”Jag minns”
när du låg och dog, mamma.
Inte visste jag att du faktiskt skulle dö, men när jag följde dig till lasarettet och du fick stanna kvar medan jag satt hos dig – du pratade om att du såg något ljus som jag inte såg, sedan var du tyst mest. Jag satt där och höll dig i handen. Åkte sedan hem till din tomma lägenhet och gick över till moster som var rädd.
Nästa dag var vi båda ner till dig och du var med oss igen, pratade om att åka hem – samtidigt som du inte kunde läsa tidningen, utan bara ville titta i en barnbok. ”När åker vi hem?”
Då var jag rädd, hur skulle du klara dig, och hur skulle jag klara att ordna för dig etc? Jag hade inga svar, själv skulle jag ju bara stanna en dag till, sedan var jag tvungen att åka till Stockholm och jobb.
Du ville gå ut och röka och jag följde med dig, jag fick hjälpa dig för en gångs skull. Nästa morgon klockan 7 ringde de och talade om att du somnat in under natten. När moster och jag kom till dig var du så lugn och vacker, slät i ansiktet, alla bekymmer borta. Liksom du.
Moster grät, jag var glad.
Jag minns inte att jag någonsin sett dig se så tillfreds ut. Det fanns ingenting skrämmande där, ingen sorg, inget lidande. Bara lugn och frid. Det minns jag. Och jag minns att jag ångrade att jag aldrig såg pappa när han dött – dagen efter att vi fått veta att hans bror dog under ett besök i Lappland. Pappa dog av sorg, hans hjärta brast – men jag åkte inte hem för att se honom, jag åkte enbart hem för att hjälpa till att ordna med begravningen.
Det jag minns när jag inte gräver i allt det jobbiga är din glada nuna, pappa, och att du hade gröna fingrar! Att du var snäll och känslosam. Jag tror du har glädje av alltihop däruppe, och att mamma och du kanske klarar av att leva tillsammans på ett bättre sätt nu – eller också klarar att inte leva tillsammans! Det minns jag att jag önskade många gånger när jag var liten, att ni skulle skiljas...
Jag minns när min yngsta syster föddes, hemma i huset i kvarteret Duvan. Syster nr 2 talade om vad hon tyckte när hon sade ”det är ingen baby, det är en kråka”! Kråkan fick småningom smeknamnet Bom-bom. Om det hade med kråka att göra vet jag inte.
Jag minns, och mina systrar minns. Olika saker. Vad som är ”riktiga” minnen, och vad som är minnen av berättelser är ofta oklart för mig. Ibland är berättelserna mina egna. Jag tror att vi alla av olika skäl skapar historien om vårt liv, någon sorts behov fyller det. Och fortfarande kan jag ju gå tillbaka och checka av barndomen med en syrra eller två så länge vi finns – kanske var det något helt annat som pågick? Eller i alla fall något som inte enbart var som det jag minns. Något som ger ett annat perspektiv.
Jag minns ofta händelser eller skeenden mera som en känsla än som urskiljbara detaljer. Känslominnena blir som en bakgrund som jag lever emot, en levande och lite svajig tapet, ibland förväntansfull och vacker, ibland svår att stå ut med. Det är hål här och där av borttagna bilder. Ganska många borttagna bilder, speciellt från tiden som barn, men också nytillkomna. Kan något vara nytillkommet och borttaget samtidigt? Ja, om man som jag förmår dela upp sitt medvetande i åtminstone två delar, sådant jag står ut med att minnas och sådant jag inte orkar med.
Antagligen har jag gjort så hela livet. Det senaste året har jag haft hjälp av ett mantra som jag täckt alla ovälkomna tankar och minnen med, när jag behövt det. På sistone har jag klarat mig utan det, och jag överlever. Ett friskhetstecken, ett litet myrsteg mot något annat än det elände som jag faktiskt minns att de senaste två åren varit. Eländet ser inte särskilt annorlunda ut nu än då, för två år sedan, men jag kan leva med det.
De senaste månaderna har jag suttit hos min terapeut tre kvart så gott som varje tisdag och kommit ihåg saker – vad heter ”minnas” i perfektum? Jag minns, jag mindes, jag har mints!!??
Nåja, jag har plockat upp minnen och det har varit plågsamt, mycket tårar, några förvånande nya insikter, något glädjeämne här och där. Framför allt tror jag att hela processen har varit läkande, jag är mindre deprimerad över min situation nu trots att egentligen ingenting blivit bättre. Snarare tvärtom.
Jag minns hur rädd jag var att berätta om mitt katastrofala spelmissbruk för min älskade, och hur hans frieri tvingade mig att göra det. Och det värsta hände. Vi tog slut. Vårt liv tillsammans finns inte mer.
Jag minns hur sorgen, desperationen, förtvivlan blandades med lättnad. Ungefär som när mamma dog. Då var hennes svåra liv över (svårt för henne, svårt för oss barn), hon fick frid. Sanningen ska göra dig fri lär det heta någonstans. Jag fick någon sorts frid mitt i den eländiga röra som mitt liv var och är. Inga fler hemligheter, inget mera svek, inga flera lögner, inget leende när jag helst ville skrika. Ingen styrka när jag ingen hade. Inget oberoende, heller. Nu är jag beroende av alla omkring mig, jag är inte längre stor och stark. Jag protesterar ibland inom mig, jag önskar ofta att mitt liv vore annorlunda, men det här är det jag har.
Och jag är inte död.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar