stekt strömming. Lukten vällde ut i hallen och kom förstås från köket, där en spisrosig man i 30-årsåldern stod och stekte strömming i två stekpannor på en gång. Han stekte strömmingarna en och en, inga flundror alltså, men med en blandning av dill och persilja mellan varven av nystekta strömmingar på uppläggningsfatet.
Han såg lycklig ut, glatt förväntansfull, medan han varsamt vände strömmingarna. Det skulle serveras hemlagat potatismos till, och om någon ville ha så fanns det lingonsylt också. Vi middagsgäster fick duka, och plocka fram hårt bröd och extrasaltat Bregott. Någon kanske ville göra moset ännu lite godare, eller lägga en strömming på mackan.
Köket såg ut som om det ”stylats” av en professionell inredare. På något sätt gick inte strömmingarna ihop med inredningen. I den sortens kök skulle det ätas ostron, färsk sparris, kanske Thai-mat, eller någon exklusiv mat från dyr cateringfirma.
Mina fördomar sade mig också att en så ung man inte skulle tycka om eller ens kunna steka strömming! Framför allt skulle han inte vara så effektiv och kökssmart att han använde två stekpannor samtidigt. Jag trodde inte sådana ynglingar (relativt min egen ålder) fanns! Jag hade fel! Full av goda strömmingar och riktigt potatismos (inga lingon) tackar jag för att jag misstog mig! God middag!
Bilden visar ett helt annat kök, ingen exklusiv inredning men väl en nyfiken och möjligen hungrig hund, räkhungrig! Och skriveriet var dagens skrivövning, enligt Ann Ljungberg... Skrivandet fick mig att längta efter strömming och potatismos, när vi var in till staden tidigare idag hade man dock ingen strömming, men färsk makrill från Spanien - där gick det någon sorts gräns för mig. Det blev ingen fisk till kvällen, det blir frysta räkor och jag har inte har en aning om varifrån de kommer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar