Söndag, flera gånger idag har jag på webben träffat på ord om “Dear Zachary”, som lär ska gå i TV ikväll?Den verkar mycket bra och mycket otäck. En dokumentär som får alla att gråta...
Jag tänker på ovanstående och jag tänker på Egypten, och på mammam vars son nu är hjälten som startade revolutionen, en mycket död hjälte. Liksom Zachary ovan, som kanske inte var hjälte men väl är död.
Mycket död i mina “utkanter” på sistone: fd makens vän, min vän som varit död ett år utan att jag visste, Bodil M´s “privata och personliga” sorg, som kanske är det som gjort att hon just nu inte delar med sig av sig, Zachary, levande död som hos den ingifta strax 100-åriga mostern utan kontakt med omvärlden, eller hos vännen med Parkinson, Lena Nyman.
Jag lever och jag gnäller, jag tycker synd om mig för att jag gjort mg spelberoende och därmed fattig och skyldig, och skuldtyngd. Med öm rumpa lever jag och gnyr. Jag är tacksam att jag lever, kanske blir jag någon gång tacksam också för det elände jag fixat alldeles själv. Där är jag inte än.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar