10100

steg har jag och bästa vännen just gått med hundarna. Benen är trötta och jag är nöjd, hundarna sitter i sin bur i hallen på tork, det är slaskigt för hundtassar därute. Vännen hävdar att jag borde gå så här många steg varje dag - hm säger jag...

Köttfärssås med ett par matskedar snabbkaffe (blandat) i hävdar hon också är gott - ska prova om jag nu lyckas komma ihåg den märkligheten.

Det är en underbart vacker dag i Stockholm, lite blåsigt och fåglar av alla de slag i Strömmen. Gå ut, man måste inte gå tusentals steg, måste inte ha bråttom, måste ingenting - gå ut och titta på världen i det blåa solljuset som är idag.

det är mååndag morgon

Och mitt huvud känns inte tungt alls! Jag är just hemkommen från morgonpromenaden med hundarna, deras matte har fortfarande ingen röst (som jag hör) och ska till doktorn om en halvtimme för en möjlig cortisonspruta.

Dagen är vacker,  blå. Jag läser Bodil Malmstens vånda inför uppläsningsturnén, hennes mod gör mig glad och hoppfull för egen del. Någonstans har vi alla det modet, att göra det svåraste, det vi aldrig någonsin trodde vi skulle klara. Kanske gör vi inte det heller, men det vet vi ju inte säkert förrän vi försökt. Förrän JAG försökt! Det är förstås mig själv jag talar om, fast jag gör det med konungsligt pluralis.

Grammatik förresten, DN i världen gjorde mig besviken idag - inte på det stora hela, det är läsvärt och intressant, men ett litet ord som jag inte kan förlika mig med på "fel" plats - "vart" i stället för "var", "vart finns..." apropå en fotografs bilder.

Mina drömmar är röriga och inte särskilt gripbara när jag väl vaknar. Ungefär som jag själv alltså. Jag sover dock gott på vännens soffa, och hoppas kunna åka "hem" i övermorgon. Till huset där jag officiellt bor, det som ännu inte är mitt hem, i mig. Om inte annat så har jag ett par bokbeställningar att skicka iväg. Bestämmer jag mig för att "göra nytta" så har jag också massor av spik- och krokhål i väggarna att spackla, och så småningom måla över. Det skulle göra huset mera till mitt hem, att slippa se hålen och den förfärliga tapetbården i sovrummet, den med G-klav och noter som inte ens skapar en melodi!!

isande varmluft?

På landet med bästa vännen, hundar och en totalt nedisad varmluftspump - som förstås hade slutat att fungera, som tur var enbart tillfälligt. Fram med tapetborttagningsångaggregatet - kokande vatten som leds ut via en slang och tinar upp isen! Det tog bara ca 2 timmar.

Vädret var dock vackert och hundarna glada, jag har en övertränad högerarm av att ha kastat boll som hämtats och kastats igen etc. Jag och hundarna blev tämligen glada och utmattade alla tre av övningarna.

Vännen min hostar och kan fortfarande inte prata, har tappat rösten helt - jag är sedan länge ganska döv även när hörapparaten är påslagen - ni kan räkna ut komplikationerna i kommunikationen. Om inget annat fungerar är vi tysta tillsammans.

Ljuset om dagarna ÄR annorlunda, det är vår i luften också när termometer och väderrapporter säger något annat. Och det är gott. För själen och allt annat. Fågelboet från i fjol kommer kanske att snart befolkas igen, vem vet?

blogga här och blogga där

Jag har numera två bloggar - en anonym som används för mina hemligheter och så denna. Och jag inser att jag har svårt att hålla isär dem... I någon av dem muttrade jag om syrrorna mina som inte tände som jag på fransmannen med "Indignez-vous" - nu har i alla fall den ena berättat att hon "nog var lite trött just då" och att hon nu har vidarebefordrat länken till både son och vänner! Så då muttrar jag inte längre.

På lördag ska vi gå och se Zorn-utställningen på Valdemarsudde. Inte för att jag längtar efter just Zorns tavlor, utan för att jag vill träffa min syster OCH vara lite kulturell ett tag. I överdragsbrallor och grova kängor - det är de kläder jag har med mig i stan den här veckan (som var avsedd enbart för hundvaktande och ty åtföljande promenader i kloka kläder). Det är möjligt att syrran muttrar då...

Jag tror att mina tankar kring att hålla isär mina två bloggar delvis triggats igång av Bodil Malmsten - hon är stenhårt privat samtidigt som hon delar med sig av sina observationer och tankar utan hämningar. Hur gör man det? På frågan från journalister "familj?" - svarar hon enbart "ja". Punkt. Jag skulle förmodligen på samma fråga breda ut mig om fd man, kärbo, söner med familjer, barnbarn, numera avlidna katter etc. Syrror, både de två nu levande och älskade, och hon som är död, och älskad. Fast det talade jag nog inte om så tydligt medan hon levde - hennes liv var svårt och det hade jag svårt att klara av. Jag drog mig undan i stället för att vara nära. Idag är jag ledsen över det, och försöker att inte göra samma sak i andra liknande sammanhang.

Den här dagen är en bra dag - det går lätt att skriva och jag gör det flera gånger under dagen - oftast tänker jag för mycket och får mig att låta bli innan jag ens börjat. Kanske är skrivandet trots mina tveksamheter ett sätt för mig att skapa ett annat liv än det jag alldeles själv skapat mig och försöker stå ut med nu?

Den här bilden påminner mig om att det blir en annan årstid småningom, inte för att jag tror att jag hittar någon kruka med guld vid regnbågens slut, men kanske ro och glädje, och skrivlust?

Anonymiserade hemligheter

Jag skriver om mina hemligheter i en anonym blogg - absurt! Men en ventil jag behöver just nu. Och så hemliga är inte hemligheterna längre, "de mina" känner till det mesta. Jag avskydde de hemligheter som omgav mig i barndomen och fortsatte sedan att själv skapa likadana.

Just nu försöker jag återerövra de av mina hemligheter som inte ens jag själv känner till, via samtal med terapeut och bästa vän. Det är plågsamt, jag gör kraftfullt motstånd - det hjälper mig inte direkt... Någon sade ungefär "vi stannar hellre i det kända helvetet, än vågar oss ut i det okända (som kanske är något bra)" - det känner jag igen.

En av mig känd klok man gav mig ett "anti-mantra" en gång: "jag är hellre deprimerad än gör något kul, jag är hellre deprimerad än går ut och går, jag är hellre deprimerad än..." - dvs, i stället för att aktivt göra något för att ta mig ur mina tjatiga deprimerade tankar fortsatte jag att ge dem näring och höll benhårt fast vid dem.

Jag har tyvärr fortsatt att vara mina självdestruktiva beteenden trogen - nu försöker jag bryta den vanan.

Wish me luck!

Kommentarer!!!

Hej Åsa, Livia och Anne - och tack för mitt livs första kommentarer till mitt bloggande! Och tack för boktipset, Anne - den har jag inte läst men ska leta på biblioteket i Norrtälje. Ni tog er tid att göra det jag inte gjort hittills - talade om för bloggaren/mig att ni läst! Livia och Åsa följer jag efter att ha hittat er av en slump - var finns du Anne?

Idag är jag hos fd mannen och tvättar (åt oss båda), fick låna hans bil förra veckan och kunde ta med mig tvätt in - har ännu inte kommit på hur jag ska kunna torka tvätt inomhus på vintern, det finns inte plats och det är tämligen kallt i huset där jag bor. Elräkningarna är enorma, så jag klär på mig i stället för att köra elementen på fullt.

Glad blev jag av att ni hörde av er, bloggkompisar - i morgon är det dags för terapeuten igen, kanske blir jag glad av det jag kommer på där också... Kram på er! Ännu en liten glädje, ovan, en cyklamen som jag för flera år sedan hittadespå en komposthög och tog hand om - den jobbar på och blommar fortfarande.

Låt dig beröras - gör motstånd!

Nu har jag läst (så gott jag nu kan på franska) Stephane Hessel´s "Indignez-vous" - en text som på den mest passionerade franska drar paralleller med andra världskrigets motståndsmän/-kvinnor och det som skulle behövas idag i vårt världssamhälle.

Att göra motstånd är att skapa - du väljer själv vad du låter dig "indigneras" av - israelernas mur mot Palestina, konsumtionssamhället à la USA, bristen på äldrevård, integrationspolitik eller en svensk -minister som rabblar tomma svar på allvarliga frågor. Eller media som slår upp aningslösa svenska  vildsvinsjägares blessyrer större än revolutionen i Tunisien. Välj något - men gör motstånd. Reagera, agera. Likgiltigheten är den största faran idag.

En 93 år gammal - eller i själen ung - man som delar med sig av sin fortfarande levande och starka känsla för vad som är rätt, vad som gör liv värda att levas. Läs honom! Och gläds, inspireras till ditt personliga motstånd! Sätt några spår...

Skriften går att ladda ner från nätet, skriv bara "Indignez-vous" pdf ! Det är gratis, vill du köpa den kostar den några Euro på bl a Amazon.com.

Nypudrad

Världen därute är åter ren och fin, nysnö som täcker allt det smutsiga. Jag vaknade med en obekant känsla i kroppen, nästanglädje tror jag att det var. Grannnens hund kände förmodligen detsamma nyss, när han var ute och rullade i den nya snön. Jag nöjde mig med att gå ur sängen utan att önska att jag inte vaknat...

Länge har jag önskat att jag vågade skriva mera, att jag skulle kunna skriva mig till självkänsla, mod att vara jag, vilja att leva det liv jag har skapat. Formen och forumet har jag ännu inte hittat, kanske en anonym blogg på nätet, kanske bara för skrivbordslådan. Jag har hittills inte heller haft den disciplin som krävs, låter mig lätt bli uttråkad så att jag kan lägga av. "Det är ändå ingen idé, ingen läser eller ens vill läsa." Och så slipper jag ta reda på om det kanske ändå vore möjligt, roligt, inspirerande, trist, oläsbart etc...

Det mulnar just nu, mera snö på väg? Solrosfröna i automaten är oätna fortfarande, täckta av lite snö från i natt. Änderna i ån väntar på att någon ska mata dem, jag har plockat ut ett gammalt hembakat misslyckat formbröd ur frysen åt dem.

Och pricken vid åkanten, fotograferad igår, ÄR en strömstare. Tro mig!

grå fredag - också

Idag städar jag och lagar mat, paketerar bok och försöker passa postbilen. Grått ute och ganska så grått även i själen.

Skriver el-logg - och har extra filt i sängen. Priset för december var 181 öre per kwH (eller hur det nu skrivs). Rekord hittills - vad januaripriset blir vet vi inte ännu. Elräkningen per månad är nästan lika hög som hyran = FÖR HÖG!

Jag är gnällig idag. Trots att jag glatt mig åt strömstaren i ån... Han eller hon lär vara specialdesignad för att kunna hoppa i vattnet utan att omedelbart flyta upp - lär inte ha de håligheter i skelettet som andra fåglar har - och därmed kan han leta en liten stund på åns botten efter de långa husmaskar han äter. En holländsk forskare lär ha kommit fram till att även vi människor kanske skulle äta insekter (maskar är nog inte insekter, men ändå) - och om maten i världen tar slut lär vi väl göra det! Känns dock inte lockande som framtidsperspektiv. Jag behöver förmodligen inte bry mig om detta, eller skulle jag "indignez-moi" när den möjliga framtiden kommer, trots att jag då inte längre lever?

Jag fascineras av den 93-årige fransmannen som skrivit 13 sidor text - eller var det 13 totalt och bara 9 text? - och fått detta att bli en säljsuccé på Amazon t ex. Skriften går att ladda ner från nätet, 9 sidor franska klarar jag nog.

Även om det bara är jag själv som läser det jag skriver (till skillnad från Stephane ovan) så tror jag att det gör gott att skriva.  Bilden: snö innan den föll för andra gången!

grå torsdag

Den rubriken är nog för att jag ska deprimera mig - om jag bestämmer mig för det... Jag testar att inte göra det, har börjat dagen med en bra frukost, kollat fågelmatsautomaten som fåglarna inte hittat (men väl en obekant långhårig svart katt som satt parkerad där i morse), bekräftat en ny beställning på Bokbörsen och insett att jag ännu inte fått betalt för en bok jag redan skickat!

Lite av varje alltså, både bra och mindre bra.

Vattenfallet i ån syns igen, isen har smält så pass.

"Indignez-vous" är en fransk liten bästsäljare som Bodil Malmsten skrev om i DN häromdagen - läs boken, eller hennes artikel, författare är en 93-årig fd diplomat och motståndsman som är full av energi och just indignation över hur vi lever våra liv... "En hyllning till motståndet" skriver BM i måndagens (18 januari) artikel. Läs och berörs!

Vi borde indignera oss även i Sverige, låta oss beröras av annat än svenska vildsvinsjägare som råkar illa ut i Tunisien!

Hus men inte hem

Nu har jag slutat äta den antidepressiva medicinen! Tre månader i ett för all del jämnt sinnestillstånd, med ångesten hållen i schack likaväl som glädjen - det räcker. Jag får klara av min oro och leda på annat sätt, kanske genom att blogga. Jag inser att jag faktiskt inte skrivit något sedan jag började med medicinen...

Samtidigt började jag gå och prata med en psykoterapeut, som förmodligen hjälper mig mera än jag begriper riktigt. Jag går dit och vill inte, frågar mig vad i allsin dar jag har där att göra - och finner att jag varje gång hittar ett hjälpsamt litet korn av en insikt som jag saknade tidigare.

Om detta sedan blir hållbart över tiden vet jag ju inte, men landstinget har generöst nog utlovat hela 10 besök hos terapeuten, jag har alltlså idag fyra gånger kvar. På egen bekostnad har jag inte råd att fortsätta.

Just nu plågas jag av insikten att jag försatt mig i en situation som gör att jag visserligen har bostad, men inget hem. Jag är gäst i huset där jag bor, jag är gäst hos min fd man eller min likaså fd sambo eller hos bästa vännen. Sniglar har sitt hus på ryggen - jag har mitt liv i en ryggsäck och på diverse soffor och i gamla bekanta sängar. Det är inte kul.

Kul är däremot att jag sett strömstaren i ån utanför huset där jag bor. Och att en del av all snö försvunnit de senaste veckorna. Och att änderna börjat med "vårbeteende" - jagar varandra och far runt. Lite ljusare är det också lite längre om dagarna. Snart är väl även den här mörka vintern överlevd. Livet fortsätter, hur det än ser ut och vare sig jag gillar det eller inte. Små saker löser sig hyfsat, stora förblir olösta men möjliga att utstå.

Och noll medicin kanske ger mig mitt sexliv tillbaka, hur oregelbundet det än är!!

Jag travesterar min favoritbloggare och -författare Bodil Malmsten: jag är en ledsen människa, men jag är glad att jag har ett hus om än inte ett hem (Bodil skrev om sin glädje över sitt hem).