”Jag minns inte”
hur ska jag kunna skriva om vad jag inte minns, för att göra det måste jag ju minnas! Det blir en kullerbytta i huvudet på mig. Men jag försöker.
Vart Kultamanka tog vägen vet jag inte, jag minns inte om, att, hur hon försvann – men hon är borta. Hon var min älskade trasdocka, och förmodligen slängdes hon av någon vuxen (mamma?) när jag flyttat hemifrån och hon behövde städa undan efter oss barn. Jag minns inte riktigt hur hon (dockan) såg ut heller, men tror att mormor hade sytt kläderna åt henne.
Inte heller minns jag ”alla mina älskare och hur de rörde vid mig” för att travestera en duktig och numera död författare, Kerstin Thorvall. Och jag minns tacksamt nog inte heller hur förfärligt det var att föda barn, tydligen kom jag inte ihåg det särskilt länge när det begav sig heller eftersom jag fött tre stycken!
Jag undrar just nu vad det är för skillnad på att minnas och att veta? Är ”vetandet” något jag skaffat mig genom studier på något sätt, och minnen något jag upplevt? Och vem håller reda på vad som är vad?
Och hur i all världen ska jag kunna skriva om och berätta vad jag inte minns – det blir som att veta vad jag inte hört, något jag har personlig erfarenhet av eftersom jag är tämligen döv. Det går inte.
Var det inte något också om ett träd som faller i en skog där ingen människa finns nära, hörs fallet då? Eller så, något zen-igt. Ni vet det där om att leta efter en nyckel utomhus om natten, och någon frågar varför man letar just där, under lampan, så långt ifrån dörren där nyckeln hör hemma? Svaret lär vara, ”därför att det är ljust där”.
Som ni märker så minns jag inte exakt hur det var med ovanstående exempel. Detaljer är något jag ofta inte minns. Roliga historier har jag slutat att försöka återberätta, häromsistens mejlade en syster en jätterolig story ”From one blonde to another” - och jag tänker inte berätta den här. Jag förstör bara poängen, tar den för tidigt eller fel. Någon annan kanske också har hört den?
På senare tid har jag också insett att jag inte alltid minns namn, som när jag var tvungen att slå upp här på nätet vad xxx Aschberg heter i förnamn – javisst, Robert var det ju. Och ibland inser jag att jag är på väg någonstans i huset, har tänkt göra något – men minns inte vad. Jag har lärt mig att backa, gå tillbaka – och oftast minns jag då vad jag skulle göra. Och om jag inte minns var det förmodligen något som kan göras en annan gång.
Jag minns inte min första kyss heller. Eller vad jag hade för blommot i brudbuketten, eller om jag ens hade någon sådan. Jag minns inte min första lön, minns inte varför jag ett år i folkskolan fick B i ordning!, eller när vi flyttade från huset till lägenheten när jag var barn. Syrrorna säger ett år, jag ett annat – det går att ta reda på.
Jag minns inte hur det gick till när jag letade reda på ett casino på internet och började spela i smyg. Inte heller hur jag gradvis flyttade gränserna för vad jag ansåg vara tillåtet att spela bort... Och jag minns inte när spelandet övergick från att vara ett roligt tidsfördriv till att bli något jag inte kunde låta bli. Jag minns inte när det blev viktigare än vårt liv tillsammans.
Genom livet är det mycket jag inte minns, jag inser att det är en sorts självbevarelsedrift som gör att jag ”glömmer”. Mycket av barndomen är blankt, tomt. Det jag jobbar på nu är att minnas, att känna hur det känns att minnas, att låta det göra ont att minnas – och här sitter jag och skriver om att inte minnas. Absurt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar