen i landet och flädern som jag inte skulle göra någon mera saft av. Det härliga granngänget, som jag och du sjöng tillsammans med, snapsvisor som de inte kunde tidigare. Jag vill inte skriva om hur jag aldrig sjunger numera.

Jag vill inte skriva mera. Nu.


Det verkar som om någon har en tanke...

När jag kollar min läslista, bloggar jag följer - så är det första jag ser "Vill man så kan man" bloggen Onekligen, och dagens skrivpuff "skriv om ihärdighet".

Visst verkar det som om något/n har en idé om vad jag ska göra?

Nu har jag just skrivit om vad jag inte vill skriva om - skrivövning nr 2 i Ann Ljungbergs skrivarskola - och om jag slutade inlägget om "jag vill skriva om" med ett flin, så gjorde jag det inte av denna övningen. Men när jag läste Onekligen ovan så skrattade jag. Dagens första.

Jag vill lägga in en bild här av någon anledning. Pippi har jag alltid gillat, men just den här boken är det nog något av mina barn som läst väl hårdhänt!

"Jag vill skriva om" - skrivövning nr 2

”Jag vill skriva om”


att vara kvinna, ensam, fattig, spelmissbrukare, pensionär, skrynklig, gråhårig. Om att känna mig oattraktiv och därmed också vara just det. Jag vill skriva om att plocka fram pincetten och leta efter de ständigt återkommande skäggstråna på hakan. Om att – när jag har råd – sitta hos frisören och undrande titta på håret som klipps och hamnar på golvet. När blev det så grått?

Jag vill skriva om vad det är som gjorde att jag förstörde mitt liv, när jag borde varit som lyckligast, i ett hus som jag beskrev som ”min plats på jorden”, med den man jag fortfarande älskar, med svåra beslut fattade och överlevda, som våra respektive skilsmässor.

Jag vill skriva om vad det kan innebära att ha varit stor och stark storasyster, den som alltid varit en klippa och förtroendeingivande och pålitligheten själv. Och om hur är att förlora allas respekt, min älskades tillit och kärlek, mitt hem, min katt som sonens hund bet ihjäl. Om att inte kunna få en egen lägenhet, eftersom jag har så många betalningsanmärkningar och indrivning från Kronofogden.

Berätta hur förnedrande det var att sitta utanför sociala delegationens sammanträdesrum i väntan på att bli inkallad. Jag ville ha gehör för mitt krav på behandling för mitt spelmissbruk på ett behandlingshem. Jag fick det inte, orkade överklaga till Länsrätten – eller heter det numera Förvaltningsrätten, endera – där det tog ytterligare ett halvår innan även det avslaget kom. Jag borde nöja mig med =bli av med spelberoendet genom att en gång till delta i ett 8 gångers program med kognitiv beteende terapi, som jag inte trodde på.

Jag vill också skriva om saknaden av en annan människa nära mig. Den människa jag vill vara nära. Att kunna röra vid och beröras av, att småmuttra eller vara tyst med. Att äta ostron och dricka gott vitt vin tillsammans med. Måla marmeladburkslock med, och flamsa med. Att bli smekt av och själv smeka.

Skriva om ironin i att jag, som i min yrkesverksamhet de senaste tjugo åren försökt få andra att inse att vi alla alltid har ett val, någon sorts beslut att fatta, och att vi – om det går snett – alltid kan fatta nya beslut, så länge vi lever.

Nu sitter jag här med skägget i brevlådan! Det finns förmodligen en lärdom i detta, det man försöker få andra att förstå och leva efter måste vara ordentligt grundat i en själv. Jag har de senaste åren fattat otaliga idiotiska beslut, gör det än idag – och kallar det spelmissbruk. Än har jag inte förmått att göra det enda möjliga valet, nämligen sluta spela för gott!

Jag vill berätta om min kärlek till lärkträd. Just de träden med sina totalt osymmetriska grenar och sina rödgula barr om hösten älskar jag. För mig är de rebeller, de är urskiljbara genom sin spretighet i vilken skog som helst, de är individer. Vackra. Jag vill ibland skriva om glädjen i att vara ute i naturen, att plocka svamp, att bara gå. När jag för 20 år sedan målade en sommar, SÅG jag plötsligt stenar och mossa, grenar och blad i skogen på ett sätt som aldrig dessförinnan – eller senare. Jag tror att jag kanske kan hitta dit igen.

Och jag vill förstås skriva om min kärlek till böcker, alla sorter, genom hela livet. Idag handlar det inte om att äga dem, jag lånar på biblioteket igen som jag gjorde när jag var liten. Det är ofta lika spännande som då.

Kvarten är gången, och det blev något jag hade glädje av även den här gången!

fredag 25 februari 2011

Ann Ljungbergs skrivarövning nr 1 - "skriv om din skrivardröm"

Min skrivardröm, 25 februari 2011

Läste någonstans att ”det blir så trist att skriva om verkligheten” och det håller jag nog med om. Kanske skulle jag ge mig ett ”uppsatsämne” att skriva om varje dag – fast när jag får igång min sega hjärna så är det väl just det som bloggen ”skrivpuff” gör, delar ut ”uppsatsämnen” som i skolan för länge sedan.

Så, vad är dagens skrivpuff? Ska kolla – återkommer – hittar inte dit – men väl till Ljungbergs författarcoachtips – ”skriv ner din skrivardröm” är hennes första skrivarövning:



Min skrivardröm är att kunna berätta en historia, kanske min historia, så att andra människor berörs av den och vill läsa den.

Jag har ingen aning om hur jag ska kunna få min verklighet att vara intressant för någon annan. Och jag vill inte bara gnälla och berätta om hur synd det är om mig som har kvaddat mitt liv som jag gjort, samtidigt som jag gjort illa den jag älskar, bland andra. Han som inte är min längre. Ja, jag älskar honom fortfarande, han älskar inte mig. Och han litar inte på mig, med all rätt.

Åsa Hellberg, vars blogg jag läser med nöje och blir imponerad av, skriver om tillit respektive tilltro, hon gillar tilltro bättre. Tro på att ”det” kan bli bättre. Tilliten mäts med så otydliga mått och referenser, din tillit är din och min är min, och de kan se väldigt olika ut. Jag är inte säker på att jag riktigt inser skillnaden, men jag vet att jag nog förstört både tilliten och tilltron till mig hos min älskade. Och hos mig själv, jag litar inte heller på mig.

Fortfarande ljuger jag om mitt spelande. Jag mörkar, låter bli att tala om, försöker klara mig utan att vara tydlig kring det. Jag låter bli att tänka på hur jag ska klara mig utan pengar, när de gått till något internetcasino, i stället för att jag skulle kunnat handla det jag vill ha eller behöver.

Jag överlever, oklippt t ex. Håret ser inte kul ut, luggen har jag lärt mig klippa själv (rakt upp, inte från sidan). Frysen blir tommare och tommare, men än har jag ”lök och potatis” - dvs basvaror. Det är inte så att jag går hungrig av brist på mat, bara ibland av brist på lust att laga mat. Och el och hyra betalas, liksom mobil och bredband. Och Kronofogde.

Vin, gin eller martini därtill har jag inte, men väl tre förhoppningsfulla citroner från senaste butiksbesöket, då när jag trodde att jag skulle ha pengar kvar till en flaska gin och kunna göra Dry Martinis i min ensamhet. Nu får jag vänta till nästa pensionsutbetalning, då jag återigen bestämmer mig för att inte spela mera. Det är förbaskat trist att ha så mycket fokus på pengar jag inte har, och bara invänta nästa utbetalningsdatum!

Vad har allt det här med min författardröm att göra? Jag vet inte. Min ”skrivardröm” skulle det vara, det är kanske mindre förskräckande ambitiöst och övermaga än ordet författardröm. Men det är festligt att se hur orden rinner till, även om sammanhangen och orsakerna till flödet är oklara.

Jag minns när jag var liten hur jag beundrade Pippi Långstrump, och var fascinerad av hennes sekretär med alla lådor. OCH av Astrid Lindgren, att kunna skriva som Astrid Lindgren är en författardröm som funnits i mig sedan dess. Skrivandet skulle inte nödvändigtvis vara det som kallas barnböcker, det känner jag inte att jag har någon förmåga till.

Min skrivardröm är orealistisk, som hela min tillvaro, nu och länge. Men, jag har ändå gjort ett bokmärke i datorn för förlaget ”Kalla Kulor” som publicerade Åsa H´s bok. Robert Aschberg är en av grundarna av förlaget, och han skrämmer mig lite i sin otvetydlighet. Jag känner hur jag kroknar, och blir velig(are).

Samtidigt är det något lockande i den beskrivning de gör av sin verksamhet, och de krav de har på potentiella skrivare. De talar väldigt klart om varför man inte ska göra sig besvär att kontakta dem om........ och så kommer en mängd saker som gör att de över huvud taget inte skulle bry sig om den förhoppningsfulla skribenten och hans/hennes manus.

Min skrivardröm är att bli utgiven och läst, en del av drömmen är också att bli stolt över mig själv igen. Det är länge sedan jag kände mig stolt å mina egna vägnar. Det är en känsla som jag nästan inte visste att jag saknar förrän nu när jag skriver detta. Hur vet jag vad jag saknar, när jag ju saknar det? Det är kanske samma sak som att jag (som hör dåligt) ju faktiskt inte vet vad jag inte hört... - ett sidospår...

När var jag senast stolt, över mig själv? Det tarvar eftertanke, låter sig inte hittas så här på ett ögonblick! Kanske återkommer jag till det. Stolthet är alltså en del av skrivardrömmen. Min egen, men också de minas, inser jag just nu. Jag tror att de tidigare i mitt liv varit ganska stolta över mig och det jag åstadkommit, och så pajade alltihop när jag berättade om mitt spelande och katastroferna i samband med det.

Pengar är en annan, jag har inga. Det är inte säkert att jag skulle spela bort allt, om jag bara hade ett aningen större inflöde än idag när Kronofogden och lite ”privata” små låneåterbetalningar (plus spelandet) gör att det är tomt. Pengar skulle också kunna användas till (stora drömmar) bil, boende, fårskinn till golvet, parasoll till sommarsolen, diskmedelsburk à 50 kr på Stockholm Design, vin och gin! Någon spännande resa ibland. Musikanläggning och musik, det saknar jag idag.

Läsare
Stolthet, min och andras
Pengar

Uthållighet är en annan del av min skrivardröm, något jag saknar idag. Jag ger upp, lägger av, fortsätter inte om det inte går lätt. I skolan för länge sedan var det lätt, jag var snabb och hängde med (utom i matte, som jag också mycket riktigt gav upp). Senare i livet återtog jag lite av sifferhantering i och med att jag lärde mig bokföring och skötte den i mitt företag, tills det gick i konkurs. Så, jag behöver träna mig i uthållighet, och förmodligen finns det inget bättre sätt att göra det på än att skriva. Vad som helst, en av Ljungbergs övningar per dag kanske?

För ett par veckor sedan bloggade jag om att jag hade som ambition att skriva minst två sidor varje dag, och sammanfatta skrivandet per vecka – det gjorde jag en gång... På´t igen! Det här skrivandet är faktiskt snart tre sidor!

Läsare
Stolthet
Pengar
Uthållighet

Skrivardrömmen ger mig också sysselsättning. Jag har för mycket tid för dåligheter och för lite viktigheter att sysselsätta mig med. Inte vet jag om mitt skrivande är en viktighet, men kanske det är det för mig. ”Av terapeutiskt värde” läste jag att det förmodas vara i senaste numret av St Lukas-stiftelsens medlemstidning (som också hade en artikel om spelberoende och utredningen kring detta).

Min skrivardröm kräver också ensamhet. Jag kan skriva när jag har vännens två hundar här, även om de blir uttråkade och ser till att jag avbryter för att tillgodose deras behov med jämna mellanrum. Jag kan inte skriva om jag har någon annan i huset, det spelar ingen roll vem det är. Det handlar inte om den personen, det handlar om att jag inte kan hålla reda på mig själv om det finns en annan människa där. Jag kan inte koncentrera mig, kan inte filtrera bort det jag behöver för att få orden ur mig. För närvarande är jag ensam så gott som alltid. Inget att skylla på alltså.

Läsare
Stolthet
Pengar
Uthållighet
Sysselsättning
Ensamhet

Ett nyckelord som jag viljemässigt stoppar in här är glädje. Jag är inte särskilt glad, särskilt ofta, men jag skulle vilja vara glad. Väldigt glad, väldigt ofta. T o m skratta högt av glädje, jubla, fnittra, mysa av glädje, tycka att ”det” är kul och inte tvärtom, att ”det” är tråkigt, dåligt, trist, skit, deprimerande, ledsamt, katastrofalt. Typiskt att jag har flera ord på den negativa sidan än på den positiva!

(Ett bra sätt att öka sidantalet är att skriva nyckelorden flera gånger, i rad under varandra.)

Läsare
Stolthet
Pengar
Uthållighet
Sysselsättning
Ensamhet
Glädje

Jag tror det här räcker som beskrivning av min skrivardröm, för ögonblicket. En blandning av vad jag vill ha, eller åstadkomma, och vad som krävs för att ta mig en bit på den vägen. Och, lite stolt är jag redan över att jag gjorde det här, några läsare har jag inte ännu, inga pengar ger det heller, lite uthållighet har jag kanske tränat, sysselsättning fick jag i min ensamhet – och blev faktiskt GLAD. Jag sitter här och flinar!

Nästa rekommenderade skrivarövning är ”jag vill skriva om” - skriv oavbrutet i 15 minuter. Det gjorde jag också idag, men det orkar ni inte läsa nu. Kanske en annan dag!

PS
SkrivPuff.blogspot.com är adressen till Ljungbergs skrivaruppmaningar som är gratis och tillgängliga för alla! DS

länkar hit och länkar dit

Jag tror inte att jag fattat det där med skapa en länk... Vad jag ville göra var att visa var man hittar "SkrivPuff" men det blev nog inte riktigt så! Nåja, den som vill hittar dit ändå, t ex genom att läsa min lilla text om ämnet!

SkrivPuff

En blogg med dagliga förslag till rubriker att skriva om - för att träna och verkligen skriva regelbundet. Ann Ljungberg heter författarcoachen som gratis delar med sig idéer och puffar på! Trevligt och bra, Ann kan också bistå med professionella råd och kommentera din text, om du skulle vilja det.

Adressen är skrivpuff.blogspot.com.

Hittade Finistère

BM skriver i sin (av mig återfunna) blogg om att allt "pågår oavsett vad som händer i mitt liv", fritt citerat. Hon berättar sedan om ett besök på Bofors och om svensk vapenförsäljning som ju fortfarande pågår - förmodligen är vi med och krigar i Libyen m fl länder just nu!

Det är ibland skrämmande och ibland stärkande att det pågår så många verkligheter parallellt. Mitt lilla ego-elände krymper i relation till många ofattbart större eländen!

Var är Bodils blogg Finistère?

Jag inser att Bodil Malmsten har fullt upp med intervjuer (läs SvD häromdagen), TV hos Skavlan och sin föreställning "Enligt Bodil Malmsten" som snart har premiär - men var är bloggen? Det händer ingenting när jag försöker följa den, vet att hon inte skrivit på några dagar men ändå...

Jag saknar dig och din blogg!

Läser andra med nöje, bl a (alltid) Åsa Hellberg och numera också "Onekligen" - gör det ni också! De är bra! Både kvinnorna (tror jag) och bloggarna.

Den sista nya fasen?

En vän i mail igår: "jag tycks också vara på väg in i en ny fas i livet"... Är det det här är? Den sista? Avgjort den ensammaste, mest förödmjukande, skamfyllda och eländiga av dem alla. Men det är inte kul vare sig att skriva om eller läsa om. Och eftersom jag just nu är mitt i katastrofen, fortfarande, så må jag ju hoppas det kommer ännu en fas!

Läste i tidningen i morse om tre damer som bodde i nytt 50+-boende och som nu startat företag utifrån boendet och behov hos dem själva och andra av vettig sysselsättning. Heja! De håller föredrag, och en av dem är också DJ.

Själv funderade jag i morse på om det kan finnas något jag kan göra här på gården, förmodligen gratis men ändå. Idag kan jag städa sovrummet, det sparade jag igår när resten dammsögs och vädrades. Och jag kan plocka bättre ordning på alla mina böcker. Jag lade ju in ett antal barnböcker på bokbörsen häromveckan, och har redan sålt några av dem, bl a "Achmed och guldslanten" - som jag tyckte såg tidstypiskt fördomsfull ut på omslagsbilden. Säger troligen mera om mig än om boken som jag inte läst, vad jag kommer ihåg.

Andra skriver böcker om sitt elände, och jag försöker skriva, samtidigt som det gör ont att gå in i allt som hänt. Terapeuter och förståsigpåare menar att skrivandet kan ha "ett terapetiskt värde" - vad gör då allt bloggande med oss alla? Tänk om det faktiskt är nyttigt att blogga, också. Jag tror att det är det. Bilden är tagen i somras, just nu har jag bleka vintertår, men försöker komma ihåg att det kommer en vår, med eller utan nagellack!

torsdag 24 februari 2011

rastlös?

Ibland fastnar jag i ord, "rastlös" t ex - vad betyder det? Jag är aldrig så rastlös som när jag enbart har "rast"! Kommer det av engelskans "restless" - utan vila, utan ro? Någon som vet?

Rastlös är jag hur som helst idag, det är fortfarande för kallt att gå ut och ärtsoppan kokar på spisen, det är hyfsat städat och undanplockat - så jag är rastlös...

onsdag 23 februari 2011

Frihet att välja, Birro och Gud

Läser Birros blogg, där han talar om den svalkande hand han förnimmer när han slutar planera varje nästa steg och enbart är närvarande varje ögonblick, ett i taget.

Om det som för honom är Gud, det som jag känner igen som något som händer när jag släpper taget, slutar förvänta mig något - då får jag något.

Som när jag gav upp hemlighållandet och den anonyma hemliga bloggen (!), och skrev om mig och den verklighet jag lever i just nu i den öppna bloggen - då fick jag kontakt med min bonusdotter från längesedan! Jag fick glädje och kärlek, där jag bara var öppen för vad som komma skulle.

Men det är inte så ofta jag är så modig - min rädsla är ofta större än min närvaro och medvetenhet... Och inse att det liv jag har idag har jag också valt. Tänk om jag kunde följa mitt eget råd till andra - om du fattar felaktiga beslut, gör om, fatta ett nytt beslut, ett annat beslut. Det kan du göra så länge du lever. Än väljer jag inte att leva som jag lärde. Kanske i morgon?

tisdag 22 februari 2011

Stjärnhimmel

Var just ut en hundsväng - minus 16 och den allra vackraste gnistrande stjärnhimmel däruppe. Jag stannade i mörkret och vände ögonen uppåt, och bara SÅG. Gör det du också!

Synops(is)

Synopsis kan också heta synops lärde jag mig häromdagen av en inspirerande författarcoach på nätet, Ann Ljungberg, www.ordenrunt.se.

Hur skulle min synopsis se ut? Kanske så här, i någon sorts kronologisk ordning :


Första barnet, efterlängtad, besvärlig förlossning, liten liten och inget hår, stort huvud, 1942
Foto drygt 1 år gammal i mormors potatisland
Dockorna Kultamanka (tras-) och Tina, den fina som nästan var för fin att leka med, från moster i Amerika, PK-tuggummin därifrån också
Fotografi när kusinen och jag skulle åka till kollo
Foto på alla småningom fyra systrarna sittande bakom varandra – jag allvarlig, övriga leende – vi var fyra flickor, fyrväpplingen, på fyra år
”Pannan” (öknamn i skolan, fick inte klippa lugg), bra betyg, duktig flicka 

Ensamhet
Hästhagen, killar och tjejer

Ölhallen där pappa var ofta, alla gräl, hälla ut brännvin i diskhon, bristen på pengar, mamma som var ”utsliten”, pappa som drack, mormor som pratade skit om farmor, hemligheterna mormor hade som inte avslöjades förrän efter hennes död, jag alltid väldigt mycket STORASYSTER, hjälpte till, läxade upp pappa, såg till att han lade sig att sova när han var full, jag höll för öronen när föräldrarna ”bråkade” för att inte höra – och är tämligen döv idag

”Fnattans” rum på vinden hos borgmästaren – där var vi ett gäng tjejer ur gymnasieklassen som drack vin och pratade om livet
Fiket vi satt på när det var rast
Parken, jag var inte populär, inte särskilt dansant, inte snygg enligt tidens ideal = inte ofta uppbjuden

Träffade J på sommarjobb vid 17 års ålder, tog studenten, giftermål, gå till Kungs för tillstånd, fort bort hemifrån, sekreterarutbildning (gick också fort)

Barn snabbt, tre söner på fem år under 60-talet
Hemmafru i nästan 10 år, dagiskämpe, hemmajobbande korrekturläsare, uttråkad av barnumgänget

Studier i nordiska språk, förödmjukad av lektorn efter presentation av ”Kvartetten som sprängdes” - slut på studierna

Jobb heltid via kompis, "dagpappa” till sönerna i form av ung,  bra kille tills de kom in på dagis/fritids. Jobb som utvecklades, barn som växte upp, yngste sonen med någon icke-diagnosticerad utvecklingsstörning, man som jobbade mycket, åka till landet varje helg, kompisar, bonusdotter (väns barn),  tonåringar - en hyfsat OK, en struligare, en som inte ville leva under en tid (något som tack och lov gick över) – tristess i äktenskapet, upprepad otrohet från min sida

Resor, utbildning i USA och Frankrike, bytte jobb till en myndighet som lades ner efter kort tid, egen företagare, 10 års ”inre slit” för att ensidigt komma fram till beslut om skilsmässa

Kärbo/sambo med den man jag då varit otrogen med till och från i nästan 20 år, efter skilsmässa för oss båda, bostadsletande, min skilsmässa OK, hans mera katastrofal

Hans kroniska obotliga sjukdom som upptäcktes parallellt med ovanstående, hans och min rädsla, huset vi skaffade tillsammans inkl katt (det som jag kallade ”min plats på jorden”), jag slutade nästan helt att jobba för att vara med honom

sedan

BÖRJADE JAG SPELA PÅ INTERNETCASINO för idag drygt sex år sedan –  av ågenst? av tristess? - jag vet inte, men jag vet att det både var spännande och skapade än större ångest, skuld och skam, dubbelliv, lögner, självförakt. Lånade pengar ur egna företaget, hos låneinstitut av olika sort, spelade bort dem – lånade igen, löstes ut ur det sommarhus fd maken och jag ägt, spelade bort, förde över kärbons och mitt gemensamt ägda hus helt på honom som ”betalning” för lån, spelade bort – stal pengar från hans företag, sålde hans aktier, spelade bort

Försökte på eget initiativ få hjälp via sk gruppterapi KBT på Beroendecentrum – genomförde programmet, men slutade inte spela

Han friade, den 4 november 2009 – bubblan brast när jag talade om hur allt låg till
Han gjorde slut dagen efter, kunde ju inte lita på mig...

Jag fick bo kvar i huset ensam över vintern med katten, han behöll lägenheten i stan (som var resultatet av ett byte av hans gamla lägenhet)

Jag flyttade ut (katten följde med, men dog kort tid senare skadad av en hund) med minimum av tillhörigheter till ett hus hyrt av en av mina söner, på landsbygden, isolerat, utan bil, i höstas till ett annat mindre hus på samma gård – fortfarande inte något som känns "hemma"

Kontakt med Socialtjänsten senare i november 2009 för att försöka få behandling för spelmissbruket på ett behandlingshem, med personligt framträdande inför sociala delegationen – hänvisades enbart till samma KBT-program som jag redan genomfört – överklagade till Förvaltningsrätten, ett halvår senare avslag...

Snurr med inkassobrev, indrivning via Kronofogden, förbehållsbelopp att leva på

Sökte läkarhjälp i oktober 2010 för akut depression, ångest och spelmissbruk – fick antidepressiv medicin och kontakt med terapeut, 5 gånger till att börja med, ytterligare 5 efter begäran. Spelar fortfarande, men sällan och för (av nödvändighet) lite pengar, är något mindre deprimerad, har slutat med medicinen som gjorde mig avtrubbad i alla hänseenden och har tre möten med terapeuten kvar...

Fortfarande inga pengar och inga transportmöjligheter – jag är beroende av min bästa vän, min fd man, mina systrar, mina söner – inte storasyster längre – kan inte ta mig hit och härifrån på egen hand t ex. Hundpassningen ”betalas” med kost och logi och ibland lån av bil och ett par fina vantar eller något annat jag behöver. Vi pratar om medberoende...Jag är oftast ensam.

Jag har noll självkänsla, tycker inte om mig, pratar med mig för att ta mig utanför dörrarna, bästa vännens hundar är en stor hjälp, liksom hon. Skrivande, hittills för byrålådan eller bloggen, hjälper mig också att hålla balansen

Positiv konsekvens är att min kontakt med fd man, systrar och barn blivit tätare och bättre – de ställer alla upp på de sätt de kan. Positiv är också min viktnedgång, minus 13 kilo på ett drygt år. Metoden rekommenderas dock inte (den är plågsam, och man blir skrynklig både här och där)...


Positiv kontakt med kvinnlig förhörande polis angående de sk förbjudna lånen i mitt konkursade företag - ”men kom igen!” utbrast hon när vi pratade – och ringde på åklagaren som kom i Birkenstock-sandaler och fixade strafföreläggandet med bötesbelopp på direkten, ”så att jag skulle slippa ta mig in till Ekobrottsmyndigheten igen”.

Och positivt är att mina hemligheter inte längre är några hemligheter – eller inte så många och inte så viktiga i alla fall, det är skönt, det finns inte så mycket kvar att avslöja. Jag fyller 69 år i morgon.

kontaktannons

Fantiserade om att skriva en kontaktannons, ärlig dylik:

Spelmissbrukande (törs inte skriva fd här, men jobbar på det) frånskild kvinnlig pensionär, tämligen skrynklig och grå till både själ och kropp. Jag fyllde nyss 69 år.

Gillar att läsa, skriva/blogga, äta god mat och dricka gott, vin eller en mycket torr Dry Martini eller bubbel av torrt slag. Fd hustru, fd kärbo, fd konsult med eget företag, fd rödhårig - fortfarande mamma till mina tre vuxna söner och storasyster till mina två systrar. Och god vän. Farmor till tre ganska tonåriga barnbarn, älskar dem, men behöver inte se dem varje vecka. Fortfarande frisk.

Att plocka svamp och vara ute i naturen är en årstidsbunden favoritsysselsättning, loppis och auktioner likaså när någon kan skjutsa, jag har ingen egen bil. Min ekonomi är i botten, kronofogden tar vad han kan för mina skulder. Bor på landet utanför Norrtälje, i hyrt litet hus.

Jag är ibland extramatte till ett par cocker spaniels och jag har haft katter i mitt tidigare liv.

Jag tycker om att vara ensam, men inte så permanent som just nu. Vill därför ha kontakt med en man som står ut med ovanstående (men inte har egna missbruksproblem, jag slåss tillräckligt med mina), som har bil, är trevlig, hyfsat frisk och av lämplig ”årsmodell”, social (men inte beroende av ständigt sällskap av mig eller andra människor). Tycker du dessutom om att laga mat och vill bjuda mig på en middag ibland tackar jag inte nej!

Svar till ”före detta, och fortfarande”


Kan ovanstående vara något? Undrar vem som skulle tända på den beskrivningen? Förmodligen en ”felaktigt galen” person, någon som vill hjälpa världen eller mig, någon som inte har hittat något bättre än denna ”nitlott” (kärbons kusins beskrivning av mig).Eller finns det normala män därute, som vill umgås med en normal kvinna som jag!?

Hundar och snö

Tidig morgon igen, hundskall och en bil som passerade. Kan man be grannarna börja jobba lite senare på morgonen? Förmodligen inte. När jag släppte ut hundarna smet de iväg mot stora vägen - liten, men tillräckligt stor för snabb trafik. Ut och vissla och ropa och småningom kom de ju tillbaka. Sedan klädde jag på mig ordentligt (minus 16) och vi gick en lång och hoppades jag tröttande promenad, de sprang över gärdena och såg tack och lov inte rådjuren långt borta. Jag blev trött, inte jyckarna!

Jag såg havsörnen. Den är stor.

Så fick jag in den ena och "snöade av" honom, den andra ville fortsätta pulsa i snön, farligt nära ån med änderna, kom till slut hem och då smet den första ut - och kom tillbaka nästan lika snöig. Hårtorken fram, den gillar de. Men just nu är jag trött på hundar och snö, de tycker det är vansinnigt roligt att plöja fram som små plogverktyg, det tycker inte jag. Efteråt - när jag tittar på dem och deras glädje blir ju även jag lite glad...

måndag 21 februari 2011

Vilken energi!

Ibland går det fort när jag gör något på bloggen - nyss blev det bara en rubrik... Och det var inte min energi jag ville kommentera, utan Åsa Hellbergs - hon skriver några rader och tankar varje dag, flera gånger om dagen och har många följare och kommentarer. Hur hinner och orkar hon?

Själv har jag just bytt sökmotor till Google Chrome "slut på väntandet" enligt reklamen - och jag gör inte annat än väntar, så jag går nog tillbaka till "gamla" Google på Internet explorer. Trist när saker inte fungerar som utlovat!

Min energi är inte särdeles hög idag, väcktes halv 7 av två skällande jyckar - de trodde de hörde något utifrån. Så på med kläder efter väderlek och ut med dem, och ner i källaren för att sätta på värmefläkten och tina upp vattenröret som fryser varje natt - men inte under dagen. Antar att det handlar om att jag då spolar vatten med jämna mellanrum.

Änderna har hittat tillbaka till ån när isen släppt lite och aningen öppet vatten finns, och de senaste dagarna har några svanar flugit förbi och letat öppet vatten. Strömstaren har förhoppningsvis hittat detsamma annanstans, eftersom jag inte sett honom/henne på någon vecka.

Har städat garderob och slängt ett flertal gamla BH-ar - varför jag har sparat dem är fullkomligt obegripligt, de passar inte längre i storlek, och var tämligen gulnade och trista. Nu är de borta, liksom ett par sköna men håliga sockor. Jag får be syrrorna sticka nya åt mig, golven är kalla i huset, och mina tofflor är oftast någon annanstans än jag när hundarna är här, de stjäl tofflor och gömmer dem så fort de kan.

onsdag 16 februari 2011

Nu är de 546

Snacka om sönderläst och älskad! Det finns flera, i bättre skick - jag fortsätter i morgon.

Lunch och sedan?

Champinjonsoppa (påse) uppiffad med färska, klyftade, lättstekta champinjoner - gott. Knäckebrödsmacka till. Hundarna sover, utmattade av utevistelse och bus i snön. Jag har just inget att göra - en banankartong med barnböcker borde fotograferas och läggas in på Bokbörsen, men jag ids just inte...



  • Sysslolöshet är farlig för en spelare - har man inga pengar att spela bort så kan man alltid spela "på låtsas" och jag tror det är lika illa - samma saker sätts igång i hjärnan även om vinster/förluster inte är verkliga. Så, på den gamla boklådan och damma av barnböckerna. Vad sägs om "Anne-Marie möter våren" av Gerda Ghobé. Eller "Allt händer hos Oskarssons" av Martha Sandwall-Bergström? Om inte annat väcker de gamla minnen...


Lyckades lägga en punkt framför texten och får inte bort den!







524 böcker

Jag har använt morgonen till att lägga in ytterligare böcker på Bokbörsen - nu har jag 524 stycken under säljarnamnet "kultamanka" - titta in där! Där finns allt mellan himmel och jord, bra böcker, dåliga dito, psykologi, personlig utveckling (!), engelska, franska böcker, inbundna och pocket, konstböcker, örtböcker, blomböcker,  gamla och nyare böcker. Kolla.

Hundarna är just nu ute och busar med två andra grannjyckar - utan mig, men med två mattar. Den ena matten matar parallellt 30-talet kor!

fruset vatten

Is - ja! I vattenledningen från källaren in i huset... Nattskjorta, Björnkläder-fleece, stövlar och ficklampa, ner i källaren och på med fläkten som erfarenheten ställt där. Det tinar småningom. Erfarenheten har också fyllt på en vackert röd Gusum-kaffepanna med vatten, ifall att. Så te fick jag.

Klockan var halv 7, nu är tekoppen tom och hundarna utfordrade, DE ligger och slösover efter en kort skällsejour ute, jag sitter här och skriver.

I morgon är det dags för audiologen och ev nya hörapparater. Ska bara hitta Lasarettsgatan i Norrtälje först, på nätet. Och slå in ytterligare en såld bok, ni har väl hittat till Bokbörsen - gör det, där finns massor av bra och billiga böcker som längtar efter att bli lästa! Titta noga på bilden, det sitter en trädklippare däruppe!