Tidigare i veckan plockade jag svamp - kantareller, trattkantareller, gul och svart trumpetsvamp. Tog mig tid att grovrensa i skogen, skönt när jag sedan väl kom hem.
Nu har jag ansat pelargonerna, det av dem som rådjuren lämnat kvar. Hasselbusken som tidigare var full av nötter är renrakad - ekorrarna? Fåglar kanske? Gräsmattan är gul av björklöv, men gräset växer fortfarande och behöver nog klippas åtminstone en gång till före vintervilan. Sommarstolen är undanställd igen, jag har just slagit på luftvärmepumpen, det ÄR höst. Vad jag vill gör ingen skillnad...
Läste igår att "ljus, motion, mat och mindre alkohol" är sådant som motar höstdepressionen. Jaha. Det är riktigt, det hjälper att gå ut och gå sig trött, så trött att tankarna som snurrar inte orkar snurra längre. Och ljusterapi var ju inne för något år sedan. Jag nöjer mig med att tända många ljus, överallt i huset - och blåsa ut dem innan jag somnar! En Dry Martini eller några glas vin "skymmer sikten" en stund, men bara för ögonblicket. Sedan dyker monstren upp igen. Ofta starkare än någonsin...
Så här års får jag anstränga mig för att hitta glädjeämnen: att plocka svamp är ett, vara ute och busa med två vilda hundar ett annat, läsa, lösa sudoku (SvD´s extrasvåra emellanåt, DNs "geni" hittills endast en gång, men försöker igen varje dag). Blogga är kul ibland, läsa andras bloggar likaså.
Bloppis läste jag också om, dvs att man säljer något via sin blogg, tydligen ofta kläder som modebloggarna tröttnat på. Jag säljer ju böcker via Bokbörsen - ska kanske lägga in en del även här? Och kanske en del av de auktions- och loppis"fynd" som samlats. Det kanske också kan bli glädjeämnen.
Att jag såvitt jag vet är fysiskt frisk glömmer jag bort att glädjas åt. Och absurt nog gläds jag åt att jag gick ner drygt 10 kg i vikt under det år som gått. Absurt, därför att det varit och fortfarande är ett helvetes år. Ett år där jag är beroende av söner, fd äkta man, systrar och min bästa vän för att ha någonstans att bo, för att ta mig någonstans, för att hålla näsan över vattnet och överleva. Ett år där jag kämpat och kämpar med att försöka vara den människa jag vill vara. Det är ofta inte den människa jag är.
Sorg är inte en viktminskningsmetod jag rekommenderar.
Jag har förlorat "allt" - min älskade lever men är inte "min" längre, och min lilla trösterika katt dog i våras. Hon är begravd vid huset jag hyrt in mig i, med penséer som i försomras var vackra och som kanske fortfarande finns under all den övriga grönska som nu gömmer hennes grav. Hon finns i mig, i graven ligger ett skal i min gamla fleecetröja i en pappkartong.
Till höger syns Frankie, en i hög grad levande glädjekälla!
