En vän i mail igår: "jag tycks också vara på väg in i en ny fas i livet"... Är det det här är? Den sista? Avgjort den ensammaste, mest förödmjukande, skamfyllda och eländiga av dem alla. Men det är inte kul vare sig att skriva om eller läsa om. Och eftersom jag just nu är mitt i katastrofen, fortfarande, så må jag ju hoppas det kommer ännu en fas!
Läste i tidningen i morse om tre damer som bodde i nytt 50+-boende och som nu startat företag utifrån boendet och behov hos dem själva och andra av vettig sysselsättning. Heja! De håller föredrag, och en av dem är också DJ.
Själv funderade jag i morse på om det kan finnas något jag kan göra här på gården, förmodligen gratis men ändå. Idag kan jag städa sovrummet, det sparade jag igår när resten dammsögs och vädrades. Och jag kan plocka bättre ordning på alla mina böcker. Jag lade ju in ett antal barnböcker på bokbörsen häromveckan, och har redan sålt några av dem, bl a "Achmed och guldslanten" - som jag tyckte såg tidstypiskt fördomsfull ut på omslagsbilden. Säger troligen mera om mig än om boken som jag inte läst, vad jag kommer ihåg.
Andra skriver böcker om sitt elände, och jag försöker skriva, samtidigt som det gör ont att gå in i allt som hänt. Terapeuter och förståsigpåare menar att skrivandet kan ha "ett terapetiskt värde" - vad gör då allt bloggande med oss alla? Tänk om det faktiskt är nyttigt att blogga, också. Jag tror att det är det. Bilden är tagen i somras, just nu har jag bleka vintertår, men försöker komma ihåg att det kommer en vår, med eller utan nagellack!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar