Hus men inte hem

Nu har jag slutat äta den antidepressiva medicinen! Tre månader i ett för all del jämnt sinnestillstånd, med ångesten hållen i schack likaväl som glädjen - det räcker. Jag får klara av min oro och leda på annat sätt, kanske genom att blogga. Jag inser att jag faktiskt inte skrivit något sedan jag började med medicinen...

Samtidigt började jag gå och prata med en psykoterapeut, som förmodligen hjälper mig mera än jag begriper riktigt. Jag går dit och vill inte, frågar mig vad i allsin dar jag har där att göra - och finner att jag varje gång hittar ett hjälpsamt litet korn av en insikt som jag saknade tidigare.

Om detta sedan blir hållbart över tiden vet jag ju inte, men landstinget har generöst nog utlovat hela 10 besök hos terapeuten, jag har alltlså idag fyra gånger kvar. På egen bekostnad har jag inte råd att fortsätta.

Just nu plågas jag av insikten att jag försatt mig i en situation som gör att jag visserligen har bostad, men inget hem. Jag är gäst i huset där jag bor, jag är gäst hos min fd man eller min likaså fd sambo eller hos bästa vännen. Sniglar har sitt hus på ryggen - jag har mitt liv i en ryggsäck och på diverse soffor och i gamla bekanta sängar. Det är inte kul.

Kul är däremot att jag sett strömstaren i ån utanför huset där jag bor. Och att en del av all snö försvunnit de senaste veckorna. Och att änderna börjat med "vårbeteende" - jagar varandra och far runt. Lite ljusare är det också lite längre om dagarna. Snart är väl även den här mörka vintern överlevd. Livet fortsätter, hur det än ser ut och vare sig jag gillar det eller inte. Små saker löser sig hyfsat, stora förblir olösta men möjliga att utstå.

Och noll medicin kanske ger mig mitt sexliv tillbaka, hur oregelbundet det än är!!

Jag travesterar min favoritbloggare och -författare Bodil Malmsten: jag är en ledsen människa, men jag är glad att jag har ett hus om än inte ett hem (Bodil skrev om sin glädje över sitt hem).