Synops(is)

Synopsis kan också heta synops lärde jag mig häromdagen av en inspirerande författarcoach på nätet, Ann Ljungberg, www.ordenrunt.se.

Hur skulle min synopsis se ut? Kanske så här, i någon sorts kronologisk ordning :

Första barnet, efterlängtad, besvärlig förlossning, liten liten och inget hår, stort huvud, 1942

Foto drygt 1 år gammal i mormors potatisland

Dockorna Kultamanka (tras-) och Tina, den fina som nästan var för fin att leka med, från moster i Amerika, PK-tuggummin därifrån också

Fotografi när kusinen och jag skulle åka till kollo

Foto på alla småningom fyra systrarna sittande bakom varandra – jag allvarlig, övriga leende – vi var fyra flickor, fyrväpplingen, på fyra år

”Pannan” (öknamn i skolan, fick inte klippa lugg), bra betyg, duktig flicka 

Ensamhet

Hästhagen, killar och tjejer

Ölhallen där pappa var ofta, alla gräl, hälla ut brännvin i diskhon, bristen på pengar, mamma som var ”utsliten”, pappa som drack, mormor som pratade skit om farmor, hemligheterna mormor hade som inte avslöjades förrän efter hennes död, jag alltid väldigt mycket STORASYSTER, hjälpte till, läxade upp pappa, såg till att han lade sig att sova när han var full, jag höll för öronen när föräldrarna ”bråkade” för att inte höra – och är tämligen döv idag

”Fnattans” rum på vinden hos borgmästaren – där var vi ett gäng tjejer ur gymnasieklassen som drack vin och pratade om livet

Fiket vi satt på när det var rast

Parken, jag var inte populär, inte särskilt dansant, inte snygg enligt tidens ideal = inte ofta uppbjuden

Träffade J på sommarjobb vid 17 års ålder, tog studenten, giftermål, gå till Kungs för tillstånd, fort bort hemifrån, sekreterarutbildning (gick också fort)

Barn snabbt, tre söner på fem år under 60-talet

Hemmafru i nästan 10 år, dagiskämpe, hemmajobbande korrekturläsare, uttråkad av barnumgänget

Studier i nordiska språk, förödmjukad av lektorn efter presentation av ”Kvartetten som sprängdes” - slut på studierna

Jobb heltid via kompis, "dagpappa” till sönerna i form av ung,  bra kille tills de kom in på dagis/fritids. Jobb som utvecklades, barn som växte upp, yngste sonen med någon icke-diagnosticerad utvecklingsstörning, man som jobbade mycket, åka till landet varje helg, kompisar, bonusdotter (väns barn),  tonåringar - en hyfsat OK, en struligare, en som inte ville leva under en tid (något som tack och lov gick över) – tristess i äktenskapet, upprepad otrohet från min sida

Resor, utbildning i USA och Frankrike, bytte jobb till en myndighet som lades ner efter kort tid, egen företagare, 10 års ”inre slit” för att ensidigt komma fram till beslut om skilsmässa

Kärbo/sambo med den man jag då varit otrogen med till och från i nästan 20 år, efter skilsmässa för oss båda, bostadsletande, min skilsmässa OK, hans mera katastrofal

Hans kroniska obotliga sjukdom som upptäcktes parallellt med ovanstående, hans och min rädsla, huset vi skaffade tillsammans inkl katt (det som jag kallade ”min plats på jorden”), jag slutade nästan helt att jobba för att vara med honom

sedan

BÖRJADE JAG SPELA PÅ INTERNETCASINO för idag drygt sex år sedan –  av ågenst? av tristess? - jag vet inte, men jag vet att det både var spännande och skapade än större ångest, skuld och skam, dubbelliv, lögner, självförakt. Lånade pengar ur egna företaget, hos låneinstitut av olika sort, spelade bort dem – lånade igen, löstes ut ur det sommarhus fd maken och jag ägt, spelade bort, förde över kärbons och mitt gemensamt ägda hus helt på honom som ”betalning” för lån, spelade bort – stal pengar från hans företag, sålde hans aktier, spelade bort

Försökte på eget initiativ få hjälp via sk gruppterapi KBT på Beroendecentrum – genomförde programmet, men slutade inte spela

Han friade, den 4 november 2009 – bubblan brast när jag talade om hur allt låg till

Han gjorde slut dagen efter, kunde ju inte lita på mig...

Jag fick bo kvar i huset ensam över vintern med katten, han behöll lägenheten i stan (som var resultatet av ett byte av hans gamla lägenhet)

Jag flyttade ut (katten följde med, men dog kort tid senare skadad av en hund) med minimum av tillhörigheter till ett hus hyrt av en av mina söner, på landsbygden, isolerat, utan bil, i höstas till ett annat mindre hus på samma gård – fortfarande inte något som känns "hemma"

Kontakt med Socialtjänsten senare i november 2009 för att försöka få behandling för spelmissbruket på ett behandlingshem, med personligt framträdande inför sociala delegationen – hänvisades enbart till samma KBT-program som jag redan genomfört – överklagade till Förvaltningsrätten, ett halvår senare avslag...

Snurr med inkassobrev, indrivning via Kronofogden, förbehållsbelopp att leva på

Sökte läkarhjälp i oktober 2010 för akut depression, ångest och spelmissbruk – fick antidepressiv medicin och kontakt med terapeut, 5 gånger till att börja med, ytterligare 5 efter begäran. Spelar fortfarande, men sällan och för (av nödvändighet) lite pengar, är något mindre deprimerad, har slutat med medicinen som gjorde mig avtrubbad i alla hänseenden och har tre möten med terapeuten kvar...

Fortfarande inga pengar och inga transportmöjligheter – jag är beroende av min bästa vän, min fd man, mina systrar, mina söner – inte storasyster längre – kan inte ta mig hit och härifrån på egen hand t ex. Hundpassningen ”betalas” med kost och logi och ibland lån av bil och ett par fina vantar eller något annat jag behöver. Vi pratar om medberoende...Jag är oftast ensam.

Jag har noll självkänsla, tycker inte om mig, pratar med mig för att ta mig utanför dörrarna, bästa vännens hundar är en stor hjälp, liksom hon. Skrivande, hittills för byrålådan eller bloggen, hjälper mig också att hålla balansen

Positiv konsekvens är att min kontakt med fd man, systrar och barn blivit tätare och bättre – de ställer alla upp på de sätt de kan. Positiv är också min viktnedgång, minus 13 kilo på ett drygt år. Metoden rekommenderas dock inte (den är plågsam, och man blir skrynklig både här och där)...

Positiv kontakt med kvinnlig förhörande polis angående de sk förbjudna lånen i mitt konkursade företag - ”men kom igen!” utbrast hon när vi pratade – och ringde på åklagaren som kom i Birkenstock-sandaler och fixade strafföreläggandet med bötesbelopp på direkten, ”så att jag skulle slippa ta mig in till Ekobrottsmyndigheten igen”.

Och positivt är att mina hemligheter inte längre är några hemligheter – eller inte så många och inte så viktiga i alla fall, det är skönt, det finns inte så mycket kvar att avslöja. Jag fyller 69 år i morgon.