"Jag minns inte", skrivövning nr 5

”Jag minns inte”

hur ska jag kunna skriva om vad jag inte minns, för att göra det måste jag ju minnas! Det blir en kullerbytta i huvudet på mig. Men jag försöker.

Vart Kultamanka tog vägen vet jag inte, jag minns inte om, att, hur hon försvann – men hon är borta. Hon var min älskade trasdocka, och förmodligen slängdes hon av någon vuxen (mamma?) när jag flyttat hemifrån och hon behövde städa undan efter oss barn. Jag minns inte riktigt hur hon (dockan) såg ut heller, men tror att mormor hade sytt kläderna åt henne.

Inte heller minns jag ”alla mina älskare och hur de rörde vid mig” för att travestera en duktig och numera död författare, Kerstin Thorvall. Och jag minns tacksamt nog inte heller hur förfärligt det var att föda barn, tydligen kom jag inte ihåg det särskilt länge när det begav sig heller eftersom jag fött tre stycken!

Jag undrar just nu vad det är för skillnad på att minnas och att veta? Är ”vetandet” något jag skaffat mig genom studier på något sätt, och minnen något jag upplevt? Och vem håller reda på vad som är vad?

Och hur i all världen ska jag kunna skriva om och berätta vad jag inte minns – det blir som att veta vad jag inte hört, något jag har personlig erfarenhet av eftersom jag är tämligen döv. Det går inte. 

Var det inte något också om ett träd som faller i en skog där ingen människa finns nära, hörs fallet då? Eller så, något zen-igt. Ni vet det där om att leta efter en nyckel utomhus om natten, och någon frågar varför man letar just där, under lampan, så långt ifrån dörren där nyckeln hör hemma? Svaret lär vara, ”därför att det är ljust där”.

Som ni märker så minns jag inte exakt hur det var med ovanstående exempel. Detaljer är något jag ofta inte minns. Roliga historier har jag slutat att försöka återberätta, häromsistens mejlade en syster en jätterolig story ”From one blonde to another” - och jag tänker inte berätta den här. Jag förstör bara poängen, tar den för tidigt eller fel. Någon annan kanske också har hört den?

På senare tid har jag också insett att jag inte alltid minns namn, som när jag var tvungen att slå upp här på nätet vad xxx Aschberg heter i förnamn – javisst, Robert var det ju. Och ibland inser jag att jag är på väg någonstans i huset, har tänkt göra något – men minns inte vad. Jag har lärt mig att backa, gå tillbaka – och oftast minns jag då vad jag skulle göra. Och om jag inte minns  var det förmodligen något som kan göras en annan gång.

Jag minns inte min första kyss heller. Eller vad jag hade för blommot i brudbuketten, eller om jag ens hade någon sådan. Jag minns inte min första lön, minns inte varför jag ett år i folkskolan fick B i ordning!, eller när vi flyttade från huset till lägenheten när jag var barn. Syrrorna säger ett år, jag ett annat – det går att ta reda på.

Jag minns inte hur det gick till när jag letade reda på ett casino på internet och började spela i smyg. Inte heller hur jag gradvis flyttade gränserna för vad jag ansåg vara tillåtet att spela bort... Och jag minns inte när spelandet övergick från att vara ett roligt tidsfördriv till att bli något jag inte kunde låta bli. Jag minns inte när det blev viktigare än vårt liv tillsammans.

Genom livet är det mycket jag inte minns, jag inser att det är en sorts självbevarelsedrift som gör att jag ”glömmer”. Mycket av barndomen är blankt, tomt. Det jag jobbar på nu är att minnas, att känna hur det känns att minnas, att låta det göra ont att minnas – och här sitter jag och skriver om att inte minnas. Absurt!

Vacker. så det så!

Någonstans de senaste dagarna skrev jag om att jag inte känner mig vacker, kanske aldrig gjort det... Men, idag skrev min "bonusdotter" via Facebook "vad vacker du är" - jag blev glad! Och har svårt att tro på det, men jag lovar försöka.

"Jag minns" skrivövning nr 4

”Jag minns”

när du låg och dog, mamma.

Inte visste jag att du faktiskt skulle dö, men när jag följde dig till lasarettet och du fick stanna kvar medan jag satt hos dig – du pratade om att du såg något ljus som jag inte såg, sedan var du tyst mest. Jag satt där och höll dig i handen. Åkte sedan hem till din tomma lägenhet och gick över till moster som var rädd.

Nästa dag var vi båda ner till dig och du var med oss igen, pratade om att åka hem – samtidigt som du inte kunde läsa tidningen, utan bara ville titta i en barnbok. ”När åker vi hem?” 

Då var jag rädd, hur skulle du klara dig, och hur skulle jag klara att ordna för dig etc? Jag hade inga svar, själv skulle jag ju bara stanna en dag till, sedan var jag tvungen att åka till Stockholm och jobb.

Du ville gå ut och röka och jag följde med dig, jag fick hjälpa dig för en gångs skull. Nästa morgon klockan 7 ringde de och talade om att du somnat in under natten. När moster och jag kom till dig var du så lugn och vacker, slät i ansiktet, alla bekymmer borta. Liksom du.

Moster grät, jag var glad.

Jag minns inte att jag någonsin sett dig se så tillfreds ut. Det fanns ingenting skrämmande där, ingen sorg, inget lidande. Bara lugn och frid. Det minns jag. Och jag minns att jag ångrade att jag aldrig såg pappa när han dött – dagen efter att vi fått veta att hans bror dog under ett besök i Lappland. Pappa dog av sorg, hans hjärta brast – men jag åkte inte hem för att se honom, jag åkte enbart hem för att hjälpa till att ordna med begravningen.

Det jag minns när jag inte gräver i allt det jobbiga är din glada nuna, pappa, och att du hade gröna fingrar! Att du var snäll och känslosam. Jag tror du har glädje av alltihop däruppe, och att mamma och du kanske klarar av att leva tillsammans på ett bättre sätt nu – eller också klarar att inte leva tillsammans! Det minns jag att jag önskade många gånger när jag var liten, att ni skulle skiljas...

Jag minns när min yngsta syster föddes, hemma i huset i kvarteret Duvan. Syster nr 2 talade om vad hon tyckte när hon sade ”det är ingen baby, det är en kråka”! Kråkan fick småningom smeknamnet Bom-bom. Om det hade med kråka att göra vet jag inte.

Jag minns, och mina systrar minns. Olika saker. Vad som är ”riktiga” minnen, och vad som är minnen av berättelser är ofta oklart för mig. Ibland är berättelserna mina egna. Jag tror att vi alla av olika skäl skapar historien om vårt liv, någon sorts behov fyller det. Och fortfarande kan jag ju gå tillbaka och checka av barndomen med en syrra eller två så länge vi finns – kanske var det något helt annat som pågick? Eller i alla fall något som inte enbart var som det jag minns. Något som ger ett annat perspektiv.

Jag minns ofta händelser eller skeenden mera som en känsla än som urskiljbara detaljer. Känslominnena blir som en bakgrund som jag lever emot, en levande och lite svajig tapet, ibland förväntansfull och vacker, ibland svår att stå ut med. Det är hål här och där av borttagna bilder. Ganska många borttagna bilder, speciellt från tiden som barn, men också nytillkomna. Kan något vara nytillkommet och borttaget samtidigt? Ja, om man som jag förmår dela upp sitt medvetande i åtminstone två delar, sådant jag står ut med att minnas och sådant jag inte orkar med.

Antagligen har jag gjort så hela livet. Det senaste året har jag haft hjälp av ett mantra som jag täckt alla ovälkomna tankar och minnen med, när jag behövt det. På sistone har jag klarat mig utan det, och jag överlever. Ett friskhetstecken, ett litet myrsteg mot något annat än det elände som jag faktiskt minns att de senaste två åren varit. Eländet ser inte särskilt annorlunda ut nu än då, för två år sedan, men jag kan leva med det.

De senaste månaderna har jag suttit hos min terapeut tre kvart så gott som varje tisdag och kommit ihåg saker – vad heter ”minnas” i perfektum? Jag minns, jag mindes, jag har mints!!??

Nåja, jag har plockat upp minnen och det har varit plågsamt, mycket tårar, några förvånande nya insikter, något glädjeämne här och där. Framför allt tror jag att hela processen har varit läkande, jag är mindre deprimerad över min situation nu trots att egentligen ingenting blivit bättre. Snarare tvärtom.

Jag minns hur rädd jag var att berätta om mitt katastrofala spelmissbruk för min älskade, och hur hans frieri tvingade mig att göra det. Och det värsta hände. Vi tog slut. Vårt liv tillsammans finns inte mer.

Jag minns hur sorgen, desperationen, förtvivlan blandades med lättnad. Ungefär som när mamma dog. Då var hennes svåra liv över (svårt för henne, svårt för oss barn), hon fick frid. Sanningen ska göra dig fri lär det heta någonstans. Jag fick någon sorts frid mitt i den eländiga röra som mitt liv var och är. Inga fler hemligheter, inget mera svek, inga flera lögner, inget leende när jag helst ville skrika. Ingen styrka när jag ingen hade. Inget oberoende, heller. Nu är jag beroende av alla omkring mig, jag är inte längre stor och stark. Jag protesterar ibland inom mig, jag önskar ofta att mitt liv vore annorlunda, men det här är det jag har.

Och jag är inte död.

"Skriv om igår"

är dagens "skrivpuff" av Ann Ljungberg - men det gjorde jag ju igår! Skrivövning nr 4 i hennes skrivarskola har jag inte kollat ännu, har bara hunnit med hundpromenad och frukost ännu idag! Plus glädjas åt ännu en såld bok på Bokbörsen - det är kul när någon annan vill ha böcker man själv är färdig med!

Syster min berättade i mejl att hon just nu gläds åt Bodil Malmstens "De från norr kommande leoparderna" - och jag har bett att få glädjas när hon är färdiggladd! Har också tittat in på Facebook, men det är något med den typen av medium som jag inte riktigt gillar. Har avaktiverat mitt konto, och aktiverat det igen, och nu lutar jag åt att stänga en gång till. Jag gillar mina glimtar ur syskonbarnens vardag, jag gillar att hitta en gammal kompis ibland - men jag tycker inte lika mycket om alla "skrytblänk" (min fördom!) om allt alla gör och alla vänner alla har. Är det min svenska avundsjuka som pratar? Njaa... "Grist for the mill" i alla fall, får mig att fundera över mig själv och andra.

Mulet idag, men ändå skönt, bara ett par grader kallt. Halt. Jyckarna morgondrar och jag åker med. På måndag ska de återbördas till matte som då kommer hem igen - det blir lugnt och skönt här, inga mattor som ligger som en enda skrynkla i någon ände av rummen, men också tomt på annat liv än mitt. Och tomt på keltiggande pussar, och matvädjande puffar.

Nu ska jag läsa en bok av A.M. Homes (vad står A och M för?) som heter "This book will save your life" - en  fängslande berättelse om en man som är totalt "lost", han har slutat leva fast han går omkring - och hur han försöker sig på att ta sig ur sig själv och tillbaka till någon sorts liv. Undrar varför titel och innehåll attraherade mig!!

Oscar Wilde

 Work is the curse of the drinking classes. 

Ett citat från Oscar Wilde som gav mig dagens tredje skratt - det andra kom när jag och hundarna var ute och de plöjde åkern, kom ut igen med SNÖBOLLAR i pälsen. 

Jag skrattade inte lika gott när vi skulle in och vi satt på trappen en lång stund och tog bort det värsta. Hårtorken klarade resten! Nu vilar de trötta, och tämligen torra,  efter dagens strapatser. Själv ska jag äta lunch.

"Måste du gå?"

Harold Pinters fråga till Antonia Fraser som senare blev hans hustru och även titeln på hennes nyutkomna bok om deras liv tillsammans. Den boken vill jag läsa! Apropå citatet från Cecilia Hagen häromdagen, "I shall miss you so when I am dead".

Deprimerande morgonövning...

”Jag vill inte skriva om”, skrivövning nr 3 i Ann Ljungbergs skrivarskola

I morse, när jag vaknade alldeles för tidigt en lördagsmorgon, inga bilar utanför huset på väg till jobb och därmed inga skällande hundar – då låg jag och tänkte på allt jag inte ville skriva om. Och hur absurt det är att ändå skriva om det man inte vill skriva om etc...

Jag ville av någon anledning inte skriva om hästar. Hästar är stora, ibland små, vackra för det mesta, kraftfulla på olika sätt, skrämmande. Jag är rädd för hästar, har försökt mig på att rida men kan inte uppamma tillräcklig bestämdhet, och då blir det hästen som styr, inte jag. Islandshästar är OK, dem klarar jag och det är en härlig känsla av frihet att sitta där och hästen rör sig under mig.

Inte heller vill jag skriva om gulliga små bebisar, barn över huvud taget. Det är så många som gör det bättre och kanske intressantare. Den fasen av livet känns definitivt överstånden, och överlevd. Kanske blir det annorlunda med barnbarnsbarnen?

Scrap-booking är ett annat ämne som jag inte kan tänka mig ta i med tång ens. Har aldrig gillat bollfransar och för mig är det här ämnet bollfrans helt och hållet. Inbillning, säkert, men det är min inbillning.

Och jag ville i morse heller inte skriva om allt jag aldrig kommer att göra igen: stå på Vaksala torg och sälja loppisgrejor, åka bil genom Europa med dig, älska med dig, åka skidor (har inga pjäxor och inte lust att investera i några) eller långfärdsskridskor – det ska man ju inte göra ensam. Segla. Tänker försöka sälja mitt fina seglarställ på Tradera. 

Jag ville inte ens tänka på hur det känns att vara stel i kroppen, att tycka att det är jobbigt att skruva av ett burklock (jag vet att det finns specialverktyg för det), att bli gammal dag för dag, verkligen inse och omfatta och förstå att det är jag som är den Margareta som är 69 år. Jag vill inte skriva om de orden som inte bara är tomma ord. De är verklighet.

Jag har alltid hävdat att en av de vackraste kvinnor jag vet var Viveca Lindfors, speciellt när hon var gammal och skrynklig. Det tycker jag fortfarande. Jag är tyvärr inte lika vacker. Har aldrig varit det. Några år mellan 40 och 50 kunde jag känna mig ganska vacker, eller kanske var det attraktiv jag kände mig. Det gör jag inte nu. Och ingen annan heller!

Då är vi framme vid ett annat ämne som jag inte vill skriva om, att aldrig älska med någon igen. Jag kan inte föreställa mig hur det skulle vara att bli så nära en ny människa. När jag åt antidepressiv medicin några månader i höstas läste jag bland biverkningarna att medicinen också användes för att förhindra förtidig utlösning hos män. Jag upplevde detsamma, dvs jag fick inte orgasm (som annars) den gången du smekte mig, den sista gången du smekte mig. Medicinen fungerade kanske på kvinnor också, eller så var det hela situationen som gjorde det omöjligt att ge upp mig själv. Jag slutade med medicinen, du slutade helt höra av dig. Om något av detta hänger ihop vet jag inte.

Jag vill inte skriva om hur jag kände mig när jag sade att jag inte kunde gifta mig med dig, och berättade om mitt spelande och hur jag använt alla mina pengar och nästan alla dina. Jag vill inte skriva om hur du sade något om ”att du kan ju inte gå här som ett hjon” och att killarna i seglargänget varit på dig. Nu minns jag inte om detta var i anslutning till frieriet, men då gick du ner på knä, och allt jag kunde göra var gråta och tala om mitt svek. Och samtidigt vara förbannad på dig som inte hjälpt mig låta bli. Fast jag vet att jag skulle slagit tillbaka om du försökt! Och jag vill absolut inte skriva om hur chockad jag blev när du nästa morgon sade ”nu är det slut”. Eller hur chockad du var över hela situationen.

Jag vill inte skriva om hur jag kunnat förblinda mig själv till att tro att det skulle gå att fortsätta efter mitt svek. Att jag faktiskt hade trott att du ändå skulle vara med mig, stödja mig i fighten för att sluta spela.

Jag vill inte skriva om den vintern när jag fick bo kvar i huset, ”min plats på jorden”, eller den leriga och skitiga marsdag när sönerna kom med släp för att flytta det nödvändigaste till ett annat hus som en av dem hyrde som jaktstuga. Hur jag satt i bilen, med katten i knät och grät, hela vägen hit där jag bor nu.

Jag vill inte berätta hur jag den vintern gick igenom vårt liv tillsammans, i form av fotografier, saker vi köpt på auktion, saker som jag trots allt kunde kalla mina, och allt jag skulle skiljas från, alla mer eller mindre fula tavlor vi köpt för att vi gillade dem, alla vackra trasmattor och dukar, handdukar, roligt porslin, skåpet i köket, hushållsassistenten och saft-Majan, hallonbuskarna och veden i vedboden som jag klyvt och kastat in. Sparrisen i landet och flädern som jag inte skulle göra någon mera saft av. Det härliga granngänget, som jag och du sjöng tillsammans med, snapsvisor som de inte kunde tidigare. Jag vill inte skriva om hur jag aldrig sjunger numera.

Jag vill inte skriva mera. Nu.

Det verkar som om någon har en tanke...

När jag kollar min läslista, bloggar jag följer - så är det första jag ser "Vill man så kan man" bloggen Onekligen, och dagens skrivpuff "skriv om ihärdighet".

Visst verkar det som om något/n har en idé om vad jag ska göra?

Nu har jag just skrivit om vad jag inte vill skriva om - skrivövning nr 2 i Ann Ljungbergs skrivarskola - och om jag slutade inlägget om "jag vill skriva om" med ett flin, så gjorde jag det inte av denna övningen. Men när jag läste Onekligen ovan så skrattade jag. Dagens första.

Jag vill lägga in en bild här av någon anledning. Pippi har jag alltid gillat, men just den här boken är det nog något av mina barn som läst väl hårdhänt!

"Jag vill skriva om" - skrivövning nr 2

”Jag vill skriva om”

att vara kvinna, ensam, fattig, spelmissbrukare, pensionär, skrynklig, gråhårig. Om att känna mig oattraktiv och därmed också vara just det. Jag vill skriva om att plocka fram pincetten och leta efter de ständigt återkommande skäggstråna på hakan. Om att – när jag har råd – sitta hos frisören och undrande titta på håret som klipps och hamnar på golvet. När blev det så grått?

Jag vill skriva om vad det är som gjorde att jag förstörde mitt liv, när jag borde varit som lyckligast, i ett hus som jag beskrev som ”min plats på jorden”, med den man jag fortfarande älskar, med svåra beslut fattade och överlevda, som våra respektive skilsmässor.

Jag vill skriva om vad det kan innebära att ha varit stor och stark storasyster, den som alltid varit en klippa och förtroendeingivande och pålitligheten själv. Och om hur är att förlora allas respekt, min älskades tillit och kärlek, mitt hem, min katt som sonens hund bet ihjäl. Om att inte kunna få en egen lägenhet, eftersom jag har så många betalningsanmärkningar och indrivning från Kronofogden.

Berätta hur förnedrande det var att sitta utanför sociala delegationens sammanträdesrum i väntan på att bli inkallad. Jag ville ha gehör för mitt krav på behandling för mitt spelmissbruk på ett behandlingshem. Jag fick det inte, orkade överklaga till Länsrätten – eller heter det numera Förvaltningsrätten, endera – där det tog ytterligare ett halvår innan även det avslaget kom. Jag borde nöja mig med =bli av med spelberoendet genom att en gång till delta i ett 8 gångers program med kognitiv beteende terapi, som jag inte trodde på.

Jag vill också skriva om saknaden av en annan människa nära mig. Den människa jag vill vara nära. Att kunna röra vid och beröras av, att småmuttra eller vara tyst med. Att äta ostron och dricka gott vitt vin tillsammans med. Måla marmeladburkslock med, och flamsa med. Att bli smekt av och själv smeka.

Skriva om ironin i att jag, som i min yrkesverksamhet de senaste tjugo åren försökt få andra att inse att vi alla alltid har ett val, någon sorts beslut att fatta, och att vi – om det går snett – alltid kan fatta nya beslut, så länge vi lever.

Nu sitter jag här med skägget i brevlådan! Det finns förmodligen en lärdom i detta, det man försöker få andra att förstå och leva efter måste vara ordentligt grundat i en själv. Jag har de senaste åren fattat otaliga idiotiska beslut, gör det än idag – och kallar det spelmissbruk. Än har jag inte förmått att göra det enda möjliga valet, nämligen sluta spela för gott!

Jag vill berätta om min kärlek till lärkträd. Just de träden med sina totalt osymmetriska grenar och sina rödgula barr om hösten älskar jag. För mig är de rebeller, de är urskiljbara genom sin spretighet i vilken skog som helst, de är individer. Vackra. Jag vill ibland skriva om glädjen i att vara ute i naturen, att plocka svamp, att bara gå. När jag för 20 år sedan målade en sommar, SÅG jag plötsligt stenar och mossa, grenar och blad i skogen på ett sätt som aldrig dessförinnan – eller senare. Jag tror att jag kanske kan hitta dit igen.

Och jag vill förstås skriva om min kärlek till böcker, alla sorter, genom hela livet. Idag handlar det inte om att äga dem, jag lånar på biblioteket igen som jag gjorde när jag var liten. Det är ofta lika spännande som då.

Kvarten är gången, och det blev något jag hade glädje av även den här gången!

Ann Ljungbergs skrivarövning nr 1 - "skriv om din skrivardröm"

Min skrivardröm, 25 februari 2011

Läste någonstans att ”det blir så trist att skriva om verkligheten” och det håller jag nog med om. Kanske skulle jag ge mig ett ”uppsatsämne” att skriva om varje dag – fast när jag får igång min sega hjärna så är det väl just det som bloggen ”skrivpuff” gör, delar ut ”uppsatsämnen” som i skolan för länge sedan.

Så, vad är dagens skrivpuff? Ska kolla – återkommer – hittar inte dit – men väl till Ljungbergs författarcoachtips – ”skriv ner din skrivardröm” är hennes första skrivarövning:

Min skrivardröm är att kunna berätta en historia, kanske min historia, så att andra människor berörs av den och vill läsa den.

Jag har ingen aning om hur jag ska kunna få min verklighet att vara intressant för någon annan. Och jag vill inte bara gnälla och berätta om hur synd det är om mig som har kvaddat mitt liv som jag gjort, samtidigt som jag gjort illa den jag älskar, bland andra. Han som inte är min längre. Ja, jag älskar honom fortfarande, han älskar inte mig. Och han litar inte på mig, med all rätt.

Åsa Hellberg, vars blogg jag läser med nöje och blir imponerad av, skriver om tillit respektive tilltro, hon gillar tilltro bättre. Tro på att ”det” kan bli bättre. Tilliten mäts med så otydliga mått och referenser, din tillit är din och min är min, och de kan se väldigt olika ut. Jag är inte säker på att jag riktigt inser skillnaden, men jag vet att jag nog förstört både tilliten och tilltron till mig hos min älskade. Och hos mig själv, jag litar inte heller på mig.

Fortfarande ljuger jag om mitt spelande. Jag mörkar, låter bli att tala om, försöker klara mig utan att vara tydlig kring det. Jag låter bli att tänka på hur jag ska klara mig utan pengar, när de gått till något internetcasino, i stället för att jag skulle kunnat handla det jag vill ha eller behöver.

Jag överlever, oklippt t ex. Håret ser inte kul ut, luggen har jag lärt mig klippa själv (rakt upp, inte från sidan). Frysen blir tommare och tommare, men än har jag ”lök och potatis” - dvs basvaror. Det är inte så att jag går hungrig av brist på mat, bara ibland av brist på lust att laga mat. Och el och hyra betalas, liksom mobil och bredband. Och Kronofogde.

Vin, gin eller martini därtill har jag inte, men väl tre förhoppningsfulla citroner från senaste butiksbesöket, då när jag trodde att jag skulle ha pengar kvar till en flaska gin och kunna göra Dry Martinis i min ensamhet. Nu får jag vänta till nästa pensionsutbetalning, då jag återigen bestämmer mig för att inte spela mera. Det är förbaskat trist att ha så mycket fokus på pengar jag inte har, och bara invänta nästa utbetalningsdatum!

Vad har allt det här med min författardröm att göra? Jag vet inte. Min ”skrivardröm” skulle det vara, det är kanske mindre förskräckande ambitiöst och övermaga än ordet författardröm. Men det är festligt att se hur orden rinner till, även om sammanhangen och orsakerna till flödet är oklara.

Jag minns när jag var liten hur jag beundrade Pippi Långstrump, och var fascinerad av hennes sekretär med alla lådor. OCH av Astrid Lindgren, att kunna skriva som Astrid Lindgren är en författardröm som funnits i mig sedan dess. Skrivandet skulle inte nödvändigtvis vara det som kallas barnböcker, det känner jag inte att jag har någon förmåga till.

Min skrivardröm är orealistisk, som hela min tillvaro, nu och länge. Men, jag har ändå gjort ett bokmärke i datorn för förlaget ”Kalla Kulor” som publicerade Åsa H´s bok. Robert Aschberg är en av grundarna av förlaget, och han skrämmer mig lite i sin otvetydlighet. Jag känner hur jag kroknar, och blir velig(are).

Samtidigt är det något lockande i den beskrivning de gör av sin verksamhet, och de krav de har på potentiella skrivare. De talar väldigt klart om varför man inte ska göra sig besvär att kontakta dem om........ och så kommer en mängd saker som gör att de över huvud taget inte skulle bry sig om den förhoppningsfulla skribenten och hans/hennes manus.

Min skrivardröm är att bli utgiven och läst, en del av drömmen är också att bli stolt över mig själv igen. Det är länge sedan jag kände mig stolt å mina egna vägnar. Det är en känsla som jag nästan inte visste att jag saknar förrän nu när jag skriver detta. Hur vet jag vad jag saknar, när jag ju saknar det? Det är kanske samma sak som att jag (som hör dåligt) ju faktiskt inte vet vad jag inte hört... - ett sidospår...

När var jag senast stolt, över mig själv? Det tarvar eftertanke, låter sig inte hittas så här på ett ögonblick! Kanske återkommer jag till det. Stolthet är alltså en del av skrivardrömmen. Min egen, men också de minas, inser jag just nu. Jag tror att de tidigare i mitt liv varit ganska stolta över mig och det jag åstadkommit, och så pajade alltihop när jag berättade om mitt spelande och katastroferna i samband med det.

Pengar är en annan, jag har inga. Det är inte säkert att jag skulle spela bort allt, om jag bara hade ett aningen större inflöde än idag när Kronofogden och lite ”privata” små låneåterbetalningar (plus spelandet) gör att det är tomt. Pengar skulle också kunna användas till (stora drömmar) bil, boende, fårskinn till golvet, parasoll till sommarsolen, diskmedelsburk à 50 kr på Stockholm Design, vin och gin! Någon spännande resa ibland. Musikanläggning och musik, det saknar jag idag.

Läsare

Stolthet, min och andras

Pengar

Uthållighet är en annan del av min skrivardröm, något jag saknar idag. Jag ger upp, lägger av, fortsätter inte om det inte går lätt. I skolan för länge sedan var det lätt, jag var snabb och hängde med (utom i matte, som jag också mycket riktigt gav upp). Senare i livet återtog jag lite av sifferhantering i och med att jag lärde mig bokföring och skötte den i mitt företag, tills det gick i konkurs. Så, jag behöver träna mig i uthållighet, och förmodligen finns det inget bättre sätt att göra det på än att skriva. Vad som helst, en av Ljungbergs övningar per dag kanske?

För ett par veckor sedan bloggade jag om att jag hade som ambition att skriva minst två sidor varje dag, och sammanfatta skrivandet per vecka – det gjorde jag en gång... På´t igen! Det här skrivandet är faktiskt snart tre sidor!

Läsare

Stolthet

Pengar

Uthållighet

Skrivardrömmen ger mig också sysselsättning. Jag har för mycket tid för dåligheter och för lite viktigheter att sysselsätta mig med. Inte vet jag om mitt skrivande är en viktighet, men kanske det är det för mig. ”Av terapeutiskt värde” läste jag att det förmodas vara i senaste numret av St Lukas-stiftelsens medlemstidning (som också hade en artikel om spelberoende och utredningen kring detta).

Min skrivardröm kräver också ensamhet. Jag kan skriva när jag har vännens två hundar här, även om de blir uttråkade och ser till att jag avbryter för att tillgodose deras behov med jämna mellanrum. Jag kan inte skriva om jag har någon annan i huset, det spelar ingen roll vem det är. Det handlar inte om den personen, det handlar om att jag inte kan hålla reda på mig själv om det finns en annan människa där. Jag kan inte koncentrera mig, kan inte filtrera bort det jag behöver för att få orden ur mig. För närvarande är jag ensam så gott som alltid. Inget att skylla på alltså.

Läsare

Stolthet

Pengar

Uthållighet

Sysselsättning

Ensamhet

Ett nyckelord som jag viljemässigt stoppar in här är glädje. Jag är inte särskilt glad, särskilt ofta, men jag skulle vilja vara glad. Väldigt glad, väldigt ofta. T o m skratta högt av glädje, jubla, fnittra, mysa av glädje, tycka att ”det” är kul och inte tvärtom, att ”det” är tråkigt, dåligt, trist, skit, deprimerande, ledsamt, katastrofalt. Typiskt att jag har flera ord på den negativa sidan än på den positiva!

(Ett bra sätt att öka sidantalet är att skriva nyckelorden flera gånger, i rad under varandra.)

Läsare

Stolthet

Pengar

Uthållighet

Sysselsättning

Ensamhet

Glädje

Jag tror det här räcker som beskrivning av min skrivardröm, för ögonblicket. En blandning av vad jag vill ha, eller åstadkomma, och vad som krävs för att ta mig en bit på den vägen. Och, lite stolt är jag redan över att jag gjorde det här, några läsare har jag inte ännu, inga pengar ger det heller, lite uthållighet har jag kanske tränat, sysselsättning fick jag i min ensamhet – och blev faktiskt GLAD. Jag sitter här och flinar!

Nästa rekommenderade skrivarövning är ”jag vill skriva om” - skriv oavbrutet i 15 minuter. Det gjorde jag också idag, men det orkar ni inte läsa nu. Kanske en annan dag!

PS

SkrivPuff.blogspot.com är adressen till Ljungbergs skrivaruppmaningar som är gratis och tillgängliga för alla! DS

länkar hit och länkar dit

Jag tror inte att jag fattat det där med skapa en länk... Vad jag ville göra var att visa var man hittar "SkrivPuff" men det blev nog inte riktigt så! Nåja, den som vill hittar dit ändå, t ex genom att läsa min lilla text om ämnet!

SkrivPuff

En blogg med dagliga förslag till rubriker att skriva om - för att träna och verkligen skriva regelbundet. Ann Ljungberg heter författarcoachen som gratis delar med sig idéer och puffar på! Trevligt och bra, Ann kan också bistå med professionella råd och kommentera din text, om du skulle vilja det.

Adressen är skrivpuff.blogspot.com.

Hittade Finistère

BM skriver i sin (av mig återfunna) blogg om att allt "pågår oavsett vad som händer i mitt liv", fritt citerat. Hon berättar sedan om ett besök på Bofors och om svensk vapenförsäljning som ju fortfarande pågår - förmodligen är vi med och krigar i Libyen m fl länder just nu!

Det är ibland skrämmande och ibland stärkande att det pågår så många verkligheter parallellt. Mitt lilla ego-elände krymper i relation till många ofattbart större eländen!

Var är Bodils blogg Finistère?

Jag inser att Bodil Malmsten har fullt upp med intervjuer (läs SvD häromdagen), TV hos Skavlan och sin föreställning "Enligt Bodil Malmsten" som snart har premiär - men var är bloggen? Det händer ingenting när jag försöker följa den, vet att hon inte skrivit på några dagar men ändå...

Jag saknar dig och din blogg!

Läser andra med nöje, bl a (alltid) Åsa Hellberg och numera också "Onekligen" - gör det ni också! De är bra! Både kvinnorna (tror jag) och bloggarna.

Den sista nya fasen?

En vän i mail igår: "jag tycks också vara på väg in i en ny fas i livet"... Är det det här är? Den sista? Avgjort den ensammaste, mest förödmjukande, skamfyllda och eländiga av dem alla. Men det är inte kul vare sig att skriva om eller läsa om. Och eftersom jag just nu är mitt i katastrofen, fortfarande, så må jag ju hoppas det kommer ännu en fas!

Läste i tidningen i morse om tre damer som bodde i nytt 50+-boende och som nu startat företag utifrån boendet och behov hos dem själva och andra av vettig sysselsättning. Heja! De håller föredrag, och en av dem är också DJ.

Själv funderade jag i morse på om det kan finnas något jag kan göra här på gården, förmodligen gratis men ändå. Idag kan jag städa sovrummet, det sparade jag igår när resten dammsögs och vädrades. Och jag kan plocka bättre ordning på alla mina böcker. Jag lade ju in ett antal barnböcker på bokbörsen häromveckan, och har redan sålt några av dem, bl a "Achmed och guldslanten" - som jag tyckte såg tidstypiskt fördomsfull ut på omslagsbilden. Säger troligen mera om mig än om boken som jag inte läst, vad jag kommer ihåg.

Andra skriver böcker om sitt elände, och jag försöker skriva, samtidigt som det gör ont att gå in i allt som hänt. Terapeuter och förståsigpåare menar att skrivandet kan ha "ett terapetiskt värde" - vad gör då allt bloggande med oss alla? Tänk om det faktiskt är nyttigt att blogga, också. Jag tror att det är det. Bilden är tagen i somras, just nu har jag bleka vintertår, men försöker komma ihåg att det kommer en vår, med eller utan nagellack!

rastlös?

Ibland fastnar jag i ord, "rastlös" t ex - vad betyder det? Jag är aldrig så rastlös som när jag enbart har "rast"! Kommer det av engelskans "restless" - utan vila, utan ro? Någon som vet?

Rastlös är jag hur som helst idag, det är fortfarande för kallt att gå ut och ärtsoppan kokar på spisen, det är hyfsat städat och undanplockat - så jag är rastlös...

Frihet att välja, Birro och Gud

Läser Birros blogg, där han talar om den svalkande hand han förnimmer när han slutar planera varje nästa steg och enbart är närvarande varje ögonblick, ett i taget.

Om det som för honom är Gud, det som jag känner igen som något som händer när jag släpper taget, slutar förvänta mig något - då får jag något.

Som när jag gav upp hemlighållandet och den anonyma hemliga bloggen (!), och skrev om mig och den verklighet jag lever i just nu i den öppna bloggen - då fick jag kontakt med min bonusdotter från längesedan! Jag fick glädje och kärlek, där jag bara var öppen för vad som komma skulle.

Men det är inte så ofta jag är så modig - min rädsla är ofta större än min närvaro och medvetenhet... Och inse att det liv jag har idag har jag också valt. Tänk om jag kunde följa mitt eget råd till andra - om du fattar felaktiga beslut, gör om, fatta ett nytt beslut, ett annat beslut. Det kan du göra så länge du lever. Än väljer jag inte att leva som jag lärde. Kanske i morgon?

Stjärnhimmel

Var just ut en hundsväng - minus 16 och den allra vackraste gnistrande stjärnhimmel däruppe. Jag stannade i mörkret och vände ögonen uppåt, och bara SÅG. Gör det du också!

Synops(is)

Synopsis kan också heta synops lärde jag mig häromdagen av en inspirerande författarcoach på nätet, Ann Ljungberg, www.ordenrunt.se.

Hur skulle min synopsis se ut? Kanske så här, i någon sorts kronologisk ordning :

Första barnet, efterlängtad, besvärlig förlossning, liten liten och inget hår, stort huvud, 1942

Foto drygt 1 år gammal i mormors potatisland

Dockorna Kultamanka (tras-) och Tina, den fina som nästan var för fin att leka med, från moster i Amerika, PK-tuggummin därifrån också

Fotografi när kusinen och jag skulle åka till kollo

Foto på alla småningom fyra systrarna sittande bakom varandra – jag allvarlig, övriga leende – vi var fyra flickor, fyrväpplingen, på fyra år

”Pannan” (öknamn i skolan, fick inte klippa lugg), bra betyg, duktig flicka 

Ensamhet

Hästhagen, killar och tjejer

Ölhallen där pappa var ofta, alla gräl, hälla ut brännvin i diskhon, bristen på pengar, mamma som var ”utsliten”, pappa som drack, mormor som pratade skit om farmor, hemligheterna mormor hade som inte avslöjades förrän efter hennes död, jag alltid väldigt mycket STORASYSTER, hjälpte till, läxade upp pappa, såg till att han lade sig att sova när han var full, jag höll för öronen när föräldrarna ”bråkade” för att inte höra – och är tämligen döv idag

”Fnattans” rum på vinden hos borgmästaren – där var vi ett gäng tjejer ur gymnasieklassen som drack vin och pratade om livet

Fiket vi satt på när det var rast

Parken, jag var inte populär, inte särskilt dansant, inte snygg enligt tidens ideal = inte ofta uppbjuden

Träffade J på sommarjobb vid 17 års ålder, tog studenten, giftermål, gå till Kungs för tillstånd, fort bort hemifrån, sekreterarutbildning (gick också fort)

Barn snabbt, tre söner på fem år under 60-talet

Hemmafru i nästan 10 år, dagiskämpe, hemmajobbande korrekturläsare, uttråkad av barnumgänget

Studier i nordiska språk, förödmjukad av lektorn efter presentation av ”Kvartetten som sprängdes” - slut på studierna

Jobb heltid via kompis, "dagpappa” till sönerna i form av ung,  bra kille tills de kom in på dagis/fritids. Jobb som utvecklades, barn som växte upp, yngste sonen med någon icke-diagnosticerad utvecklingsstörning, man som jobbade mycket, åka till landet varje helg, kompisar, bonusdotter (väns barn),  tonåringar - en hyfsat OK, en struligare, en som inte ville leva under en tid (något som tack och lov gick över) – tristess i äktenskapet, upprepad otrohet från min sida

Resor, utbildning i USA och Frankrike, bytte jobb till en myndighet som lades ner efter kort tid, egen företagare, 10 års ”inre slit” för att ensidigt komma fram till beslut om skilsmässa

Kärbo/sambo med den man jag då varit otrogen med till och från i nästan 20 år, efter skilsmässa för oss båda, bostadsletande, min skilsmässa OK, hans mera katastrofal

Hans kroniska obotliga sjukdom som upptäcktes parallellt med ovanstående, hans och min rädsla, huset vi skaffade tillsammans inkl katt (det som jag kallade ”min plats på jorden”), jag slutade nästan helt att jobba för att vara med honom

sedan

BÖRJADE JAG SPELA PÅ INTERNETCASINO för idag drygt sex år sedan –  av ågenst? av tristess? - jag vet inte, men jag vet att det både var spännande och skapade än större ångest, skuld och skam, dubbelliv, lögner, självförakt. Lånade pengar ur egna företaget, hos låneinstitut av olika sort, spelade bort dem – lånade igen, löstes ut ur det sommarhus fd maken och jag ägt, spelade bort, förde över kärbons och mitt gemensamt ägda hus helt på honom som ”betalning” för lån, spelade bort – stal pengar från hans företag, sålde hans aktier, spelade bort

Försökte på eget initiativ få hjälp via sk gruppterapi KBT på Beroendecentrum – genomförde programmet, men slutade inte spela

Han friade, den 4 november 2009 – bubblan brast när jag talade om hur allt låg till

Han gjorde slut dagen efter, kunde ju inte lita på mig...

Jag fick bo kvar i huset ensam över vintern med katten, han behöll lägenheten i stan (som var resultatet av ett byte av hans gamla lägenhet)

Jag flyttade ut (katten följde med, men dog kort tid senare skadad av en hund) med minimum av tillhörigheter till ett hus hyrt av en av mina söner, på landsbygden, isolerat, utan bil, i höstas till ett annat mindre hus på samma gård – fortfarande inte något som känns "hemma"

Kontakt med Socialtjänsten senare i november 2009 för att försöka få behandling för spelmissbruket på ett behandlingshem, med personligt framträdande inför sociala delegationen – hänvisades enbart till samma KBT-program som jag redan genomfört – överklagade till Förvaltningsrätten, ett halvår senare avslag...

Snurr med inkassobrev, indrivning via Kronofogden, förbehållsbelopp att leva på

Sökte läkarhjälp i oktober 2010 för akut depression, ångest och spelmissbruk – fick antidepressiv medicin och kontakt med terapeut, 5 gånger till att börja med, ytterligare 5 efter begäran. Spelar fortfarande, men sällan och för (av nödvändighet) lite pengar, är något mindre deprimerad, har slutat med medicinen som gjorde mig avtrubbad i alla hänseenden och har tre möten med terapeuten kvar...

Fortfarande inga pengar och inga transportmöjligheter – jag är beroende av min bästa vän, min fd man, mina systrar, mina söner – inte storasyster längre – kan inte ta mig hit och härifrån på egen hand t ex. Hundpassningen ”betalas” med kost och logi och ibland lån av bil och ett par fina vantar eller något annat jag behöver. Vi pratar om medberoende...Jag är oftast ensam.

Jag har noll självkänsla, tycker inte om mig, pratar med mig för att ta mig utanför dörrarna, bästa vännens hundar är en stor hjälp, liksom hon. Skrivande, hittills för byrålådan eller bloggen, hjälper mig också att hålla balansen

Positiv konsekvens är att min kontakt med fd man, systrar och barn blivit tätare och bättre – de ställer alla upp på de sätt de kan. Positiv är också min viktnedgång, minus 13 kilo på ett drygt år. Metoden rekommenderas dock inte (den är plågsam, och man blir skrynklig både här och där)...

Positiv kontakt med kvinnlig förhörande polis angående de sk förbjudna lånen i mitt konkursade företag - ”men kom igen!” utbrast hon när vi pratade – och ringde på åklagaren som kom i Birkenstock-sandaler och fixade strafföreläggandet med bötesbelopp på direkten, ”så att jag skulle slippa ta mig in till Ekobrottsmyndigheten igen”.

Och positivt är att mina hemligheter inte längre är några hemligheter – eller inte så många och inte så viktiga i alla fall, det är skönt, det finns inte så mycket kvar att avslöja. Jag fyller 69 år i morgon.

kontaktannons

Fantiserade om att skriva en kontaktannons, ärlig dylik:

Spelmissbrukande (törs inte skriva fd här, men jobbar på det) frånskild kvinnlig pensionär, tämligen skrynklig och grå till både själ och kropp. Jag fyllde nyss 69 år.

Gillar att läsa, skriva/blogga, äta god mat och dricka gott, vin eller en mycket torr Dry Martini eller bubbel av torrt slag. Fd hustru, fd kärbo, fd konsult med eget företag, fd rödhårig - fortfarande mamma till mina tre vuxna söner och storasyster till mina två systrar. Och god vän. Farmor till tre ganska tonåriga barnbarn, älskar dem, men behöver inte se dem varje vecka. Fortfarande frisk.

Att plocka svamp och vara ute i naturen är en årstidsbunden favoritsysselsättning, loppis och auktioner likaså när någon kan skjutsa, jag har ingen egen bil. Min ekonomi är i botten, kronofogden tar vad han kan för mina skulder. Bor på landet utanför Norrtälje, i hyrt litet hus.

Jag är ibland extramatte till ett par cocker spaniels och jag har haft katter i mitt tidigare liv.

Jag tycker om att vara ensam, men inte så permanent som just nu. Vill därför ha kontakt med en man som står ut med ovanstående (men inte har egna missbruksproblem, jag slåss tillräckligt med mina), som har bil, är trevlig, hyfsat frisk och av lämplig ”årsmodell”, social (men inte beroende av ständigt sällskap av mig eller andra människor). Tycker du dessutom om att laga mat och vill bjuda mig på en middag ibland tackar jag inte nej!

Svar till ”före detta, och fortfarande”

Kan ovanstående vara något? Undrar vem som skulle tända på den beskrivningen? Förmodligen en ”felaktigt galen” person, någon som vill hjälpa världen eller mig, någon som inte har hittat något bättre än denna ”nitlott” (kärbons kusins beskrivning av mig).Eller finns det normala män därute, som vill umgås med en normal kvinna som jag!?

Hundar och snö

Tidig morgon igen, hundskall och en bil som passerade. Kan man be grannarna börja jobba lite senare på morgonen? Förmodligen inte. När jag släppte ut hundarna smet de iväg mot stora vägen - liten, men tillräckligt stor för snabb trafik. Ut och vissla och ropa och småningom kom de ju tillbaka. Sedan klädde jag på mig ordentligt (minus 16) och vi gick en lång och hoppades jag tröttande promenad, de sprang över gärdena och såg tack och lov inte rådjuren långt borta. Jag blev trött, inte jyckarna!

Jag såg havsörnen. Den är stor.

Så fick jag in den ena och "snöade av" honom, den andra ville fortsätta pulsa i snön, farligt nära ån med änderna, kom till slut hem och då smet den första ut - och kom tillbaka nästan lika snöig. Hårtorken fram, den gillar de. Men just nu är jag trött på hundar och snö, de tycker det är vansinnigt roligt att plöja fram som små plogverktyg, det tycker inte jag. Efteråt - när jag tittar på dem och deras glädje blir ju även jag lite glad...

Vilken energi!

Ibland går det fort när jag gör något på bloggen - nyss blev det bara en rubrik... Och det var inte min energi jag ville kommentera, utan Åsa Hellbergs - hon skriver några rader och tankar varje dag, flera gånger om dagen och har många följare och kommentarer. Hur hinner och orkar hon?

Själv har jag just bytt sökmotor till Google Chrome "slut på väntandet" enligt reklamen - och jag gör inte annat än väntar, så jag går nog tillbaka till "gamla" Google på Internet explorer. Trist när saker inte fungerar som utlovat!

Min energi är inte särdeles hög idag, väcktes halv 7 av två skällande jyckar - de trodde de hörde något utifrån. Så på med kläder efter väderlek och ut med dem, och ner i källaren för att sätta på värmefläkten och tina upp vattenröret som fryser varje natt - men inte under dagen. Antar att det handlar om att jag då spolar vatten med jämna mellanrum.

Änderna har hittat tillbaka till ån när isen släppt lite och aningen öppet vatten finns, och de senaste dagarna har några svanar flugit förbi och letat öppet vatten. Strömstaren har förhoppningsvis hittat detsamma annanstans, eftersom jag inte sett honom/henne på någon vecka.

Har städat garderob och slängt ett flertal gamla BH-ar - varför jag har sparat dem är fullkomligt obegripligt, de passar inte längre i storlek, och var tämligen gulnade och trista. Nu är de borta, liksom ett par sköna men håliga sockor. Jag får be syrrorna sticka nya åt mig, golven är kalla i huset, och mina tofflor är oftast någon annanstans än jag när hundarna är här, de stjäl tofflor och gömmer dem så fort de kan.

Nu är de 546

Snacka om sönderläst och älskad! Det finns flera, i bättre skick - jag fortsätter i morgon.

Lunch och sedan?

Champinjonsoppa (påse) uppiffad med färska, klyftade, lättstekta champinjoner - gott. Knäckebrödsmacka till. Hundarna sover, utmattade av utevistelse och bus i snön. Jag har just inget att göra - en banankartong med barnböcker borde fotograferas och läggas in på Bokbörsen, men jag ids just inte...

• Sysslolöshet är farlig för en spelare - har man inga pengar att spela bort så kan man alltid spela "på låtsas" och jag tror det är lika illa - samma saker sätts igång i hjärnan även om vinster/förluster inte är verkliga. Så, på den gamla boklådan och damma av barnböckerna. Vad sägs om "Anne-Marie möter våren" av Gerda Ghobé. Eller "Allt händer hos Oskarssons" av Martha Sandwall-Bergström? Om inte annat väcker de gamla minnen...

Lyckades lägga en punkt framför texten och får inte bort den!



524 böcker

Jag har använt morgonen till att lägga in ytterligare böcker på Bokbörsen - nu har jag 524 stycken under säljarnamnet "kultamanka" - titta in där! Där finns allt mellan himmel och jord, bra böcker, dåliga dito, psykologi, personlig utveckling (!), engelska, franska böcker, inbundna och pocket, konstböcker, örtböcker, blomböcker,  gamla och nyare böcker. Kolla.

Hundarna är just nu ute och busar med två andra grannjyckar - utan mig, men med två mattar. Den ena matten matar parallellt 30-talet kor!

fruset vatten

Is - ja! I vattenledningen från källaren in i huset... Nattskjorta, Björnkläder-fleece, stövlar och ficklampa, ner i källaren och på med fläkten som erfarenheten ställt där. Det tinar småningom. Erfarenheten har också fyllt på en vackert röd Gusum-kaffepanna med vatten, ifall att. Så te fick jag.

Klockan var halv 7, nu är tekoppen tom och hundarna utfordrade, DE ligger och slösover efter en kort skällsejour ute, jag sitter här och skriver.

I morgon är det dags för audiologen och ev nya hörapparater. Ska bara hitta Lasarettsgatan i Norrtälje först, på nätet. Och slå in ytterligare en såld bok, ni har väl hittat till Bokbörsen - gör det, där finns massor av bra och billiga böcker som längtar efter att bli lästa! Titta noga på bilden, det sitter en trädklippare däruppe!

Död omkring mig

Söndag, flera gånger idag har jag på webben träffat på ord om “Dear Zachary”, som lär ska gå i TV ikväll?Den verkar mycket bra och mycket otäck. En dokumentär som får alla att gråta...

Jag tänker på ovanstående och jag tänker på Egypten, och på mammam vars son nu är hjälten som startade revolutionen, en mycket död hjälte. Liksom Zachary ovan, som kanske inte var hjälte men väl är död.

Mycket död i mina “utkanter” på sistone: fd makens vän, min vän som varit död ett år utan att jag visste, Bodil M´s “privata och personliga” sorg, som kanske är det som gjort att hon just nu inte delar med sig av sig, Zachary, levande död som hos den ingifta strax 100-åriga mostern utan kontakt med omvärlden, eller hos vännen med Parkinson, Lena Nyman.

Jag lever och jag gnäller, jag tycker synd om mig för att jag gjort mg spelberoende och därmed fattig och skyldig, och skuldtyngd. Med öm rumpa lever jag och gnyr. Jag är tacksam att jag lever, kanske blir jag någon gång tacksam också för det elände jag fixat alldeles själv. Där är jag inte än.

obönhörligt

Jag läser Åsa Hellbergs blogg och en kommentar som talar om hjälplöshet - och då kommer jag ihåg något från "nattens drömland" - obönhörligt, eller obönhörlighet. Ord som fanns hos mig innan jag somnade och som jag ville minnas till nästa dag - idag - för att titta mera på! Kom inte ihåg detta förrän hjälplöshet hjälpte mig (häpp!).

Vad är obönhörligt? När jag grunnade före sömnen handlade det om "något/-n som inte hör bön, bön som inte hörs av någon, som inte är hörbar, som är låst och fast och ohjälpligt oflyttbart". Något om att det inte ens är lönt att be en bön. Ohjälp/hjälplöshet och obönhörlig har med varandra att göra uppenbarligen. Vad vill jag med detta, vet inte. Något är det.

Så här gör man

Igår kväll visste jag inte hur man gör för att klistra in text skriven annanstans på denna dator - nu vet jag. Man högerklickar. Om nu någon annan inte visste det!

Spegel vid sängen

Vaknar tidigt denna söndagsmorgon, och det första jag ser när jag kliver ur sängen är min nakna kropp. Jag har huvudvärk också. De 13 kg jag gått ner sedan i fjol SYNS, i form av frånvaro. Jag är skrynklig där jag förut var lite rund, visserligen har jag numera mera midja, men vaddå?! Och som sagt, baksidan är färggrann fortfarande. "Du måste bygga muskler" säger bästa vännen...

Att jag har svårt att veta vem och vad jag är "inombords" det vet jag ju sedan länge, men att inte känna igen sig vid titt i stor spegel! Jag behöver alltså hitta tillbaka till mig själv inte enbart i själen, utan också bekanta mig med min kropp!

Och det en kall söndag, med ont i huvudet som om jag hade druckit de Dry Martinis jag drömde om igår kväll. Det gjorde jag inte!

Hur gör man?

Jag hade skrivit en text och ville föra över den till bloggen från ordbehandlingsprogrammet - men fixar det inte.Har kopierat den, men kan inte ta hit det. I min dator ser jag "Edit" där upptill, så att jag kan "paste", men inte på den här.

Så ni som ev tittar in här får leva utan den texten - ni överlever, så bra var den inte! Lite lördagskvällsblabla för att slippa titta på Melodifestivalen. Och om att jag just nu gärna hade druckit en Dry Martini (very dry) om jag hade haft någon. Och så lite om hur man klipper sin lugg, rakt in och uppåt, inte från sidan - det funkar! Syrror är bra att ha till mycket, bl a få hårklippningstips av. Nu blir det en kopp te och en bok, plus en macka med lemon curd. I brist på annat godis.

nycklar till diverse hem

Idag räknade jag de olika bostadsnycklar jag bär omkring på - till huset där jag bor (som ännu inte är hemma), till bästa vännen, till fd mannen, till fd kärbon (som han ska ha tillbaka, fick dem av bästa vännen igår från när hon bodde där ett tag), till vännens dotter där bilnyckeln finns som jag ska hämta på måndag...

Fem hem. Ska just nu sova ett par nätter i mitt eget fd hem, ensam. Det är skönt, konstigt hemvant och ändå inte. Nästa vecka är det dags att transportera mig, hundar och alla tillbehör, till landet och snön, och träffa värdinnehunden som lekkamrat.

refuserad

Tja, är  jag författare så kan jag refuseras - och alldeles nyss fick jag ett mail från Newsmill, att man "valt att inte publicera min artikel" - min rubrik var "Missbruk, skam och öppenhet" och handlade om mina personliga erfarenheter av spelmissbruk, Newsmill hade en inbjudan till debatt apropå Spendrups öppenhet kring sonens missbruk. Det blev aldrig någon vidare debatt, tydligen är det inte enbart regeringen och lagstiftningen som struntar i spelmissbrukarna. Och för min del var det kanske lika bra att det inte blev någon publicering, jag var ju lite ängslig för hur nära och kära skulle gilla min öppenhet...

Texten har fyllt sitt syfte - för mig - jag fick ur mig ännu en komprimerad berättelse om min väg in i spelmissbruket - ett sätt att hantera ångesten och skammen över spelandet och dess konsekvenser, för mig och för närstående.

Det hade möjligen varit intressant att få en motivering till refuseringen, men, jag får fortsätta att skriva utan den. De senaste dagarnas skrivande har gjort något med mig, något som jag hoppas stannar kvar ett tag åtminstone. Kan det vara glädje, kan det vara en spirande liten självkänsla igen, kan det t o m vara stolthet över att jag var modig nog att skriva, modig nog att skicka in, modig nog att faktiskt inte låta mig nedslås av refuseringen - som man tog tre dagar på sig att bestämma sig för på redaktionen för Newsmill.

Ta bort, ta bort!!

Har just tillbringat en halvtimme med att försöka få bort annonser av typen "Filippinska kvinnor söker män" från min blogg; vet inte om jag lyckats genom att inaktivera den kod som anger vilka områden mina bloggar handlar om, byggd på ord som "terapeut", "ensamstående (antar att det är därifrån som dejting-annonserna kommer från) etc - jag ger GooglE Ads en chans till.

Terapi-annonser går väl an, men att bidra till vad som för mig ligger snubblande nära kvinnoförsäljning vill jag inte. Speciellt inte om rubriken på annonser säger "heta filippinskor" på engelska! En titt och annonsen är fortfarande kvar, de får en halvtimme - sedan avslutar jag det konto jag öppnade idag.

Ad Sense-annonser

Med ett "d" till i rubriken ovan skulle det ungefär innebära "lägg till förnuft" - kanske är det det det (många...) handlar om när jag i anslutning till mina texter ser annonser för "spelberoende+alkoholproblem", terapier av olika slag etc. Det är närmast djävulskt genomtänkt, stör mig ganska så mycket.

Detta är emellertid första dagen med mitt Ad Sense-konto, får ser om det kommer några annonser jag gillar att ha i min blogg! De som visas idag bidrar inte precis till att öka mitt välbefinnande, och knappast andras heller, de som eventuellt tittar in och omedelbart påminns om eget eller andras elände! Om detta är smart marknadsföring vet jag inte, någon tror uppenbarligen det.

Men, kanske hittar någon en terapeut som kan bli en hjälpsam kontakt, och då är det bra. Själv har jag de senaste veckorna varit trekvart varje tisdag hos min psykodynamiska terapeut (betyder att hon ser till "det hela", och inte kör KBT (kognitiv beteendeterapi, som är trenden just nu) - om någon vill veta vem hon är berättar jag gärna.

Hundarna och jag har varit ute en vända till, och är glada att vara inomhus. Tralala, för att prata med min favoritinspirerare Åsa H!

Tid, självförtroende, distansjobb, pengar!

Jag är inte någon särdeles kreativ person, vilket t ex kan belysas med att jag inte kommit på något bra sätt att tjäna pengar hemifrån, trots att jag funderar över det så gott som dagligen. Liten pension och stora skulder går inte ihop!

Vad kan jag?

Skriva, kanske på uppdrag, skriva rent, korrekturläsa (görs det numera?), städa hyfsat men inte så gärna, hundpromenera (grannens hund!?). Prata, jag har en bra röst men är inte så förtjust i telefoner – mest kanske för att samtalen det senaste året inte alltid varit så roliga.

Eftersom jag bor ”långt från ära och redlighet”, dvs långt ute på landet i Norrtälje-trakten, och inte har någon bil, behöver jobbandet ske hemifrån. Kanske via internet? Hurdå då?

Har någon därute i cyber space en bra idé tar jag den gärna till mig, om det är en juste verksamhet.

Att sälja mig själv, dvs vara så full av självförtroende att JAG (och därmed andra) tror på mig när jag beskriver vad jag är enastående duktig på, har jag aldrig varit bra på! Och just nu är mitt självförtroende ganska nergånget. Mitt dåliga självförtroende, skam och skuld och skulder är förnämliga ”offerkoftor”, slitstarka som oförstörbara nylonstrumpor! (Fanns de någon gång förresten?)

Jag vill ha något att göra, jag har tid och jag behöver pengar, så enkelt är det. Mitt skrivande tar tid när jag väl kommer igång, men ger inga pengar.

Kanske ger det i stället självförtroendet en skjuts åt rätt håll. Det är värt mer än pengar!

Skriverier

Sverige lär vara ett land av författare (kvinnor mest). Alla blir naturligtvis inte utgivna, vare sig av etablerade förlag eller egna dito, men de skriver. Bloggar, skriver brev, inlägg, manus. Det gör jag också, men inte förrän jag såg en hemsida från ”författarinnan Anitha Östlund” insåg jag att det är jag själv som avgör om jag är författare (gillar könsneutral(?) etikett bättre) eller inte. Så, från och med nu är jag författare.

Jag författar skriverier, inte i någon särdeles ordnad form, bloggar, en sida här och en sida där. Jag hade som ambition från i onsdags förra veckan att skriva två sidor varje dag – och om jag slår ut mitt skrivande den här gångna veckan så stämmer det nog ganska bra! Jag är förvånad.

Där tog det slut. Skrivandet. Fingrarna stillnade på tangenterna. Jag är hundvakt och lånar vännens dator, sitter vid ett skrivbord med en stor klaviatur framför mig. Jag har alltså alla yttre förutsättningar att skriva. I huset där jag bor har jag min lilla lapbook, klaviaturen är förstås också modell mindre, jag skriver ofta fel eftersom det går fort och blir därmed irriterad. Och slutar att skriva. Här slutade jag utan irritation – och fortsatte att skriva om att jag slutat skriva. Ibland är livet absurt i överkant.

Offerkoftor och annat

Idag är en dag som lämpar sig för att skriva. Vädret gör att jag inte vill gå ut mera än tvunget (med hundarna), jag har städat färdigt för ögonblicket, jag har två böcker olästa – men jag började på den ena igår kväll och den verkade trist, så jag vill inte veta ännu om den andra också är trist. Inget att skylla på alltså.

Jag läser Åsa Hellbergs blogg, Åsa är coach, författare och inspiratör, klok och arg ibland och rolig. Hon använde häromdagen ett ord som gav genklang i mig – ”offerkofta”, något varmt och mjukt som omfattar hela mig och gör allt utanför koftan oviktigt – i den kan jag tycka hur synd om mig själv som helst! Jag ”grottar mig i nitlotten” (Åsas formulering), i stället för att titta på de vinstlotter som också mitt liv har. Min (och Eriks i Danmark) formulering är ”jag är hellre deprimerad än… (gläder mig åt mina vinstlotter, t ex)”.

En ovärderlig vinstlott är min fysiska hälsa. Jag är frisk, i kroppen, var det åtminstone i oktober vid läkarkoll. Just nu är min rumpa blåslagen efter ishalka och hundpromenad kombinerat, men det går över.

Jag är också tämligen döv, det går att få att fungera med hörapparat(er). Besök hos audiologen nästa vecka ger kanske besked om det finns bättre teknik än den jag har i öronen nu.

Andra vinstlotter jag behöver påminna mig om är min familj  och min bästa vän. Att tänka en tacksamhetens tanke åtminstone någon gång om dagen är en god idé, som jag alltför ofta glömmer bort. Min ”bonusdotter” från häromdagen i bloggen är en annan vinstlott, liksom min vänskap för många år sedan med hennes mamma som nu är död.

Själv fick jag beteckningen ”nitlott” av en kusin till min fd kärbo – och tyvärr besannade jag den etiketten genom mitt spelmissbruk– men jag vill banne mig inte ge den lurken rätt i fortsättningen!

Jag vill ta mig åt vinstlott-hållet på alla de sätt jag kan, med hjälp av alla som vill och kan.

snökaos - igen...

Det snöar vintertid i Sverige och ändå blir vi alla, framför allt bussbestämmare och gaturenhållare lika överraskade varje gång. Idag t ex - ett snökaos i Stockholm som SMHI förvarnat om i flera dagar - bussarna står stilla, jag och alla andra gamla tanter pulsar fram på trottoarerna när vi av olika anledningar måste gå ut. Min anledning just nu är två med jämna intervall kissnödiga hundar. Några längre motionsrundor blir det inte frågan om.

Och någon publicering av min text på Newsmill blir det uppenbarligen inte heller frågan om, den sk debatten om "missbruk och öppenhet" verkar inte just bli någon debatt, 3 artiklar hittills, och min text med personlig erfarenhet av både det ena och det andra ligger i någon hög på redaktionen. De ville ha en bild, jag mailade över den som pryder bloggen (jag vet, inte särskilt bra, men av någon anledning har jag väldigt få bilder av mig själv!) och där tog kommunikationen slut. Trist. Men, vem vet, kanske händer något - bara det slutar snöa! Det mesta kan man ju förklara med att det är snökaos.

"Bonusmorsa"

Idag blev jag alldeles oväntat påmind om att jag under en tid för länge sedan hade en bonusdotter, om man nu får kalla en god väns dotter så. S bodde hos oss när hennes föräldrar bodde långt borta - och hon hade upptäckt min blogg och läst den lite i smyg.

Men idag slutade hon smyga - hon som jag! Jag blev så glad att hon kontaktade mig och hastigt berättade lite om hur livet är idag och hur det varit - för henne och hennes familj. Sorg och glädje, som för oss alla. Nu får vi bara se till att träffas också, efter alla år! Kram och tack för att du hörde av dig, S!

Sanningen gör dig fri

Igår skrev jag en ännu inte publicerad artikel i Newsmill, apropå debatt om öppenhet om missbruk. Jag vet inte om jag ska ångra mig, om släkt och andra som känner mig kommer att tycka att jag är ännu mera korkad än de hittills varit övertygade om..

Det kändes bra att skriva om mitt spelmissbruk, och att snudda vid konsekvenserna. Nu är min anonyma hemlighetsblogg definitivt överspelad! Jag har "predikat" öppenhet i mitt konsultjobb i alla år, men lyckats hålla spelandet hemligt ända tills häromåret då hela livet kraschade.

"Sanningen ska göra dig fri", lär det ha stått över ingången till oraklets i Delphi hus - ungefär. Det är sant än idag, sanningen gör mig fri. Nu är jag fri sedan kraschen, fri och olycklig, ensam och fattig - FRI.

Inget låtsasliv längre, nu är livet verklighet och inte flykt. Det gör ofta ont. Och är ofta skittrist. Och det händer tyvärr fortfarande att jag spelar lite. Terapi och vänsamtal hjälper mig att avstå. Jag börjar inse vad det innebär att vara narkoman, eller alkoholist - och jag är tacksam att jag "bara" är spelmissbrukare.

inte glad - men gladare

Kan man vara det?
Jag har just ätit en jätteportion pasta Carbonara som var perfekt. Men framför allt har min gamle vän berättat att han inte röker sedan nästan 100 dagar och att han numera promenerar varje dag! Då blev jag gladare.
Proppmätt är jag dessutom, men det lär gå över framåt eftermiddagen och ytterligare utevistelse med mina hundkompisar.

Tung av sorg?

Vägde mig nyss, 1 kg plus sedan i förrgår, utan mat- eller dryckexcesser! Syns sorgen på vågen likaväl som stressen under det senaste ett och ett halva året fått mig att gå ner 12-13 kg!?

Inte vet jag, men jag vet att igår var jag tyngd av sorg och ledsenhet hela dagen, idag känns det aningen lättare, men vågen säger något annat.

Jag och mina fyrbenta terapeuter ska strax ta ännu en promenad, därefter ska jag äta lunch med en gammal vän - och jag ska INTE väga mig mera på ett tag!

Marcus Birro funderar i sin krönika idag över när det var han blev gubbe, över en natt - jag är gumma, det tog lite längre tid men är mycket påtagligt just nu. Fast gumma låter lite gulligt, tant är jag inte heller, vad är jag? Gammal kärring? Nej. Åldrande kvinna, kanske. Någon dam har jag aldrig varit och lär inte bli, och tjej är man ju inte längre vid 69. Så vad? Rynkig är jag, och skrynklig, och grå, lite rödögd av gårdagstårar, stel i kroppen, och osäker på fötterna (beroende på halkan på hundpromenadvägen). Och ganska ledsen, oftast.

Hur kul är det på en skala? (För att använda ett ganska främmande språkbruk.) Minuspoäng på min skala.

hemlighetsbloggen

Min hemliga (?) blogg lägger jag härmed ner, orkar inte skriva på två ställen och klarar inte riktigt av att separera inläggen (se nedan)! Det får räcka med en avstjälpningsplats. Denna.

Ensamstående förälder - till mig själv

Tisdagen var terapeutdag - jag var visserligen bara där tre kvart på morgonen, men det räckte hela dagen. Jag var totaltrött, kände mig bombad hela dagen och visste inte riktigt varför. Så det var nog bra...

Jag tror att det var sorg igår. Alla sorters sorg, men framför allt över det liv jag alldeles själv skapat och försöker leva just nu, varje ögonblick. Det är plågsamt, det är inte vad jag vill ha - men när bästa vännen frågar "hur skulle det se ut då, det du vill ha?" - så vill jag inte ens börja fantisera.

Ännu en variation på temat "jag är hellre deprimerad än..." antagligen. Men jag orkar inte drömma, törs inte tro att jag ska bli glad igen, ofta.

Jag är rädd för  ålderdom och ensamhet, rädd att aldrig mera bli smekt och omhållen av någon som älskar mig och som jag älskar, jag tittar på mina skrynklor, min just nu blålilagröngula rumpa (efter halkandet häromveckan), mitt gråa hår. Varje klippning hos frisören gör mig häpen, det där som ligger på golvet, är det mitt hår!?

Och trots att jag är ensam och börjar bli mer och mer klar över att det aldrig blir du och jag igen, min älskade - så vill jag inte ha någon annans runda mage mot min, jag vill inte ha några främmande händer på min kropp, inte en okänd mun mot min - jag vill ha dig och din gamla, vana kropp och dina goda händer. Det får jag inte.

Just nu är jag ensamstående, jag är enda föräldern till mig själv, det är bara jag som tar hand om mig, som ibland orkar trösta och lugna - jag saknar detta, att inte ha någon att luta mig mot, ingen som avlöser mig ibland i kampen om mig själv. Bästa vännen gör vad hon orkar och vill, det är gott - och jag vill ha dig!

Omålad kändis

Hal hundpromenad. Tillräcklig dock för att hundpojkarna ska kunna ligga och ta igen sig lite en stund. Tog av F kopplet utanför ytterdörren vilket räckte för att han glatt skulle kuta iväg och retas med "brorsan" som fortfarande var kopplad... F infångad gick vi in i huset, trötta allihop.

Har fd maken här över helgen, och det innebär att jag just inte skriver något. Inte hans fel, jag har bara inte ro och lust att skriva. Behöver ensamheten för att kunna samla mig något så när.

Men jag kan samla mig tillräckligt för att förundras över alla skriverier om kändisen Gyllings make-up-fria ansikte - att hon inte målar sig just för ögonblicket är tydligen något som bör intressera världen! Sverige är litet och långt borta från det som pågår runt om oss just nu, Egyptens allt mera desperata försök att hindra nyheter från att spridas t ex. En knivhuggen svensk journalist är ingenting jämfört med en omålad kändis!

Tidigt, segt, ömt

Hundpromenad halv 8, himlen kallt rödgul och isen på vägen lite sandig och frusen - det betydde att jag kom hem utan att ha ramlat idag. Rumpan är öm efter gårdagens fall, visste ni att man använder den till och med när man ska ta upp något från golvet, eller dra på sig ett par strumpor? Nu vet jag det, det är nästan omöjligt.

Frukost med titt på tidningarnas skriverier om Egypten - och här gnyr jag om min ömma bakdel...

Skrivhumöret vill inte infinna sig idag, men det lär man ju inte ska vänta på, så... Just nu har jag använt lite tid och minimal energi till att diska, torka bänken vid fönstret (också under kokböckerna) - utfodrat hundarna förstås tidigare så att de ligger och tar igen sig just nu - bäddat sängen lagom ordentligt, paketerat och frimärkt bok som ska skickas, lagt revbensspjäll i soja för långsam stekning på låg värme i ugnen senare idag. Funderar på (det tar ju också en liten stund) att koka mig en kopp kaffe och äta toscakaka från häromdagen, den välgräddade (kakan).

Jag är bl a Bodil Malmsten-blogg-beroende - läser hennes blogg varje dag och saknar den om den inte finns där - idag skriver hon om musik (och Telia men det kan jag bara hålla med om, det är inte kul) - jag inser att jag saknar min musik! Har ingen här. Skivorna är kvar i huset på landet hos kärbon, och själva spelanläggningen gick sönder strax före flytten - någon ny har det inte blivit. Önskar mig musik alltså, av god kvalitet - jag kan lyssna på radion jag har men musiken låter illa.

I sängen med "the boys"

Jag och hundarna har tillbringat natten i samma säng, hittade inte gallergrindarna som skulle stängt in dem i köket över natten. Nu är klockan drygt halv 9 och vi har varit ute, jag har lyckats drutta på ändan två gånger trots att jag vaggat fram på den isiga vägen med ögonen fastklistrade i backen! Ändan höll för att drutta på...

Igår skrev jag tre sidor text, bl a en synopsis - publicerat i min anonyma blogg - och jag vet inte om jag ska ångra det eller inte. Bra att jag skrev dock, jag börjar ana att det skulle kunna skrivas en hel del om jag bara ser till att göra det!! Skit samma om det läses av någon annan än mig eller inte (nästan). Utmaningen är antagen!!

Födelsedagshälsningar på mailen, från företag som jag inte vill ha kontakt med längre. Presentpaket som väntat från bästa vännen, de ska öppnas nu! Killarna var tyst och försynt tillbaka i sängen när jag gick runt och undrade var de var.

Vännen fick mig nästan att gråta idag också, presenterna var två vackra tekoppar, som vi såg tillsammans häromsistens och tyckte om, och en lyxig handkräm. Hon känner mig, vet vem jag är och det är jag glad och tacksam för. Igår grät jag för det kort hon skickat mig, med två gamla vackra kvinnor som höll varandra i handen fortfarande efter ett långt liv tillsammans. Bilden gick rakt in i hjärtat mitt.

Jag läste nyss Birros inlägg om förlåtelse, och tror att jag börjar förlåta mig själv - lite och sakta. Kan min älskade förlåta mig?

Tidig morgon

Tittade på klockan, kvart över 9, redan? Och hundarna "sov", dvs de sprang inte runt och talade om för mig att de ville ut. Vi är i huset, på landet. På med de nödvändigaste kläderna, på med kopplen och ut. När vi kom tillbaka efter en rejäl promenad på isiga vägen var klockan i köket kvart över 8!

Batteriet i den vid sängen var stendött...

Så, nu vilar hundarna och jag äter en välförtjänt frukost. Det ser förresten ut att bli en fin dag, solen är både här och där på himlen. Vattenfallet i ån forsar, änderna väntar på att bli matade. Någon strömstare har jag ännu inte sett idag, han/hon vill inte trängas med andflocken.

vill inte, kan inte, törs inte, vill!!!

Läste just Lisas blogg "same old... onekligen" om hennes målsättning att skriva 15 sidor varje dag i det bokmanus hon håller på med - parallellt med graviditet, barn och familj... Och icke-potatisskalningskunnig man som är "inkompatibel med potatisskalare".

Utmaningen är inte att skala potatis, det kan jag - men väl att sätta ett mål för mitt skrivande varje dag. 15 sidor är väl mycket - men någon sorts skiss över tankegångar och funderingar kring innehåll och 2 sidor varje dag. Måste jag börja idag? Som sagt, syrran frågade mig igår "när ska du börja skriva", det är dags. Räknas bloggandet?

Lisa ovan har också ett bekännelseinlägg varje vecka, där hon summerar hur det gått med skrivandet, har hon gjort det hon föresatt sig, blev det hyfsat eller urdåligt eller kanske t o m bra? Det är också en utmaning väl värd att anta. Gör jag det?

Den första februari har jag inte skrivit just något - hade "tappat bort" det här inlägget... Är just nu i huset, med vännens hundar för att hon ska få lite ledigt ett par dagar. Terapeuten idag, ledsen där och efteråt alldeles utmattad - inte mer dock än att jag gillade Leif GW Perssons "kåseri" där han tyckte det var dags att sluta "kälta" om Stieg Larssons pengar - jag vet mig inte någonsin ha sett det ordet skrivet, men visst känner jag igen det och vet att det  betyder "tjata" - min vän visste inte det, hon är bördig från Skåne. Är Persson dalmas?

"Kinka" är ett annat sånt där ord. Gnälla betyder det för den som inte vet.

Jag törs inte besvara frågorna till mig själv, det blir så allvarligt om jag säger att "ja, jag ska skriva två sidor varje dag och redovisa hur det gått, för mig själv och för världen". JA! Jag tänker dock inte redovisa innehållet förrän jag tycker att det finns över huvud taget, eller tala om vad manuset handlar om - jag höll på att skriva "boken", så pretentiöst!! Fast kanske är det just pretentiös jag ska vara, inte självkritisk som vanligt. Det blir inte så mycket skrivet om jag är på det självnedgörande humöret.

Lisa är förresten också "utvecklingsförstörd", hon hänförde det bl a till att hon inte har glasögon trots att hon ser illa och det förstod jag nog inte riktigt. Men utvecklingsförstörd är nog jag också, allt jag gjort genom livet för att försöka utveckla mig själv och begripa mig bättre. Det enda som hände var att massor av pengar försvann på kurser, seminarier, litteratur - kanske inte det enda, men med min nuvarande mentala och ekonomiska status känns det så. Något lärde jag mig nog också, jag vet bara inte vad. Samtalet hos terapeuten i morgon kanske bidrar med någon liten insikt...

Ägg som kallnar i ett diskställ är vackra tycker jag.