Sverige lär vara ett land av författare (kvinnor mest). Alla blir naturligtvis inte utgivna, vare sig av etablerade förlag eller egna dito, men de skriver. Bloggar, skriver brev, inlägg, manus. Det gör jag också, men inte förrän jag såg en hemsida från ”författarinnan Anitha Östlund” insåg jag att det är jag själv som avgör om jag är författare (gillar könsneutral(?) etikett bättre) eller inte. Så, från och med nu är jag författare.
Jag författar skriverier, inte i någon särdeles ordnad form, bloggar, en sida här och en sida där. Jag hade som ambition från i onsdags förra veckan att skriva två sidor varje dag – och om jag slår ut mitt skrivande den här gångna veckan så stämmer det nog ganska bra! Jag är förvånad.
Där tog det slut. Skrivandet. Fingrarna stillnade på tangenterna. Jag är hundvakt och lånar vännens dator, sitter vid ett skrivbord med en stor klaviatur framför mig. Jag har alltså alla yttre förutsättningar att skriva. I huset där jag bor har jag min lilla lapbook, klaviaturen är förstås också modell mindre, jag skriver ofta fel eftersom det går fort och blir därmed irriterad. Och slutar att skriva. Här slutade jag utan irritation – och fortsatte att skriva om att jag slutat skriva. Ibland är livet absurt i överkant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar