Numera är jag ensam i de flesta bemärkelser, separerad från min man och självvalt isolerad utom från några få vänner och familj. Vem är intresserad av detta? Inte vet jag, men en gammal väns kommentar kring mina tidigare bloggar som han hittat fick mig att skriva igen...
Jag har strukit det som inte längre stämmer i min profil, tagit bort mitt vinskålande fotografi från en trevligare tid - och det blev inte mycket kvar. De intressen jag fyllt i kändes inte längre aktuella, så även där blev det tomt. Och min/vår katt är död.
Det senaste året har varit plågsamt. Plågan finns kvar, men har dämpats något, när det värsta hade hänt överlevde jag ju.
Akut är oron för var jag ska bo om några månader, liksom ångesten inför att inte ha något vettigt att sysselsätta mig med i ensamheten. Det alternativ jag ägnat mig åt på senare år vill jag inte fortsätta med. Varje dag är en kamp att låta bli, trots att jag inte vill!!Skuld och skam försöker jag lägga på en ouppnåelig hylla där de inte gör mig illa varje stund.
Mycket av min tid går åt att försöka förstå mig själv, fortfarande. Ibland känns det som om jag hållit på med det alltid - utan att bli klokare! Tid är svårbegripligt det också, jag har samtidigt för mycket tid och för lite tid - jag är tillräckligt gammal för att begripa att det inte är så många år kvar av liv, och ändå kan jag inte bestämma mig för att använda den tid jag har på ett bra sätt. Ofta vill jag bara att dagarna ska gå så att de har gått.
Min bästa vän genom åren finns kvar, hon är ett stöd jag litar på och litar till - och försöker undvika att överutnyttja. Några gamla vänner har vågat sig tillbaka, trots min bryskt avvisande attityd, åtminstone för några månader sedan. Andra har jag lyckats skrämma bort. Mina söner, systrar och fd man är mig mera nära nu än på länge. Det är gott.
Kanske är det dagens ihållande regn som lockar fram min melankoli. I mitt huvud gnolar någon "skynda dig älskade, skynda att älska, dagarna mörkna minut för minut - tänd våra ljus, det är nära till natten, snart är den blommande sommaren slut" - och så är det ju. Tända ljus kan jag, till kvällen - skynda mig att älska är svårare, den jag älskade är inte min att älska längre. Vår sommar är redan slut.
Vem har ett litet vinterbonat torp med vedspis att hyra ut för längre tid - till låg hyra - ett hus som behöver en hyresgäst lika mycket som jag behöver ett litet hus. Nära någon sorts kommunikationer eftersom jag inte har någon bil. Var i Sverige? Det spelar inte så stor roll var - helst inte i mörkaste Norrland eftersom november snart är här!
Just nu är jag hundvakt, vi har varit ute i regnet och jag har två halvtorra cockerspaniels runt fötterna - de är ett mycket konkret hinder mot alltför stor självömkan. Det är också gott - och därmed är det slut för idag. Kanske kommer jag igen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar