Tisdagen var terapeutdag - jag var visserligen bara där tre kvart på morgonen, men det räckte hela dagen. Jag var totaltrött, kände mig bombad hela dagen och visste inte riktigt varför. Så det var nog bra...
Jag tror att det var sorg igår. Alla sorters sorg, men framför allt över det liv jag alldeles själv skapat och försöker leva just nu, varje ögonblick. Det är plågsamt, det är inte vad jag vill ha - men när bästa vännen frågar "hur skulle det se ut då, det du vill ha?" - så vill jag inte ens börja fantisera.
Ännu en variation på temat "jag är hellre deprimerad än..." antagligen. Men jag orkar inte drömma, törs inte tro att jag ska bli glad igen, ofta.
Jag är rädd för ålderdom och ensamhet, rädd att aldrig mera bli smekt och omhållen av någon som älskar mig och som jag älskar, jag tittar på mina skrynklor, min just nu blålilagröngula rumpa (efter halkandet häromveckan), mitt gråa hår. Varje klippning hos frisören gör mig häpen, det där som ligger på golvet, är det mitt hår!?
Och trots att jag är ensam och börjar bli mer och mer klar över att det aldrig blir du och jag igen, min älskade - så vill jag inte ha någon annans runda mage mot min, jag vill inte ha några främmande händer på min kropp, inte en okänd mun mot min - jag vill ha dig och din gamla, vana kropp och dina goda händer. Det får jag inte.
Just nu är jag ensamstående, jag är enda föräldern till mig själv, det är bara jag som tar hand om mig, som ibland orkar trösta och lugna - jag saknar detta, att inte ha någon att luta mig mot, ingen som avlöser mig ibland i kampen om mig själv. Bästa vännen gör vad hon orkar och vill, det är gott - och jag vill ha dig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar