”Jag vill inte skriva om”, skrivövning nr 3 i Ann Ljungbergs skrivarskola
I morse, när jag vaknade alldeles för tidigt en lördagsmorgon, inga bilar utanför huset på väg till jobb och därmed inga skällande hundar – då låg jag och tänkte på allt jag inte ville skriva om. Och hur absurt det är att ändå skriva om det man inte vill skriva om etc...
Jag ville av någon anledning inte skriva om hästar. Hästar är stora, ibland små, vackra för det mesta, kraftfulla på olika sätt, skrämmande. Jag är rädd för hästar, har försökt mig på att rida men kan inte uppamma tillräcklig bestämdhet, och då blir det hästen som styr, inte jag. Islandshästar är OK, dem klarar jag och det är en härlig känsla av frihet att sitta där och hästen rör sig under mig.
Inte heller vill jag skriva om gulliga små bebisar, barn över huvud taget. Det är så många som gör det bättre och kanske intressantare. Den fasen av livet känns definitivt överstånden, och överlevd. Kanske blir det annorlunda med barnbarnsbarnen?
Scrap-booking är ett annat ämne som jag inte kan tänka mig ta i med tång ens. Har aldrig gillat bollfransar och för mig är det här ämnet bollfrans helt och hållet. Inbillning, säkert, men det är min inbillning.
Och jag ville i morse heller inte skriva om allt jag aldrig kommer att göra igen: stå på Vaksala torg och sälja loppisgrejor, åka bil genom Europa med dig, älska med dig, åka skidor (har inga pjäxor och inte lust att investera i några) eller långfärdsskridskor – det ska man ju inte göra ensam. Segla. Tänker försöka sälja mitt fina seglarställ på Tradera.
Jag ville inte ens tänka på hur det känns att vara stel i kroppen, att tycka att det är jobbigt att skruva av ett burklock (jag vet att det finns specialverktyg för det), att bli gammal dag för dag, verkligen inse och omfatta och förstå att det är jag som är den Margareta som är 69 år. Jag vill inte skriva om de orden som inte bara är tomma ord. De är verklighet.
Jag har alltid hävdat att en av de vackraste kvinnor jag vet var Viveca Lindfors, speciellt när hon var gammal och skrynklig. Det tycker jag fortfarande. Jag är tyvärr inte lika vacker. Har aldrig varit det. Några år mellan 40 och 50 kunde jag känna mig ganska vacker, eller kanske var det attraktiv jag kände mig. Det gör jag inte nu. Och ingen annan heller!
Då är vi framme vid ett annat ämne som jag inte vill skriva om, att aldrig älska med någon igen. Jag kan inte föreställa mig hur det skulle vara att bli så nära en ny människa. När jag åt antidepressiv medicin några månader i höstas läste jag bland biverkningarna att medicinen också användes för att förhindra förtidig utlösning hos män. Jag upplevde detsamma, dvs jag fick inte orgasm (som annars) den gången du smekte mig, den sista gången du smekte mig. Medicinen fungerade kanske på kvinnor också, eller så var det hela situationen som gjorde det omöjligt att ge upp mig själv. Jag slutade med medicinen, du slutade helt höra av dig. Om något av detta hänger ihop vet jag inte.
Jag vill inte skriva om hur jag kände mig när jag sade att jag inte kunde gifta mig med dig, och berättade om mitt spelande och hur jag använt alla mina pengar och nästan alla dina. Jag vill inte skriva om hur du sade något om ”att du kan ju inte gå här som ett hjon” och att killarna i seglargänget varit på dig. Nu minns jag inte om detta var i anslutning till frieriet, men då gick du ner på knä, och allt jag kunde göra var gråta och tala om mitt svek. Och samtidigt vara förbannad på dig som inte hjälpt mig låta bli. Fast jag vet att jag skulle slagit tillbaka om du försökt! Och jag vill absolut inte skriva om hur chockad jag blev när du nästa morgon sade ”nu är det slut”. Eller hur chockad du var över hela situationen.
Jag vill inte skriva om hur jag kunnat förblinda mig själv till att tro att det skulle gå att fortsätta efter mitt svek. Att jag faktiskt hade trott att du ändå skulle vara med mig, stödja mig i fighten för att sluta spela.
Jag vill inte skriva om den vintern när jag fick bo kvar i huset, ”min plats på jorden”, eller den leriga och skitiga marsdag när sönerna kom med släp för att flytta det nödvändigaste till ett annat hus som en av dem hyrde som jaktstuga. Hur jag satt i bilen, med katten i knät och grät, hela vägen hit där jag bor nu.
Jag vill inte berätta hur jag den vintern gick igenom vårt liv tillsammans, i form av fotografier, saker vi köpt på auktion, saker som jag trots allt kunde kalla mina, och allt jag skulle skiljas från, alla mer eller mindre fula tavlor vi köpt för att vi gillade dem, alla vackra trasmattor och dukar, handdukar, roligt porslin, skåpet i köket, hushållsassistenten och saft-Majan, hallonbuskarna och veden i vedboden som jag klyvt och kastat in. Sparrisen i landet och flädern som jag inte skulle göra någon mera saft av. Det härliga granngänget, som jag och du sjöng tillsammans med, snapsvisor som de inte kunde tidigare. Jag vill inte skriva om hur jag aldrig sjunger numera.
Jag vill inte skriva mera. Nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar