Det värsta som kan kända i min familj är att något av mina barn eller barnbarn dör före mig. Jag vill slippa uppleva det. Min syster förlorade en av sina döttrar utan förvarning en sommardag för ett antal år sedan – och jag glömmer aldrig det ljud jag hörde från henne i bakgrunden, när min andra syster ringde och talade om vad som hänt. Det var inte ett skrik, det var någonting som inte tog slut, någonting som inte gick att omfatta, en smärta bortom allt. Låt mig alltså dö före dem.
Förr kunde jag tro att det värsta som skulle kunna hända vore om jag och barnens far skilde oss; vi gjorde det och de och vi överlevde. Och därefter har jag ställt till det rejält för mig, blivit en belastning för mina barn och min fd man, istället för den klippa både de och jag själv utnämnt mig till. Det går också.
Inte bra för min del, jag hatar att vara beroende, men det kanske t o m är lite bra för de numera vuxna barnen att få hjälpa sin gamla morsa på ett sätt de aldrig kunnat föreställa sig. Äldsta sonen sade ungefär ”först så har man tonårssöner och ska oroa sig för dem, och nu så har man också en morsa med problem, som man ska oroa sig för” - välkommen i de oroandes klubb tänkte jag!
Obotlig hemsk långsam sjukdom skulle också vara bland det värsta som kunde hända. Jag fantiserar ibland om ALS, som är en sjukdom som kanske skulle få mig att fundera över att ta livet av mig, själv innan sjukdomen gör det. Att långsamt kvävas och tappa all förmåga till kontroll föreställer jag mig som djävulskt. Nu får den här övningen vara över, den är totalt deprimerande. Det finns ett otal ”värsta-scenarion” och jag vill inte ens börja föreställa mig dem, än mindre skriva om dem! Nog av.
En ljusnande himmel mot en mörk skog är kanske en lämplig bild i sammanhanget!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar