Det sorgliga är att jag mer och mer inser att vi inte har en chans. En av hans söner ringde och undrade var han var, och han ljög, korsade fingrarna och sade "på landet"... Det härliga är det vi ändå ger varandra.
Senaste veckan har varit upp och ner när det gäller mina tankar och känslor kring oss två. I början av veckan ringde han för att kolla om vi skulle fira gemensamma vänners födelsedag hemma hos den ena vännen - och det var första gången på en månad vi pratade med varandra. Jag hade nämligen inte ringt honom, ansträngt mig att låta bli.
Och i förbifarten berättade han att han "hade skaffat sig en dam" - som om han varit ut och köpt 2 kg potatis. Damen ifråga hade svarat på en kontaktannons han satt ut "för längesedan, det har jag ju berättat". Jo, men inte att den givit resultat. Jag var ledsen, arg, nyfiken - alltihop på en gång. De har varit på bio och på konstutställningar - "du vet ju att jag inte gillar att vara ensam". Jo.
Jag kunde till slut tala om att jag nog var glad att han hade sällskap av damen, när han så önskade.
Sedan ringer han nästa dag och undrar om jag vet "hur det kan komma sig att han har två lådor ostron och två flaskor bubbel i bilen" - damsällskap föreslog jag, men han hade tänkt komma ut till mig om det passade. Och det gjorde det förstås!
Vi har haft trevligt, ätit gott, älskat, jag grät mitt i kärleken men det såg han inte, upptagen med annat. Vi spelade kort och jag förlorade (dåligt) som vanligt. Han har lagat proppen till handfatet med en av bubbelkorkarna, satt upp talg till fåglarna i ett nät och fixat några krokar. Alltihop härligt och sorgligt. Hur ska jag kunna vara tacksam för det jag får och inte sakna det jag inte får?
På lördag far vi uppöver landet till födelsedagsfirandet.
Och det har kommit upp små små knoppar av något slag i den rabatt som börjar skönjas när snön drar sig undan. Det blir vår igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar